Vägen Hem

Lite smått irriterande sitter jag – Häxan Surtant – och försöker komma till ro nu, med lite tv, och då hakar dumburken upp sig, på samtliga kanaler. Digitala tv tänker jag genast, och muttrar något ohörbart bara för mig själv, precis som om dammråttorna skulle ha något att opponera sig om. Så får jag den genialiska iden att logga in på Com Hems sida, och gå in på driftsstörning, och voila, där finner jag svaret För att ytterligare förbättra kvaliteten i nätet utför vi just nu ett tekniskt arbete i ditt område.” Detta kan orsaka avbrott på flertalet tv-kanaler.
2011-11-29 06:00 Beräknas vara åtgärdat:” Så ingen tv för petit moi, med andra ord, såvida jag inte skall fortsätta irritera mig fram tills 06.00. Jag är visserligen ofrivilligt vaken till morgontimmarnas inträde, men det är banne mig inte värt att stirra på en bildskärm som hackar, och blir svart emellanåt.

Jag var hos diakonen förra veckan, efter mycket om och men, nu minns jag inte mycket av vårt samtal, men lite:

Jag: Förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt att det blev så sent, allt är så rörigt nu, som jag skrev sist.
Diakonen: Ja, men det löste sig ju, du är här nu.
Jag: Tänker, hur kan hon vara så lugn, när jag känner mig stressad de luxe. Ja, jo, det var ju tur att du kunde ta emot mig senare.
Diakonen: Hur mår du S.?
Jag: Funderar en bråkdels sekund på att inte svara, men väljer att svara. Jag är trött. Genast när jag svarat så inser jag att det svarat står för så mycket, men nu får jag stå mitt kast.
Diakonen: Jag ser det.

Sen pratar vi lite om jag vet inte vad, för här sviker minnet mig

Jag: Nej, jag är så trött och ledsen, och besviken. Någonstans borde man tänka sig för lite. Jag förstår att det är en säsong fylld av glädje, men det är det inte för alla, och då gör det extra ont, när de sitter i mitt hem och trycker upp det i ansiktet på mig, utan eftertanke.
Diakonen: Har du sagt det till dom?
Jag: Nej, de skulle inte förstå, men jag bloggar om det, dag ut och dag in, och jag är inte snäll- Jag riktar mig till hela Sverige som beter sig så, handlar utan eftertanke, det finns så fruktansvärt många i vårt land som är ensamma, som inte har någon,som jag, jag har ingen. Jag får sitta i mitt hem, vem bryr sig om det? Tänk om de skulle börja bry sig istället, folket där ute, mot sina medmänniskor, de runt mig har jag gett upp hoppet på, men tusentalet runtom i Sverige, som lider. Tänk om de visste att statiken för självmord ökar under julhelgerna, och jag förstår det, tankarna äter upp mig under denna månad.
Diakonen: Hur skulle du vilja att din jul såg ut?
Jag: Drar i nödbromsen, fast jag borde ha anat att frågan skulle dyka upp. Jag vet inte, min barndoms jular var misshandel, så det kan jag inte relatera till, jag har inga krav jag vill bara inte bli bortglömd. Jag vill inte bli den där man kastar in en ask choklad till för att döva sitt samvete. Hellre sitta ned och ta en fika, jag vet inte. Jag är så inställd på att bli ensam igen, så den frågan är omöjlig att svara på.
Diakonen: Hur skall du fira jul?
Jag: Inte alls. Jag har sagt ifrån hjälp på dagen för att slippa höra ”kan jag få börja den och den tiden för vi skall äta julmat och öppna julklappar”, de får komma på kvällen, innan midnattsmässan.
Diakonen: Så du skall vara utan hjälp hela dagen?
Jag: Jag har valt att göra så hela julhelgen, för att slippa höra något liknande, ja.
Diakonen: Okey.
Jag: Så, jag läser lite i Bibeln på nätet, sen gör jag inget mer.
Diakonen: Ingen jumat?
Jag: Nej
Diakonen: Är det något du valt själv?
Jag: Nej, det blir sill efter midnattsmässan, i övrigt så glömmer jag bort att fråga om hjälp med mat, men det är sak samma.
Diakonen:Men du skall sjunga på midnattsmässan?
Jag: Det är det sista delmålet, men just nu kämpar jag för att ta mig ur sängen, och därefter att ta mig till kören, och därefter att hålla mig kvar under körövningen, och därefter att inte bryta ihop totalt efter. Jag har en rejäl svacka på mat fronten, som inte fungerar bra ihop med sången, så vi får se hur länge jag klarar av detta.
Diakonen: Jag hoppas du klarar det, jag minns när du var kyrkvärd, för många många år sedan, när du och C delade ut psalmböcker på midnattsmässan, minns du?
Jag: Nej

Och så fortsätter vi prata om kören, och andra värdsliga ting. Jag vidhåller att jag får mer hjälp hos diakonen, än hos en psykiater, psykolog, eller terapeut av något slag. Kan bero på att jag gått till henne en tid nu. Men det är fortfarande hon som måste inleda samtalet, och när jag tappar tråden, så är det hon som plockar upp den, om jag svävar bort, så är det hon som styr tillbaka, eller styr in på ett nytt ämne, för att vid ett senare tillfälle gå tillbaka.

