Vägen Hem

LDet blir inget delmål fyra, det delmålet som skulle knyta ihop säcken so to speak. De gick för långt i onsdags, oförlåtligt, och nu tar jag en paus. Så får jag se framtiden an, allt jag vill är att sjunga. Varför får jag inte göra det. Nej, det är operation tryck ned S. I skorna så hon lämnar vår lilla fina puttenuttiga familj, där vi stryker alla medhårs.

Det var en incident för mycket dem kvällen. Som fick bägaren att totalt att rinna över. Jag skall skakade av ilska och frustration och sade till Y att jag skiter i det här ni, jsg är trött på att bli trampad på och få väskor i ansiktet, nu går vi. Jag kunde inte sluta skaka fast vi kom hem, men nu var det bländat, ilska för att jag lät det komma offentligt, så är inte jag uppfostrad- Man vänder alltid andra kinden till, tar med sig problemen utanför. Låt inte dom besegra dig. nu har de övertaget.

Och nu är det slut för mig, ingen mer kör .ingen underbar midnattsmässa. Det är slut. Och gör ont.
Misslyckanden tornar upp sig. Och förminskar mig

Det är textens innebörd jag bryr mig om, inte glättightehen runtomkring.

Lite smått irriterande sitter jag – Häxan Surtant – och försöker komma till ro nu, med lite tv, och då hakar dumburken upp sig, på samtliga kanaler. Digitala tv tänker jag genast, och muttrar något ohörbart bara för mig själv, precis som om dammråttorna skulle ha något att opponera sig om. Så får jag den genialiska iden att logga in på Com Hems sida, och gå in på driftsstörning, och voila, där finner jag svaret För att ytterligare förbättra kvaliteten i nätet utför vi just nu ett tekniskt arbete i ditt område.” Detta kan orsaka avbrott på flertalet tv-kanaler.
2011-11-29 06:00 Beräknas vara åtgärdat:” Så ingen tv för petit moi, med andra ord, såvida jag inte skall fortsätta irritera mig fram tills 06.00. Jag är visserligen ofrivilligt vaken till morgontimmarnas inträde, men det är banne mig inte värt att stirra på en bildskärm som hackar, och blir svart emellanåt.

Jag var hos diakonen förra veckan, efter mycket om och men, nu minns jag inte mycket av vårt samtal, men lite:

Jag: Förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt att det blev så sent, allt är så rörigt nu, som jag skrev sist.
Diakonen: Ja, men det löste sig ju, du är här nu.
Jag: Tänker, hur kan hon vara så lugn, när jag känner mig stressad de luxe. Ja, jo, det var ju tur att du kunde ta emot mig senare.
Diakonen: Hur mår du S.?
Jag: Funderar en bråkdels sekund på att inte svara, men väljer att svara. Jag är trött. Genast när jag svarat så inser jag att det svarat står för så mycket, men nu får jag stå mitt kast.
Diakonen: Jag ser det.

