Archive for the ‘Dialog’ Category

Bring it on, sparka på dem som ligger.

tisdag, november 9th, 2010

Igår hade jag mitt personliga ombud här, och min god man. Han hade något viktigt att ta upp med mig, och jag kände en stenhård klump i magen.
Jag vågade inte titta på honom, så rädd var jag för vad som än skulle sägas.

Han berättade att politikerna bestämt att han har för många ärenden som god man, och därför måste säga ifrån sig några. Jag kände hur marken rämnade under mig.
Han fortsatte med att säga att han absolut inte ville släppa mig, och det vi byggt upp.

God man:  Hur känner du för det här?

Jag:  Katastrof, hur skall jag klara mig nu, det gick ju inte innan du kom, och nu börjar jag få lite reda i all oreda, hur kan de göra så? Jag, ja, vad f*n skall jag ta mig till nu?


God man:  Jag förstår dig, det gör jag, och jag är minst sagt förbannad på politikerna som jag agerat som sakkunnig åt. Det finns två alternativ. Det ena är att de lämnar över till en ny god man, vilket de vill. Det andra är att jag fortsätter hjälpa dig som en vän.

Personligt ombud: Jag kan inte se att S skall börja om på nytt, med ett nytt ansikte. Det tar tid att komma S inpå livet, ja du vet ju själv, vad har det tagit, ett år?

God man: Nej precis, och det är så jag känner, och jag känner att jag personligen inte vill lämna dig S, och allt runtomkring dig.

Jag: Jag fixar inte ett nytt ansikte… (ser ner på mina fingrar, tränger bort tårarna)

God man: S, du behöver inte vara orolig, för jag lämnar inte dig, vi gör så här, jag lämnar in papper, säger upp uppdraget osv, och så hjälper jag dig som en vän.

Personligt ombud: Så det betyder att du gör det oavlöant, på frivillig basis?

God man: Precis, jag fungerar som förut, men oavlönad. Jag kan fortsätta hjälpa dig S, vi kan fortsätta som förut, och du kan ringa mig när det är något. Känns det okey?

Jag:  Ja, det känns okey, jag är tacksam (så tacksam att jag förlorar talet)

Så, politikerna bestämmer sig för att rycka undan den lilla delen av mattan som fanns kvar, under fötterna på mig, om jag är förvånad?, inte det minsta, frustrerad?, så in i Norden.

Hos psykologen

måndag, november 8th, 2010
Mitt personliga ombud och jag har kämpat i snart två års tid, för att få en tid på psykiatriska öppenmottagningen, fruktlöst, och hopplöst.
Efter flera turers- in och ut -på akutpsyk, så har de gång på gång bedyrat att en remiss skall skickas omgående, och att jag skulle få en tredje chans med DBT.
Brevlådan gapar tom, ingen tid har dimpit ned, som vanligt.
Nu ordnade vi själva en tid till en psykolog som har ett kontrakt med vårdcentralen. Jag gick dit i måndags, ångestfylld, vad skall hända nu, vad skall jag säga, vad väntar hon sig av mig?

Kommer dit, går in i ett minimalt (skrubbliknande) rum. Tystnad, tick tack, tick tack, klockan ekar i det skrämmande trånga utrymmet, och hennes ögon, stirrandes på mig, händerna vilar på anteckningsblocket, jag väljer att fästa blicken på just den boken.

Psykologen: Jag vill börja med att säga att vårt kontrakt med vårdcentralen, löper ut i årsskiftet
I mitt huvud: Krasch, bang, booooom
Jag: Okey, (ser lite frågande ut)
Psykologen: Hur har du det med maten då, äter du som du skall?
I mitt huvud: Eh, har jag någonsin gjort det?
Jag: Njae, försöker ta en brödbit på kvällen.
Psykologen: Så du är inne i din anorektiska period nu då alltså?
I mitt huvud: Gaaaaaaaah, jag har en övervikt, kalla det inte för en anorektisk period.
Jag: Tycker jag inte, då äter man absolut ingenting ju.

Blev inte så mycket sagt, fick en lapp med ny tid i näven, 29/11, och den skall jag avboka, varför försöka med något, som ändå skall avslutas innan det ens är halvklart?

Jag ger officiellt upp, psykvården kan vända sig om, och lukta sig själva i det icke så väldoftande hålet!