Idag skulle jag kunnat ha gett Y en kyss på hjässan av tacksamhet, för hennes observation, och vakenhet. Hur hon lugnt och samlat satt med mig och mitt personliga ombud i ett möte med en annan person. Det uppstod en situation, där jag fick panikångest, och höll på att tappa bort mig själv. Jag kände verkligen hur jag ville fly, skrika, gråta. Men jag tittade på mitt ombud, vi har någon slags kod mellan oss, som funkar, och sen tittade jag på Y och hann nätt och jämnt uttala namnet oxascand, och hon gick och hämtade mitt lilla ångestdämpande piller. Under hela tiden förhöll sig Y lugn, daltade inte med mig, utan läste bara av mig.

Nog om det, mer om gårdagen. Jag är tacksam att jag hade G med mig till kören igår, för det var en upplevelse. Körledaren tog fram trummor, såna där stora som sitter ihop, kommer inte på namnet nu bara för det, han stod upp och trummade med händerna, och vi sjöng, det var magiskt, sån känsla, vilket tryck det blir. Det där har jag saknat, när han trummar. Han är duktig på många instrument. Jag vet en som hade velat vara där den kvällen, jag får försöka ordna det. Skönt att rätt person var med, så jag fick behålla lyckoruset en stund efteråt.

Mindre lyckat var den numer ständigt återkommande reprisen ”fikar inte du S.?” Den här gången utvidgade jag svaret ”nej. Jag tycker det är jobbigt att sitta med så mycket folk, så jag föredrar att sitta i lugnet”, tänkte, nu så, nu borde polletten trilla ned ”Aha, men så du fikar inte då?” Nu fick jag börja snabbt analysera innebörden i den egentliga frågan, för att kunna ge ett svar, som kanske var mer tillfredsställande än det första tydligen inte var. ”Nej, jag har med mig eget, jag är allergiker, så det är alltid enklare att ha med mig själv, och så var det där med att jag tycker att det är för jobbigt att vistas bland för mycket folk, jag klarar inte av det”. Nu då, nöjer hon sig med det svaret då, för nu börjar det bli jobbigt, nu vill jag hem, fly. Nej då, hon blänger lite snett på mig, rycker på axlarna, och sätter sig på stolen. Andra halvan av körövningen var inte lika behaglig, för jag hade det där fast etsat på näthinnan, och det ville inte ge med sig. Jag kunde känna hur tårarna brände, men jag skulle banne mig ta mig igenom denna kväll också. Jag är där för min skull, för mitt intresses skull, min passions skull, och kan omgivningen inte acceptera olikheter så dra då dit pepparn växer. Hoppsan det där behövdes visst ur systemet.

Nej, det är frustrerande och ledsamt, tungt, jobbigt, och ångestskapande varje onsdag kväll, inför, under, och efter kören. Och jag vet inte hur mycket mer jag klarar.

På lördag skall jag göra något roligt, tror jag. Jag och P skall till en annan kyrka på en heldag med Gospel. Det blir en prövning utan dess like, men det fungerar med X och med P, och nu är det alltså på som följer med. Det och ångestdämpande, skyddsänglarna, och snus så klart. Vi sade att vi hittar nåt ställe där borta att äta på, så kommer vi ifrån folket, och så kan det vara lite trevligt.

I övrigt så har jag stärkts mer och mer i besluten, de är olika, men i två av dem är jag fast i beslutet, känns som en lättnad.
Annars så sitter jag och inväntar en kallelse till psykiatern för utredning om litiumbehanding, om levervärden osv var bra, vilket de var, så skulle vi köra igång.

Allt gott!