Sen pratar vi lite om jag vet inte vad, för här sviker minnet mig

Jag: Nej, jag är så trött och ledsen, och besviken. Någonstans borde man tänka sig för lite. Jag förstår att det är en säsong fylld av glädje, men det är det inte för alla, och då gör det extra ont, när de sitter i mitt hem och trycker upp det i ansiktet på mig, utan eftertanke.
Diakonen: Har du sagt det till dom?
Jag: Nej, de skulle inte förstå, men jag bloggar om det, dag ut och dag in, och jag är inte snäll- Jag riktar mig till hela Sverige som beter sig så, handlar utan eftertanke, det finns så fruktansvärt många i vårt land som är ensamma, som inte har någon,som jag, jag har ingen. Jag får sitta i mitt hem, vem bryr sig om det? Tänk om de skulle börja bry sig istället, folket där ute, mot sina medmänniskor, de runt mig har jag gett upp hoppet på, men tusentalet runtom i Sverige, som lider. Tänk om de visste att statiken för självmord ökar under julhelgerna, och jag förstår det, tankarna äter upp mig under denna månad.
Diakonen: Hur skulle du vilja att din jul såg ut?
Jag: Drar i nödbromsen, fast jag borde ha anat att frågan skulle dyka upp. Jag vet inte, min barndoms jular var misshandel, så det kan jag inte relatera till, jag har inga krav jag vill bara inte bli bortglömd. Jag vill inte bli den där man kastar in en ask choklad till för att döva sitt samvete. Hellre sitta ned och ta en fika, jag vet inte. Jag är så inställd på att bli ensam igen, så den frågan är omöjlig att svara på.
Diakonen: Hur skall du fira jul?
Jag: Inte alls. Jag har sagt ifrån hjälp på dagen för att slippa höra ”kan jag få börja den och den tiden för vi skall äta julmat och öppna julklappar”, de får komma på kvällen, innan midnattsmässan.
Diakonen: Så du skall vara utan hjälp hela dagen?
Jag: Jag har valt att göra så hela julhelgen, för att slippa höra något liknande, ja.
Diakonen: Okey.
Jag: Så, jag läser lite i Bibeln på nätet, sen gör jag inget mer.
Diakonen: Ingen jumat?
Jag: Nej
Diakonen: Är det något du valt själv?
Jag: Nej, det blir sill efter midnattsmässan, i övrigt så glömmer jag bort att fråga om hjälp med mat, men det är sak samma.
Diakonen:Men du skall sjunga på midnattsmässan?
Jag: Det är det sista delmålet, men just nu kämpar jag för att ta mig ur sängen, och därefter att ta mig till kören, och därefter att hålla mig kvar under körövningen, och därefter att inte bryta ihop totalt efter. Jag har en rejäl svacka på mat fronten, som inte fungerar bra ihop med sången, så vi får se hur länge jag klarar av detta.
Diakonen: Jag hoppas du klarar det, jag minns när du var kyrkvärd, för många många år sedan, när du och C delade ut psalmböcker på midnattsmässan, minns du?
Jag: Nej

Och så fortsätter vi prata om kören, och andra värdsliga ting. Jag vidhåller att jag får mer hjälp hos diakonen, än hos en psykiater, psykolog, eller terapeut av något slag. Kan bero på att jag gått till henne en tid nu. Men det är fortfarande hon som måste inleda samtalet, och när jag tappar tråden, så är det hon som plockar upp den, om jag svävar bort, så är det hon som styr tillbaka, eller styr in på ett nytt ämne, för att vid ett senare tillfälle gå tillbaka.

Häxan Surtant, var inte bara ett barnprogram som gick på tv för en tid sedan, nej då inte alls. Jag kan stolt titulera mig Häxan Surtant, för det är nog så jag uppfattas, och det kan jag ta.

Ser jag en tomtejävel till, införskaffar jag mig en hagelbössa och pepprar den, om så en porslinsmodell.
Yes, jag är less på allt vad tomtar och troll heter, denna masshysteri, som hjärntvätvättar större delen av Sveriges befolkning. Det skall vara så gulligt och puttenuttigt. Skumt, ordet puttenuttigt fanns med i ordlistan på hårddisken. Besvikelsen är total, till och med min dator är hjärntvättad. Snart smyger den väl in små läskiga granar med äckligt färggranna kulor på, ingenting förvånar mig längre.

Usch vilket språkbruk jag använder mig av, men hey, det är ju mitt alter ego som talar, eller så.

Återkommer.

Vilken dålig rubrik, men så vilar det en viss sanning i den ändå. Så jag fortsätter på temat, uttjatat tjat.

Jag är så gruvligt trött, får ingen ordning på tankarna, skrivandet haltar, det är bara lösryckta meningar i blocket som är svåra att pussla ihop.
Jag pendlar mellan att gråta, och känna en sådan fruktansvärd ångest, till att grubbla, och vilja flytta ut i ett torp mitt ute i ingenstans.

Hade en bekant här för några dagar sen, hon undrade hur det gick med min bok, och genast kände jag ett tryck i bröstet, Boken, blir den någonsin klar?
Jag misslyckas, gång på gång på gång. Fel, ett lyckas jag banne mig med, och det är ett uttjatat tjat, kören. Jag går dit, med en stor fet klump i magen, och tårar på kudden på natten, men jag gör det, så allt misslyckas jag inte med, jag måste skärpa mig själv, och ge mig själv cred för den biten.

Uttjatat tjat, jag har klarat delmål 1 och delmål 2. Delmål 3 får jag stå över, för jag har ingen med mig då, och det är lika så bra det, delmål 4 är det största delmålet, och även det avslutande delmålet. Efter det tar jag paus, för jag är så mentalt utmattad, om man bortser från min vardagsdepression om jag nu får kalla den så, och därtill addera denna själsligt energikrävande aktivitet, så klarar jag inte mer efter sista delmålet. Jag kämpar som ett djur nu, biter ihop, blir trampad på, pratad bakom ryggen på så jag hör, sjunger, gråter hemma, övar hemma, och så vidare, de skall inte få knäcka mig. Jag passar inte in i deras mall, bad luck, jag är där för att sjunga, bete er inte som mobbande skolbarn.

