Vägen Hem

Lite smått irriterande sitter jag – Häxan Surtant – och försöker komma till ro nu, med lite tv, och då hakar dumburken upp sig, på samtliga kanaler. Digitala tv tänker jag genast, och muttrar något ohörbart bara för mig själv, precis som om dammråttorna skulle ha något att opponera sig om. Så får jag den genialiska iden att logga in på Com Hems sida, och gå in på driftsstörning, och voila, där finner jag svaret För att ytterligare förbättra kvaliteten i nätet utför vi just nu ett tekniskt arbete i ditt område.” Detta kan orsaka avbrott på flertalet tv-kanaler.
2011-11-29 06:00 Beräknas vara åtgärdat:” Så ingen tv för petit moi, med andra ord, såvida jag inte skall fortsätta irritera mig fram tills 06.00. Jag är visserligen ofrivilligt vaken till morgontimmarnas inträde, men det är banne mig inte värt att stirra på en bildskärm som hackar, och blir svart emellanåt.

Jag var hos diakonen förra veckan, efter mycket om och men, nu minns jag inte mycket av vårt samtal, men lite:

Jag: Förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt att det blev så sent, allt är så rörigt nu, som jag skrev sist.
Diakonen: Ja, men det löste sig ju, du är här nu.
Jag: Tänker, hur kan hon vara så lugn, när jag känner mig stressad de luxe. Ja, jo, det var ju tur att du kunde ta emot mig senare.
Diakonen: Hur mår du S.?
Jag: Funderar en bråkdels sekund på att inte svara, men väljer att svara. Jag är trött. Genast när jag svarat så inser jag att det svarat står för så mycket, men nu får jag stå mitt kast.
Diakonen: Jag ser det.

Sen pratar vi lite om jag vet inte vad, för här sviker minnet mig

Jag: Nej, jag är så trött och ledsen, och besviken. Någonstans borde man tänka sig för lite. Jag förstår att det är en säsong fylld av glädje, men det är det inte för alla, och då gör det extra ont, när de sitter i mitt hem och trycker upp det i ansiktet på mig, utan eftertanke.
Diakonen: Har du sagt det till dom?
Jag: Nej, de skulle inte förstå, men jag bloggar om det, dag ut och dag in, och jag är inte snäll- Jag riktar mig till hela Sverige som beter sig så, handlar utan eftertanke, det finns så fruktansvärt många i vårt land som är ensamma, som inte har någon,som jag, jag har ingen. Jag får sitta i mitt hem, vem bryr sig om det? Tänk om de skulle börja bry sig istället, folket där ute, mot sina medmänniskor, de runt mig har jag gett upp hoppet på, men tusentalet runtom i Sverige, som lider. Tänk om de visste att statiken för självmord ökar under julhelgerna, och jag förstår det, tankarna äter upp mig under denna månad.
Diakonen: Hur skulle du vilja att din jul såg ut?
Jag: Drar i nödbromsen, fast jag borde ha anat att frågan skulle dyka upp. Jag vet inte, min barndoms jular var misshandel, så det kan jag inte relatera till, jag har inga krav jag vill bara inte bli bortglömd. Jag vill inte bli den där man kastar in en ask choklad till för att döva sitt samvete. Hellre sitta ned och ta en fika, jag vet inte. Jag är så inställd på att bli ensam igen, så den frågan är omöjlig att svara på.
Diakonen: Hur skall du fira jul?
Jag: Inte alls. Jag har sagt ifrån hjälp på dagen för att slippa höra ”kan jag få börja den och den tiden för vi skall äta julmat och öppna julklappar”, de får komma på kvällen, innan midnattsmässan.
Diakonen: Så du skall vara utan hjälp hela dagen?
Jag: Jag har valt att göra så hela julhelgen, för att slippa höra något liknande, ja.
Diakonen: Okey.
Jag: Så, jag läser lite i Bibeln på nätet, sen gör jag inget mer.
Diakonen: Ingen jumat?
Jag: Nej
Diakonen: Är det något du valt själv?
Jag: Nej, det blir sill efter midnattsmässan, i övrigt så glömmer jag bort att fråga om hjälp med mat, men det är sak samma.
Diakonen:Men du skall sjunga på midnattsmässan?
Jag: Det är det sista delmålet, men just nu kämpar jag för att ta mig ur sängen, och därefter att ta mig till kören, och därefter att hålla mig kvar under körövningen, och därefter att inte bryta ihop totalt efter. Jag har en rejäl svacka på mat fronten, som inte fungerar bra ihop med sången, så vi får se hur länge jag klarar av detta.
Diakonen: Jag hoppas du klarar det, jag minns när du var kyrkvärd, för många många år sedan, när du och C delade ut psalmböcker på midnattsmässan, minns du?
Jag: Nej

Och så fortsätter vi prata om kören, och andra värdsliga ting. Jag vidhåller att jag får mer hjälp hos diakonen, än hos en psykiater, psykolog, eller terapeut av något slag. Kan bero på att jag gått till henne en tid nu. Men det är fortfarande hon som måste inleda samtalet, och när jag tappar tråden, så är det hon som plockar upp den, om jag svävar bort, så är det hon som styr tillbaka, eller styr in på ett nytt ämne, för att vid ett senare tillfälle gå tillbaka.

This entry was posted on tisdag, november 29th, 2011 at 4:35 and is filed under Borderline, Dialog, Sång/Musik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.