Sist jag var hos diakonen, så diskuterade vi hur jag gör när det är en fika paus i halvlek. Vad är det jag skriver, jag menar, när jag är på körsång, så har vi alltid paus- för kaffe med dopp, det var det jag menade med fika i halvlek, svårt för er att klura ut kanske.
I alla fall, så sade jag att, det var en stor del, eller en mycket avgörande faktor till varför jag hoppade av kören sist, tror jag. Det är ett problem, inte för mig, utan för de andra. Jag deltar inte i fikat. Jag fixar inte att sitta där ute med alla körmedlemmarna, ljudnivån, och känslan av ”vad gör jag här”. Jag får panik, ångesten får sådant grepp om mig, och jag förlorar kontrollen helt, verkligheten suddas ut totalt, jag flyr, och sen är det bye bye, med det jag tycker om…

Igår kom så den där dagen, det där tillfället, jag visste skulle komma, som jag på något sätt var förberedd på, genom samtalet med diakonen innan. Jag sitter inne i kyrkan, med Ö i lugn och ro, njuter av lugnet, fuktar min torra strupe med Ramlösa och bara är när en körmedlem kommer in och insisterar på att vi skall komma in och äta bulle med de andra. Jag ser att Ö tittar lugnande på mig, jag känner hur pulsen drastiskt ökar, och jag sväljer innan jag svarar att ”jag är allergisk, och har alltid med mig eget”, och så pressar jag fram ett leende, samtidigt som jag tänker bered dig nu på följdfrågan. Hon ger sig inte, utan tycker att vi ändå skall komma och sitta med och fika med de andra, och ha trevligt, istället för att sitta här inne ensamma. Jag förstår hennes välvilja, det gör jag, samtidigt som jag nu känner hur jag håller på att krypa ur mitt eget skinn, hur jag vill vända rullstolen och fara hem, till tryggheten, där jag får vara jag, utan att förklara mig, men jag anstränger mig, hårt, jag anstränger mig hårt, och säger något i stil med ”<em>jag tycker det är lugnare här”. Nu står hon och trampar lite, himlar lite med ögonen, innan hon slutligen går.

Jag känner hur tårarna pulserar, i takt med något annat, och jag fingrar på min stora ring, som jag kallar för stressring, skall fota den någon gång, och lägga ut den här. Så säger jag till Ö ”jag tror jag får prata med K (körledaren* nickname) ”.

Efter två timmars körsång, så dröjde jag mig kvar, och K kom fram, med sitt härliga leende, som bara han har. Jag kände genast att, jag ville vända, men nej, nu skulle jag ta tag i det här, så det inte blev ett bye bye, igen, och en saknad och längtan efter körsång år efter år.

Jag: Jo, hm, jag tänkte att jag behövde prata med dig. Du vet ju att jag sitter kvar när ni dricker kaffe, och..Längre hinner jag inte i den meningen.

K: Jo, men vet du, de har undrat och så, och jag sagt att du kanske vill ha det lite lugnt, och ja…

Jag: Ja, jag har svårt att vara bland mycket folk, och klarar inte av det. Nu känner jag att jag inte riktigt vet vad jag skall säga. Men det är okey att du berättar det för de som undrar, det är inget konstigt, det är bättre det än att det pratas.

K: Det ska jag göra, och du gör det som känns bra för dig vet du S, okey. Och så ler han så där härligt igen.

När vi rullar hemåt får jag kämpa mot tårarna, för jag känner att jag inte lyckades förmedla mig på ett bra sätt, men det får duga. Jag tror han förstår. Han är bra. Och sen är det så, att på något sätt så måste man kunna acceptera varandras olikheter, en del tycker om att umgås i större sammanhang, en del i mindre, andra inte alls, en del tycker om tomater, andra morötter, andra inget av nyss nämnda, huvudsaken är väl ändå att man respekterar varandras olikheter på något sätt, och kan man inte göra det, ja då, ja, jag vet inte? Det vi har gemensamt just i detta forum, det är ju sången, och musiken, och det är den vi delar, punkt slut.

Jag var iväg till diakonen idag, ett välkommet andningshål i det mörka.

Diakonen: Hur har du haft det, under dessa två veckor, sen sist vi sågs S?

Jag: Funderar på om jag skall ta den korta versionen, eller den långa versionen, beslutar mig för den korta versionen, då jag vet att hon ändå läser mellan raderna. Jo, jag har kommit ut lite grann, det hör inte till vanligheterna.

Diakonen: Vad har du hittat på då?

Jag: Ja, jag har tagit mig in till köpcentrat och införskaffat en ny dator, och så har jag varit på jakt efter ett par skor, men där lyckades jag inte lika bra. Och så har jag varit in till stadsbiblioteket för första gången på flera år, det var faktiskt trevligt, lugnt och harmoniskt.

Diakonen: Men, det låter ju som du har haft det riktigt bra, och vilka utflykter du har gjort, vad roligt. Hur kändes det att komma ut, som till stadsbiblioteket, som du inte hade varit till på så lång tid?