Och nu börjar jag grina som en liten flicka, så tröttsamt, jag är som en berg och dalbana, det går inte att styra. Det var samma igår. Vi satt och åt gott, kinesiskt, jag var visserligen låg, men ändå, men rätt vad det är känner jag hur det tränger på i ögonvrårna, så jag rullar in till mitt rum och hämtar snus, dvs torkar tårarna, sväljer några gånger, och tillbaka till vardagsrummet för att fortsätta se på vad det nu var vi såg på. Det är illa när jag inte kan tygla det bland folk, då har det gått långt.

Är ni nya och läser här, så undrar ni kanske vilka de är, de är mina assistenter, det är de jag omger mig med i min vardag, någon annan har jag inte i min fysiska närhet. Jag har min ”sis” i tanken, eller hur?

Nej, snorar och gråter, ser inte bokstäverna=
Allt gott!

Jag tycker om Betty Boop, har sett några små korta filmer, svartvita, och hon är ju för go.
Bettys kända catchphrase Boop-boop-be-doo, den känner de flesta till. I min gamla blogg så skrev jag om Betty, och hade ett filmklipp med, idag fick jag frågan igen,”vem var Betty Boop?”

På Wikipedia står följande:

Betty Boop är en amerikansk animerad figur, vars kvinnliga drag är ytterst framhävda, känd för sin catchphrase Boop-boop-be-doo. Hon skapades 1930 av animatören Max Fleischer och hans animationsstudion Fleischer Studios för kortfilmsserien Talkartoons, producerad åt Paramount Pictures. Betty blev dock snabbt en publikfavorit och redan 1932 fick hon sin egen filmserie, som fram till 1939 kom att omfatta 89 filmer. Utöver detta medverkade hon även i ett tiotal filmer i ännu en av Fleischer filmserier; Screen Songs, mellan åren 1931 och 1933. Periodvis har hon även figurerat som seriefigur.

Vid mitten av 1990-talet fanns långtgående planer att animatören Jerry Rees skulle producera en långfilm med Betty Boop, men dessa avbröts innan de hunnit fullbordas.
Källa:http:www.wikipedia.se
Ja, vad mer kan jag säga, Betty Boop har en officiell hemsida givetvis.

Varför alla dessa tårar, och så oförutsägbart dessutom? Att sitta ute i vardagsrum, peta i sig en annars så god kinesisk rätt, och i nästa sekund känna hur det börjar svälla i ögonen, halsen har den där välbekanta klumpen vant placerad på rätt ställe. Varför? Så jag kämpar mig genom tårar, ler, lyssnar, nickar, pratar om väder och vind, och fasar för att en ny tromb i smyg banar väg inom mig.

Så här har det varit de senaste dagarna, veckorna, jag orkar inte med mig själv, upp, ned, ned, ned, upp.
Som nu, gråter, snorar och har mig, men jag vet inte varför, och jag är så trött på det. Jag har försökt förstå, läst mina förvirrade anteckningar i kollegieblocket, men det är ju inget nytt där, ensamhet, som förstärks i tider som dessa, och av människor som inte tänker efter före. Usch, nu börjas det igen, kan det vara så att ju äldre man blir, och fortfarande ensam, desto värre blir det?

Det gör så ont att ingen tar sig tid att fråga hur jag har det, i en tid som denna, nej de går på med sitt. Jag tror jag har en kladd som visar hur jag tänker:

när de pratar om
julbord de skall på
fester, middagar
julklappar, maten
så förväntas jag le
vara glad

men se er omkring
det finns så många som
ingen har
som såras
trycks ned
så mycket
att det till slut
bryter ned någon

Detta var från en kladd, men nog så sann, för visst är det så, att man är inte mer än människa, och kan inte lagra hur mycket av andras glädje som helst, när man själv drunknar. Visst mycket handlar om ensamhet, men som det står i kladden längre ned :
”Jag skulle vilja gå på julbord, Jag skulle vilja ha fest här hemma, men mest av allt så vill jag inte bli bortglömd, det gör ont.”

