har hittat en bättre plattform, enkel att sköta, och jag har känt mig för där någon månad nu. jag är väldigt tacksam att jag snabbt kan få iväg ett blogginlägg med mobilen, eller ett inlägg och spara som utkast till jag känner för att sätta mig vid datorn.
Kort sagt, jag flyttar, till Blogg.se. Den här är kvar till jag har sparat ned alla minnen.
take care
Lovely, ännu en natt där timmarna segar sig fram. Sömntabletterna är ett skämt, en kombo av insomningstabletter och sömntabletter, och så lillasyster ångestdämpande till det.
År efter år, och yes det har provats ut olika medikamenter så nu finns det inga fler. Framåt åttatiden på morgonkvisten blir jag lite sömnig, och runt nio blir ögonen tunga, men strax innan elva vrålar det något fruktansvärt från min mobil, jag vägrar att vända på dygnet.
Vad gör man under en vaken natt? Stänger av mitt fina sällskap dumburken, pluggar in lugn och fin musik i ett totalt becksvart rum, och…lider i några timmar innan jag säger hej till mitt fina och lugnande sällskap dumburken. För även om jag inte alltid har koll på vad jag ser, och hör vad som sägs då jag sänker volymen, så är det mer lugnande än något annat krafs.
Jaha, då var ämnet sömnproblem avhandlat för denna gång.
Later!
Sicken bra, och uttömmande rubrik, Oj. Men faktum, är att det är precis så jag kände när jag så datumet för mitt sista inlägg, Oj. Nästan ett år sen. Jag har inte slutat skriva för det, jag har block och penna som används flitigt, men jag saknar detta. Att få knappra lite på tangenterna, stuva om lite inne i bloggen, rensa lite bland utkasten om man nu har några sådana, radera skräpmeddelanden. Med andra ord, det är gott att vara ”hemma”
Det har hänt en hel del, det gångna året, mycket skit, negativt, inget ovanligt, men ovanligt mycket, i doser som kan välta, inte vet jag, en ko? Vad gör jag?, tar på mig masken, ler och säger ”det är lugnt, det är bra, allt är bra, det löser sig, ingen fara…”, medans jag sakta men säkert gräver min egen grav.
Det har funnits ljusglimtar dock, hör och häpna, gråskalan, plockar fram ljus. Men mer om det sen, nu skall jag hosta lungorna av mig en stund, lite svårt att skriva och hosta.
Later.
Nu är jag ilsk, frustrerad, och så slut. Först dog min dator, knall fall, den bortom all räddning. Jag tog in experträddning, men vi förklarade ”henne” död November 2012, tidpunkten har jag förträngt, men det var runt 13.00. En sorgens dag. Vi har upplevt mycket min dator och jag, hon har varit mig trogen, en god tid. Pengar till en ny, med en sjukpension, hyra som är mig övermäktig, och skit som stundande, det var ett helvete. En ängel klev in, hjälpte mig, utan krav på gentjänster. Jag grät, ingen har någonsin gjort något liknande för mig. Nu har jag en fin Acer historia, som jag älskar och är rädd om, vi har så smått blivit vänner.
Men, nu,nu har min mobil dött,katsat in handduken, dragit sitt sista andetag. Det som ite fick hända. Min älskade, mitt allt. Nu är jag strandad, igen. Samma sits. Varför är tekniken emot mig?
Avskuren från omvärlden. Når inte mina kids. Når inte innehållet i mobilen, för nej, jag har ännu inte lärt mig att spara viktig info. i block. Nej, Det finns de som har det värre, det gör det, men det är att jämföra med vad vi lever i. Jag lever i det här. Mitt handikapp kräver dessa hjälpmedel, så enkelt är det, och nu är jag strandad.
Strandad.
Sitter/ligger mad hörlurarna tätt intill öronen, musiken flödar in i öronen, behagligt, distraherande. Musik – kärlek, något universellt som förenar, musik-ett vapen, att ta till i strid mot skjutglada hjärnspöken. i 8/10 fallen besegras jag av de små j*v*n, never then less så hakar jag på mig hörlurarna, med extremt, om inte överdrivet högt ljud på.