Jag: Jag var faktiskt väldigt orolig innan, det var jag, det skall jag inte sticka under stol med, men det var något jag velat göra så länge, och när jag väl var där så var det så…lugnt, en, vad heter det?

Diakonen: Menar du prestation?

Jag: Ja, något åt det hållet, ja, det kan man nog säga, jag lyckades prestera något, nej, det är inte riktigt det ordet jag far efter, det kommer sen.

Diakonen: Jag har märkt det på dig S, att du tappar ord mer och mer, är det så?

Jag: Ja, och det är så frustrerande, jag märker av det i mitt skrivande också, det finns inte en ordbok som kan hjälpa mig att finna orden jag söker efter, eftersom jag inte vet vad det är jag söker efter, förstår du?

Diakonen: Ja, jag tror det. Ordet du tappar, eller saknar, vet du inte vad det är, och då vet du inte heller vad du skall söka efter i ordboken, är du så du menar?

jag: Precis!

Diakonen: Blir det bättre, eller sämre när du får förfrågningar från kyrkan om texter, känner du en press då?

Jag: Både ja och nej, jag behöver den pressen, samtidigt som jag blir så frustrerad över att jag inte finner orden. Men jag har snart fått ihop texten till tacksägelsehelgen i vart fall, tror jag. Jag tror kanske att det blir bättre nu när jag börjat kören igen, att jag blir mer rik på ord igen.

Diakonen: Vad säger du, har du börjat kören igen?, men vad roligt!

Jag: Ja.

Diakonen: Du som älskar att sjunga, och har saknat kören så mycket, vad glad jag blir. Känns det bra?…………………………….
Ja, och så här håller vi på i våra samtal. Vi avhandlar allt från matslarv, sömn, aktivitet, samhällsfrågor, osv. Allt beroende på dagsform, och det är alltid hon som startar igång mig. Det fina i kråksången är att det finns en efterföljande process, för när jag går därifrån så går tankeverksamheten igång, och jag börjar bearbeta lite av det som avhandlats, och sen spinna vidare på det i viss mån.

Ingen känner mig som mitt P.O, utan omsvep frågade hon ”är det säsongen?”. Frågan ställdes i samband med en dialog vi hade om mitt vätske/näringsintag.
Hon vet alltför väl att sommarhalvåret inte är min säsong på året, därav den direkta frågan. Givetvis svarade jag att så var fallet, och att jag inte kan förmå mig själv att äta pga värmen, och det förstod hon, bara jag försökte få i mig vätska, ”du brukar ju dricka bubbel, kan du inte dricka lite kallt”?,
Får välan försöka så snart jag har ekonomi till det.

Vi pratade om mitt nya temporära beslut på assistanstimmar som ligger, och jag anser att det är för mycket, jag har en helt annan idé, så när hon får ihop ett möte med den handläggaren, så kommer jag att lägga fram minskningen jag vill ha.

Och så prat om annat som påverkar mig just nu, som ekonomin. Den tär något enormt, och jag har underbara försäkringskassan att tacka för det, jag och tusentals andra.

Just nu: Återhämtar mig från en åskbaserad migrän, m.a.o. jag  är känslig mot vissa väder, som i detta fall åskan. Jag kände av det innan åskan, och kunde därmed ligga steget före, en aning i vart fall, spruta, ljud och ljus avstängt, och stillhet.

Just nu: Behöver en kalldusch, värmen är olidlig, rinner bort.

Just nu: Ignorerar envisa tårar som pockar på uppmärksamhet, har inte tid att spilla de dropparna, har annat för mig.

Nu har jag ägnat några veckor åt att förstå mig på det här med Twitter, och jag kan välan säga så mycket som så här, twittra är inte min melodi. Jag har behovet av att skriva långa inlägg, inte inlägg begränsade till 140 tecken. Men jag kände att jag var tvungen att ge det ett försök, och kastade mig in i det huvudstupa, valde att följa några offentliga personer, och anonyma, och nu återvänder jag till det jag är mest van vid, min älskade blogg.

Min blogg är min ventil, Twitter fungerar inte riktigt på samma sätt, det är mer korta status uppdateringar, medan jag här kan orera fritt, OBS orera inget annat, svamla med ett enklare uttryck.
Här kan jag vända ut och in på mig, i mer än 140 tecken.

Så, nu blir det (nog) inga mer utflykter till andra medier, tror jag.

Från det ena till det andra, jag har planer för en ommöblering i mitt sovrum, måste bara måtta allt, så att det fungerar i praktiken, men jag tror att det kan öppna upp mitt rum mer. Mitt rum är min borg, mitt kontor, min relaxavdelning, min comfort zone helt enkelt. Men den behöver en uppfräschning, så är det bara.