Ni vet de där små annonserna jag fyller 60, glöm det, det gör jag, som jag förstår de, de är rädda för att bli ensamma. Jag säger att jag inte firar julen, enkom för att jag är ensam, så uppstår inga frågor. Det är fel av mig, men det är något jag tagit till med de senaste åren.

Avundsjuka, ja självklart, på alla som har en familj, släkt, vänner, som har någon som bryr sig om en, absolut avundsjuk, men mest ledsen, för att jag blev som jag blev, arg för att hon födde mig, och formade mig till den jag är idag. Fel, hon började forma mig med sin misshandel, sen tog staten över och formade mig, sen vete tusan, jag är fel.

Som sagt, ett skitskov för S.in nuce

Det är inte myckte som funkar i huvudet på mig just nu. Förutom yttre faktorer som stör, så har jag inre demoner som krigar järnet, och tömmer mig på livsenergi.

Inget är så behagligt som att tända ljus i mörkret, sätta på en platta med herr Jöback, och försöka komma till ro några sekunder. Ja, det är mina ljus på nattduksbordet, och ja, det är musiken jag lyssnar på:

Gav upp, misslyckades, flydde. Vuxenmobbing tär, snyftar och snorar i skenet av värmejusen i min lilla vrå. Jag gör inte om detta, skall de verkligen få trycka ned mig så hårt som idag, jag vände mig om och strök bort en tår i smyg, och kämpade vidare, men sen flydde jag.

Och nu önskar jag att jag vore någonstans ovan regnbågen..

En sömnlös natt, slötittar på en trist film, som jag nog sett någon gång tidigare, och tyckt likadant om då. Alla helgons blodiga natt- 20 år senare, tror jag att, den svenska titeln är, om Michael Myer. Jag har svårt för förutsägbara blahafilmer, totalt indränkta med ljudeffekter. Är nog aningens svår jag, när det gäller skräckfilmer, tycker det produceras så mycket skit, sömnpiller. Däremot lyckas jag hitta en och en annan schysst psykologisk thriller då och då, som får mig att tänka till, lite rysningar till och med, det gillar jag.

Nog om det, snart är den här skiten slut, då blir det till att släckaned, försöker med det, lyssna på lite meditationsmusik i den form jag vant mig vid, och närdet inte funkar, så återgår jag till det vanliga, men då har jag gett det en chans, varje jäkla kväll. Hm, inte på humör ikväll/natt märker jag…

Och inte blir det bättre av att jag inte lyckas installera min psp 9 på denna dator, jag blir vansinnig. Jag behöver den för att kunna redigera, skapa, bygga, allt som har med layout att göra, hemsidorna, foton, blogglayouterna, gahhhh.
Detta innebär att jag nu inaktiverar mitt twitterkonto, för jag vill kunna känna mig någorlunda okey med det jag pysslar med, och det gör jag inte just nu, jag är inte nöjd med layouten. Och nej, jag orkar inte leta efter gratis program på nätet, jag vill ju ha mitt underbara psp, som jag jobbat med så länge, varför funkar den inte med windows 7?

Som sagt, inte på humör, hade behövt få pyssla lite med det där, men shit happens, och det är bara att vada i det. Får skapa ett nytt twitterkonto en annan gång, det var kul så länge det varade.

För några år sedan, när jag var inlagd på psyk, och hade en av mina otaliga mat scheman jag skulle följa ”host”, det och vad det nu mer var. I vilket fall, då fick jag en fin skyddsängel i glas, som en uppmuntran, för att kämpa vidare, av min ”lillasyster”, och jag kämpade på, och några dagar senare fick jag en till, och jag kämpade på ytterligare. Jag har kvar de här fina änglarna.
Varför jag drar upp de nu, är för att, de fick jobba hårt idag, pga. min ångest, oro, men de tjänstgjorde, och fanns där som de alltid gjort, vid min sida, bokstavligt och bildligt talat. Tack ”sis”, och tack ”X”, för att du gjorde att jag kunde nå mitt delmål idag, det hade inte hänt, om inte du hade varit med!

Men fy för den lede vilka människor man omger sig med, och vad man utsätter sig för, frivilligt, allt för glädjen, och passionen man upplever i sången och musiken. Jag går dit med en klump i magen, oro i kroppen, men lusten och viljan, och kommer hem mentalt utmattad, och ja, tillåter mig att fälla de där jäkla envisa tårarna som bara måste ut sent om natten, som nu.

Nu har jag klarat detta, frågan är, om jag pausar nu, vad händer med resten av mitt enda intresse då?