Ljudet som strömmar in i mina öron är till större delen Peter Jöback, han har hjälpt mig igenom många svåra tider, så spellistan är nog minst 90% Jöback, och resten enstaka artist, som bjuder på en lugn stämma, och text med innebörd. För om jag mår som jag mår nu, svart, överdosnära, så är det av yttersta vikt att de elementen stämmer in, lugnt och innebörd.
Ett halvt år sedan sist. Och höst har det hunnit bli. Och jag har nu fyllt 40, men i min värld så är det 25. ”And life goes on”, är det inte så man säger, lite äckligt klämkäckt så där, ”and life goes on”.Jaha, och sen då, ekorrhjul, mörker, ensamhet,
Häxan Surtant, var inte bara ett barnprogram som gick på tv för en tid sedan, nej då inte alls. Jag kan stolt titulera mig Häxan Surtant, för det är nog så jag uppfattas, och det kan jag ta.
Ser jag en tomtejävel till, införskaffar jag mig en hagelbössa och pepprar den, om så en porslinsmodell.
Yes, jag är less på allt vad tomtar och troll heter, denna masshysteri, som hjärntvätvättar större delen av Sveriges befolkning. Det skall vara så gulligt och puttenuttigt. Skumt, ordet puttenuttigt fanns med i ordlistan på hårddisken. Besvikelsen är total, till och med min dator är hjärntvättad. Snart smyger den väl in små läskiga granar med äckligt färggranna kulor på, ingenting förvånar mig längre.
Usch vilket språkbruk jag använder mig av, men hey, det är ju mitt alter ego som talar, eller så.
Återkommer.
Vilken dålig rubrik, men så vilar det en viss sanning i den ändå. Så jag fortsätter på temat, uttjatat tjat.
Jag är så gruvligt trött, får ingen ordning på tankarna, skrivandet haltar, det är bara lösryckta meningar i blocket som är svåra att pussla ihop.
Jag pendlar mellan att gråta, och känna en sådan fruktansvärd ångest, till att grubbla, och vilja flytta ut i ett torp mitt ute i ingenstans.
Hade en bekant här för några dagar sen, hon undrade hur det gick med min bok, och genast kände jag ett tryck i bröstet, Boken, blir den någonsin klar?
Jag misslyckas, gång på gång på gång. Fel, ett lyckas jag banne mig med, och det är ett uttjatat tjat, kören. Jag går dit, med en stor fet klump i magen, och tårar på kudden på natten, men jag gör det, så allt misslyckas jag inte med, jag måste skärpa mig själv, och ge mig själv cred för den biten.
Uttjatat tjat, jag har klarat delmål 1 och delmål 2. Delmål 3 får jag stå över, för jag har ingen med mig då, och det är lika så bra det, delmål 4 är det största delmålet, och även det avslutande delmålet. Efter det tar jag paus, för jag är så mentalt utmattad, om man bortser från min vardagsdepression om jag nu får kalla den så, och därtill addera denna själsligt energikrävande aktivitet, så klarar jag inte mer efter sista delmålet. Jag kämpar som ett djur nu, biter ihop, blir trampad på, pratad bakom ryggen på så jag hör, sjunger, gråter hemma, övar hemma, och så vidare, de skall inte få knäcka mig. Jag passar inte in i deras mall, bad luck, jag är där för att sjunga, bete er inte som mobbande skolbarn.
Och nu börjar jag grina som en liten flicka, så tröttsamt, jag är som en berg och dalbana, det går inte att styra. Det var samma igår. Vi satt och åt gott, kinesiskt, jag var visserligen låg, men ändå, men rätt vad det är känner jag hur det tränger på i ögonvrårna, så jag rullar in till mitt rum och hämtar snus, dvs torkar tårarna, sväljer några gånger, och tillbaka till vardagsrummet för att fortsätta se på vad det nu var vi såg på. Det är illa när jag inte kan tygla det bland folk, då har det gått långt.