Idag öppnade sig himlen och regnet öste ned så det dånade mot marken, awsome My kind of weather. Luften blir så mycket friskare, värmen försvinner, pollen regnar bort, det är underbart, nästan så jag dansar salsa i rullstolen, det ni! Passade bra med ett parti yatzy då, och sen lite musikmys ”Så ska det låta”
”Han ser bra ut för sin ålder” sade Gg 22 år, och jag tittade på henne, vad menar du med det, ”ja han är ju gammal, eller?”, mitt svar: ”Han är född på 70-talet, precis som mig, jag tror bestämt att han är något år äldre”, då blev flickan tyst. Vi pratade om Joakim Cans från Hammerfall, han var med i programmet. Ja jösses, då är man gammal då, ha ha, han är nämligen född 1970, två år senare såg jag dagens ljus.

Just nu bråkar ett par tänder med mig, svullet och varar, smärtan, ja jag brukar allt som oftast vara en förespråkare för att man kan tänka bort smärta, vilken smärta som helst, som i ett meditativt stadie, men nu vete katten om jag kan leva som jag lär, för det gör förbenat ont i skrivandets stund, smällar man får ta med tandvårdsfobi.

Klockan är 05.00, och jag ser ut genomfönstret, det är ljust, fåglarna har vaknat till liv, och det regnar.
Idag skall här bakas kanelbullar och toscarutor, gott att ha i frysen.

Allt gott!

Lite frånvarande just nu, ringde pissakuten (psykakuten) och fick prata med en människa som nog undrade vad hon själv hade där att göra.

Jag: Jag vill prata med X, hon sade att jag kunde ringa idag.

Skötaren: Du kan inte välja vem du vill prata med, så berätta nu vad det är, eller så lägger vi på nu.

Jag: Men det är svårt, jag… hon vet ju om mig… jag…

Skötaren: Som sagt, du kan inte välja vem du vill prata med.

Jag kan visst välja vem jag vill prata med, så ledsen jag blev då. Det hör ju inte direkt till vanligheterna att jag pratar, än mindre tar initiativ till att prata, med någon. Jag hade turen för någon dag sen, att få prata med en skötare som känner till mig, hon kände igen mig på rösten, hur vanligt är det. Hon visste att ställa de rätta frågorna, och hon kunde direkt peka på mitt problem, som råder. ”orsak och verkan” sade hon, och jag fick tänka till, vad var orsaken, och vad var verkan, ”pling”, utförare och utförandet ledde till försämring i måendet. Hjälp, var det så enkelt?

Det var då, nu ringde jag för jag, kände en frustration, för allt jag tar vid, krackelerar, blir till sand, som rinner ut, bort. Ni vet, det där som inte fick hända, har hänt, det har hänt. När någon som står en nära, och i mitt fall är det inte knappt en handfull, när någon misstolkar mig. Ja, det har hänt, och jag har försökt förklara mig, men efter att sänt iväg förklaringen så fick jag panik, tänkte ”det där blev inte bra”, jag fick ångest över att inte kunna förklara med enkla ord.

Och inte fick jag prata med skötaren heller, om situationen som råder just nu, just nu, just nu. Personliga ombudet som jag haft, är bortrest, och sen finns det ingen mer. Vad har hänt, kan man undra, ja, det som inte fick hända, en betydelsefull person söker sig nu bort från mig, pga. mig, och ja, jag vet att, jag borde ha förklarat affekthandligar tydligare, men nu är det som det är, och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom kvällen, skjuter på allt nu.

Tänk er följande scen:

Okey, det är Xx som jobbar idag, skönt på ett sätt, för hon är ju världsmästare på att skratta och prata om alla sina underbara barn, det är bara för mig att flika in en standardfråga med jämna mellanrum, och sen är hon igång.

Xx: Hej S. Hur är det?

Jag: Är det kallt ute?

Xx: Ja, fy fan, men det blir väl du glad åt ditt as.

Vi har den jargongen här hemma, så ingen blir förskräckt.

Xx: Men hur är det då?

Jag: Du får inget svar på det.

Xx: Nähej.

Xx: Vi tog huset, vi tog huset, vi gjorde det.

Yes, då fokuseras dagens samtalsämne på huset, bara för mig att flika in något, när hon tar en andningspaus, och så le, det funkar alltid.

***

Detta var en scen, mitt skådespel i min vardag, tänk er nu nästa scen:

***

Okey, det är Yy  som jobbar idag, vad skönt, jag behöver inte göra mig till.

Yy: Hej S.

Jag: Hej Yy.

Tittar på Yy, tycker mig ana en trötthet, fortfarande, hur skall jag tackla det, vill inte göra fel. Nej ,bäst jag är tyst om det, så jag inte gör bort mig. Rör mig ut på terrassen, ropar till Yy att jag väntar ute. Usch, vad kallt det är, ja ja, då vet man att man lever i alla fall. Lyssnar inåt, för att höra om hon är på väg, men hör inget. Efter en stund rullar jag in och frågar om hon kommer, och det gör hon.
Vi förgiftar våra lungor i tystnad, och jag funderar på om jag skall fråga om hennes läkarbesök, men vet fasen inte hur.

Jag: Skall vi spela yatzy?

 Det är något vi har gemensamt, spelandet, det spelet kan vi spela i flera timmar, utan att ledsna. Men dagens spel sker i tystnad, och jag börjar skruva lite lätt på mig, något är fel, vad tänker hon på? Vi spelar några omgångar, innan vi rör på oss ut till terrassen igen. Det får bära eller brista, nu måste jag fråga.

Jag: Hur gick det hos läkaren?

Yy: Jag får inga svar, de säger bara att det är stressmage, de är dumma i huvudet, jag skall byta vårdcentral.

Jag: Men om du säger att du vet varför du mår dåligt, och pga. det behöver vara hemma så du kan ta igen dig?

Yy: Ja, men de lyssnar ju inte.

Jag: För mig känns det lite olustigt, att du mår dåligt och jobbar.

Yy: Jag skall prata med chefen och se om hon kan få in någon ett par dagar.

Undrar om hon missförstod mig nu, det händer ju alltför ofta att jag missförstås pga min oförmåga att i tal förklara hur jag tänker. Förstod hon att jag ville underlätta för henne, genom att hjälpa henne på det sätt jag kan, kortare arbetsdag t ex, eller tog hon det som ett påhopp på att jag inte vill ha henne här. Herregud, vad har jag ställt till med den här gången, helvete, jag skulle ha hållit mun, jag skulle inte ha sagt något, utan istället varit tyst. Jag är så jäkla korkad, misslyckad […]

***

Ja, detta var en annan scen, men utan ett skådespel från min sida. Om jag hade valt skådespel i scen nummer två, så kanske ingen skada hade skett, eller?
Utomstående som t ex Yy uppfattar mig som glad med andra och tyst med henne, utan att egentligen förstå varför. Och då händer det, som jag inte ville skulle ske.

Och inte får jag prata med skötaren heller, kanon, mitt liv in nuce. Finns det någon on off knapp på/till nedvärderingskänslorna? Kan man kliva ur sin egen kropp, och vara en glad, frisk S? Varför kan man inte pausa livet?

Jag: Jag vill vara säker på att min sista vilja efterlevs, även om jag inte tillhör de mer bemedlade. Det kostar ju, kista, gravsten osv., och de pengarna finns inte nu, de kommer aldrig att finnas, så hur blir det då, hur lir det för de som inte har några som helst medel, får de ett värdigt slut? Det är sådana frågor som jag söker svar på, via olika begravningsbyråers hemsidor.

Kommer på mig själv, med att pilla försiktigt under tröjärmen, på ett sår. Anstränger mig en aning, och lyfter blicken, möter diakonens ögon, och funderar på vad sjutton det var jag sade alldeles nyligen. Det är som det är, nu är det sagt, och jag är ju här för att prata, lätta på hjärtat om man så vill.

Diakonen: Alla får ett värdigt slut, oavsett medel eller ej.

Va?, Vad är det hon säger. Förvånad över hennes svar, trodde jag skulle bli serverad en moralkaka av något slag. Känner mig ändå nöjd, med att få svar på en del av de frågor jag grubblat på

Diakonen: Läser dina assistenter din blogg?

Jag: Det är en öppen blogg, men jag har gett ut adressen till två tre stycken, som jag har haft hos mig länge.

Diakonen: Vad säger de om det du skriver?

Jag: Vi pratar inte om det, det är nog svårt för de att veta hur de skall tackla det. Jag menar, jag har ju redan en som är utbränd, delvis eller mycket beroende på mig, och de andra vet inte om bloggen än. Jag skriver ju inte för någon annan, jag skriver för mig själv, bloggterapi.

Nu följer, vad jag upplever som, en lång tyst minut, innan diakonen tar till orda. Den här gången  är det inte jag som febrilt letar efter nytt samtalsämne ,nej då, diakonen hade en väntandes i bagaget.

Diakonen: Men hur mår du, hur mår S? Du berättar om de andra, din oro över dem osv., men hur mår du egentligen.

Jag blir ställd, och undrar stilla varifrån den frågan kom, och varför, och vad skall jag svara? Jag går på ärligheten, för hos diakonen är jag ärlig, det går inte ens att dra en nödlögn för henne.