Är ni nya och läser här, så undrar ni kanske vilka de är, de är mina assistenter, det är de jag omger mig med i min vardag, någon annan har jag inte i min fysiska närhet. Jag har min ”sis” i tanken, eller hur?
Nej, snorar och gråter, ser inte bokstäverna=
Allt gott!
För några år sedan, när jag var inlagd på psyk, och hade en av mina otaliga mat scheman jag skulle följa ”host”, det och vad det nu mer var. I vilket fall, då fick jag en fin skyddsängel i glas, som en uppmuntran, för att kämpa vidare, av min ”lillasyster”, och jag kämpade på, och några dagar senare fick jag en till, och jag kämpade på ytterligare. Jag har kvar de här fina änglarna.
Varför jag drar upp de nu, är för att, de fick jobba hårt idag, pga. min ångest, oro, men de tjänstgjorde, och fanns där som de alltid gjort, vid min sida, bokstavligt och bildligt talat. Tack ”sis”, och tack ”X”, för att du gjorde att jag kunde nå mitt delmål idag, det hade inte hänt, om inte du hade varit med!
Men fy för den lede vilka människor man omger sig med, och vad man utsätter sig för, frivilligt, allt för glädjen, och passionen man upplever i sången och musiken. Jag går dit med en klump i magen, oro i kroppen, men lusten och viljan, och kommer hem mentalt utmattad, och ja, tillåter mig att fälla de där jäkla envisa tårarna som bara måste ut sent om natten, som nu.
Nu har jag klarat detta, frågan är, om jag pausar nu, vad händer med resten av mitt enda intresse då?
Så, äntligen är det dags att ställa om klockorna till vintertid, ni har inte missat det va? Natten till söndag, i natt alltså, när klockan är 03.00, så vrider vi tillbaka timvisaren en timma till 02.00, och får sova en timma längre, och något jag mest välkomnar mer mörker. Som jag längtat efter denna dag, denna natt, nu har jag nedräkning. Jag har ljuslyktor på nattygsbordet, stämningsfullt, Peter Jöback sjunger för mig emellanåt, när jag inte ser på filmen.
I kväll var det så dags för nypremiären på Så mycket bättre. Artisterna i år är, Eva Dahlgren, Mikael Wiehe, Laleh, Martin E-Type Eriksson, Jason Timbuktu, Lena Philipsson, och
Tomas Ledin. Kvällens värd var Tomas Ledin. Jag vet inte vilka minnen ni har till hans musik, men sommarlov, grillning, fylla, olycklig kärlek? Något har välan de flesta av oss minnen i samband med musiken. Programmet var bra, jag hade inga direkta förväntningar på det denna gång, inte efter förra årets dundersuccé, men det blev bra som sagt.
Jag är ett steg från att nå mitt första delmål, och det delmålet är i morgon, men just nu känns det så främmande, och jag är faktiskt vettskrämd, jag mår illa, och har arbetat fram en stress, som i sin tur utlöst en migrän, som jag motat i grind med en spruta. Jag kanske i kan ro det här i land, det här med mitt delmål som jag kämpat med i två månader nu, pga. ja, migrän kanske. Jag vet inte jag, va, vad sade ni flykt, old news.
Nåja, ponera att jag klarar delmålet, vilket i nuläget inte är sannolikt, men ändock, då följer en enligt mina mått mätta utvärdering. Min egna utvärdering går till som så att jag sätter mig ned med min lilla vän datorn, och listar ut vad som skett med mig, vilka utvecklingar deltagandet har lett fram till, vad finns det att vinna på en fortsättning, och i så fall, vilka mål, och delmål skall jag då sätta upp?
Jag avskyr när jag blir sån här, rädd, misstänksam, ångestfylld, utsatt, fram och tillbaka, och den som får lida, är den som följer med mig, om jag kommer iväg.