Jag: Ja, hm, vad skall jag svara på det? Trött, jag är trött själsligt, det är mycket nu, och det tar energi. Att vara orolig över sina assistenter konstant, det tar energi. Jag vet inte vad jag skall på frågan du nyss ställde.

Diakonen:  Du svarade just på den, och din själsliga trötthet får jag ihop, efter allt vi pratat om tidigare. Du har svårt för när rutiner bryts, när du inte får hjälp, när du inte blir bemött med respekt av chefen eller assistenterna, så att du är trött S. det är inte så konstigt, men det är mer än så, eller hur?

Jag: Jo, så kanske det är, men jag orkar inte bry mig längre, för utförarna är jag en handelsvara, som dekan göra vad de vill med, som t ex att lämna mig utan någon som helst hjälp. Eller tjejerna som pratar över huvudet på mig, det går bort, en rak och tydlig, öppen kommunikation är a och o här, och det vet de, men ändå så behandlas jag som skit ,mindre förstående, och det är tungt, och det påverkar så klart mitt mående. Det är mycket kring utförare och assistenter som ställer till det i mitt huvud och handlande.

Drar ett djupt andetag, det var visst mycket som skulle ut, och nu kom det ut en hel del. Funderar på hur mycket klockan är, den på bordet visar fortfarande tjugo i tio, Kan det vara tio minuter kvar av vårt samtal. Skruvar lite besvärat på mig, snurrar armbandet två varv, och rättar till håret, enkom för att upptäcka att jag slitit av en rejäl hårtuss, hm, var skall jag gömma den så hon inte ser. Yes, jag låtsas sträcka på mig, och sen bak i ryggen.

Vi hinner avhandla en hel del, under denna timma, och jag noterar att jag mår bra i det, jag får nya frågor, andra infallsvinklar än ursprunget, ja, jag har glädje av att gå till diakonen, ser framemot nästa tid, och det är högst ovanligt, jag ser sällan fram till inbokade tider, men denna ser jag verkligen fram till. Vi avslutar samtalet.

Diakonen: Vi skall väl boka in en ny tid va S.?

Smart där, hade hon sagt skall vi boka en ny tid, så hade autopiloten gått på, med det inprogrammerade svaret: Nej!

Jag: Ja, tack.

Diakonen: Och jag skickar sms, samma dag, ett par timmar innan, för att påminna dig, som vanligt

Jag: Tack

Diakonen: Var rädd om dig nu S.

Jag: Försöker, hej då

Diakonen: Hej då S.

Jag träffade diakonen idag, jag lyckades ta mig dit, jag var där…

Som vanligt fäste jag blicken på lapptäcket på väggen, och på den lilla klockan på bordet, som fortfarande står still, inget batteri byte där inte.

Diakonen: Vad glad jag är att du kom idag S., jag såg inte dig på mässan i morse.

Jag: Ja ,jag hoppade mässan imorse.

Diakonen: Tänker du på förra mässan?

Jag: Jo, jag gör ju det, och jag har ju aningens svårare för att släppa enskilda händelser, än andra.

Diakonen: Men när du pratade med G. (kyrkoherden) så uttryckte du sig så väl.

Jag: Gjorde jag?, det kändes mest som att jag var ledsen och besviken över G:s ordval, och liknelse, som fick församlingen att skratta igenkännande. Jag tror inte alls att han förstod, vad jag ville ha sagt, poängen nådde inte ända fram, förstår du?

Diakonen: Vi var några stycken i församlingen som reagerade på hans ordval, och tyckte att han gick över gränsen, och de som skrattade vill jag tro att, de gjorde så för att de inte visste riktigt hur de skulle reagera. Det är vad jag tror.

Jag: Okey…

Diakonen: Hur har du det med assistenter nu, funkar det som det skall, eller är det som förut?

Jag: (Skrattar till lite lätt) Tragiskt nog så är det som vanligt, de jag har går på knäna, ibland får jag ingen hjälp alls.

Diakonen: Hur går det med medicinen då (ser menande på mig)?

Jag: Det blir som det blir, det är väl inte det mest optimala att ställa fram ett gäng mediciner till mig, ja det ju du.

Undviker att möta hennes blick, för jag vet att hon vet, jag har aldrig hymlat med något. Så jag väntar på att hon skall byta samtalsämne, i tron att hon kan släppa medicinfrågan.

Diakonen: S. du ser trött ut, kan du sova något om nätterna?

Jag: Nej, men jag är van, har ju haft sömnstörning sedan tidiga tonåren.

Diakonen: Men hur får du natten att gå, jag förstår att du har ångest, det har du berättat för mig, men det är många timmar på en natt.

Jag: Sliter hår, gömmer det, bloggar, försöker skriva på boken…

Diakonen: Läser du andras bloggar?

Jag: Nej, jag försöker undvika det, jag hämtar inspiration från musiken, och skriver rakt uppifrån och ned, inte för någon annan.

Däremot så har jag en morbid fascination av att studera begravningsbyråer. Jag vill veta allt, ifrån kista, storlek, gravsten, till ceremonin, om jag får min sista vilja igenom vad gäller musik osv. Jag kan ägna timmar åt att läsa om allt detta, det är som om jag får de sista pusselbitarna att falla på plats.

Hejdar mig själv, och inser att jag svävat ut lite för öppenhjärtigt, lite för avslöjande, men inser snart att det hade kommit fram förr eller senare ändå, och på något vis känns det skönt att ha introducerat min vilja för någon som senare kan tala för mig.

forts. följer

Var och träffade diakonen idag, finally. Inte ofta jag klarar av att ta mig utanför dörren, men med rätt peppning, och lite ångestdämpande så bar det iväg. Hoppas jag lyckas återge vår dialog någorlunda:

Diakonen: Hur har du det nu, får du någon hjälp?

Jag: (Suckar, fäster blicken på väggen som pryds av ett lapptäcke) Nej, det är inte mycket som fungerar.

Diakonen: Hur har den gångna veckan varit?

Jag: Kaotisk och katastrofal, är välan det enda jag kan beskriva det som.

Diakonen: Men du kom idag, då fick du hjälp i morse?

Jag: Ja, det var en tjej som fick hoppa in för en annan, som med största sannolikhet har gått in i väggen, efter all turbulens. Den här tjejen visste att jag verkligen ville gå, och peppade mig, skitbra gjort av en nyanställd måste jag säga.

Diakonen: Vad säger du, är det så illa?, men vilken tur att hon fick iväg dig idag då.

Jag: Mm, en är på väg in i väggen, trots sin ringa ålder, en annan undrar om hon sökt rätt jobb…

Diakonen: Vad gör chefen åt det hela, för något ansvar måste hon ju ha i det hela?

Jag: (Skrattar uppgivet till) ja, det kan man tycka, men det enda hon gör är att ignorera deras försök till dialog och förändring. Jag orkar inte mer, hon haar lyckats med konststycket att sänka mig psykiskt, och mina assistenter.

Diakonen: Kära hjärtanens, så här har du haft det i två år nu.

Jag: Är det så länge?

Diakonen: Ja, och det är inte okey, jag ser ju att du far illa av det.

Jag: Jo, men så är det, det är min lott i livet, aldrig något positivt. Jag har läst gamla bloggar, och kan inte finna en enda positiv händelse.

Diakonen: S. jag ser att du är trött, ledsen, och uppgiven, finns det något jag kan göra för dig?

Jag: Nej, jag orkar inte mer (stirrar ånyo på lapptäcket på väggen, för att hejda tårarna)

Diakonen: Hur går det med maten, får du i dig något?

Jag: (funderar på att dra en nödlögn och säga att det går bra, men besinnar mig, och väljer att säga som det är) 4 ggr på ett 3 veckorsschema, så har jag ju assistenten som jobbat hos mig länge nu, som på något märkligt sätt lyckas få i mig, men annars går det inte alls.·[…]
————————————-

Vad mer kan jag berätta, jag har gjort mig ovän med nyss nämnda chef, satt ned foten, och förtydligat att hon sänkt mig psykiskt, och att det inte passar att vi träffas f.n.
Jag vet ju hur jag fungerar i vissa situationer, och ur affekthandligar kommer inget gott, så därför avstår jag kontakt med henne nu.

Att vara fysiskt och psykiskt funktionshindrad och beroende av hjälp, är inte roligt, att alltid behöva känna dåligt amvete för att jag behöver hjälp, är energikrävande. Att inte kunna planera för någon aktivitet, pga. avsaknad av personal, är frustrerande. Ibland funderar jag på att avsäga mig den hjälpen, och ruttna bort, och i nuläget så är det inte långt ifrån, för jag orkar inte mer, jag mår redan skit.

Att få ha en bra dag, utan magont och ångest, de drömmarna har jag övergett för länge sen, jag tror inte på det, och för att kunna förändra sig själv, sitt beteende så behöver man tro på sig själv, och det gör inte jag.
Viljan att, finns inte, verktygen att, saknar jag. Det var som någon sade för något år sedan, –  S. vill du bli frisk, och mitt svar då, utan en sekunds tvekan – nej,  vilket jag jag står fast vid  än idag.

Nej, nu skall jag roa mig med att läsa mail, varav mer än hälften är reklam.