Förflyttats till 1984…

torsdag, juni 17th, 2010

Vad har hänt, en hel del skit, en hel del mycket skit, men jag har fått nog, vuxna människor som inte kan kommunicera med varandra [...].

Något annat som hänt, här följer en skriftlig monolog:

Jag:

Jag vet inte om du minns mig, S (Mitt födelsenamn och flicknamn)?
Ville bara säga att jag blev glad att hitta dig här, du finns i mina tankar, du är moster.
Min äldsta flicka har namn efter dig, min mellanflicka efter lillebror, och de vet vilka ni är, har berättat om mina syskon som jag älskar.

Du behöver inte svara mig, förstår om du inte vill. Ville bara säga hej,och berätta om dina systerdöttrar.

Ha det fortsatt bra, och sköt om dig.// S

Lillasyster E:
Hej,
det är klart jag vill svara och klart att jag minns min storasyster!! =) Sitter på jobbet nu och fuskade in på facebook en snabbis, lite dumt för fick en liten tår i ögat nu ju… Jag får gå in ikväll o skriva lite längre istället, hur har ni det?? Du är faster förresten, vi har en liten I i familjen nu.

Jag:
Hej igen.

Vad glad jag blir =)
Jag minns min lillasyster som liten, men när jag såg ditt foto här, så kände jag igen dig direkt, V,min äldsta flicka, är lik dig.
Faster, vad häftigt, och du och lillebror är moster och morbror.
Jag bor i Linköping sen 1995, och lever ensam. Har varit sjuk en hel del, sitter i rullstol nu, men det flyter på.
V bor i Västmanland hos sin pappa, men hon och hennes fästman skall väl leta lägenhet ihop, han bor i Östergötland, så det är en bit bort.
Berättar mer om mina andra barn senare.
Vad jobbar du med, bor du kvar i Västmanland? Uj, om du visste vad jag har frågor, det är ju en del år sen….
Hittade våra kusiner här, C och C, har du kontakt med dom? Facebook är skithäftigt, man kan hitta så många gamla klasskamrater, vänner, och nu släktingar.

Jag hittade moster M, och moster S här med, men vi har ingen kontakt, har inte sett dem på snart 20 år.

Nej, nu skall jag inte tjata sönder dig, skriv gärna igen och berätta lite om dig själv.// Kram storasyster

***

Hon har berättat att hon bor ihop med sin flickvän, spelar fotboll sen många år tillbaka och har ett arbete.
Hur det känns, konstigt, oroligt, ledsamt, otäckt, nytt…
Fick mail från lillebror M också:

Jag:
Kikar bara in och säger hej. Såg att du blivit pappa, grattis. Skrev en rad till syrran också, men vill att ni båda skall veta att ni finns i mina tankar jämt, men behöver inte vara oroliga att jag skall skriva igen, kan du säga det till E?

Ha det så bra// S

Lillebror M:
tjena! Är väl ingen fara,enda som är känsligt kanske skulle väl vara med mamma då,så henne kanske du inte ska kontakta,låter iofs okänsligt , men är förmodligen bäst så? Avgör du själv! Men mig kan du tjoa till på. Hur är det annars då? Villa volvo osv?*s* Och du är väl gammal nu?*S*
Jag:
Hörru, gammal, jag, ha ha, nej ingen 40 års kris känner jag inte av ännu inte, du närmar dig det du med, -75 eller hur…
Och så har du gjort mig till faster också, en söt liten tös, kikade in på er hemsida.
Nej du, jag tänker som dig, de är inte alls okänsligt att lämna mamma utanför, jag vill inte röra upp något, och ni har så fin relation och så ska det vara, så oroa dig inte för det bror ”mycke mukler”(= mycket muskler, han sa så som liten tanig pojk)
Bor du fortfarande kvar i Västmanland Visst sågs vi för många år, när du körde buss, och jag klev på med mina töser V och M?

Nej du, nu suger det i kaffetarmen.

Nu håller vi kontakten och hörs en annan dag. Pussa er lilla prinsessa från mig.//Kram storasyster

Lillebror M:
Halloj, jo bor i västmanland, vi flyttade till gryta, var det 1981-82 nåt, så är väl ett önsta gryta barn,
Jag och sambon köpte oss iaf ett radhus på gryta förra året, så blir kvar länge hoppas man.
Jo har för mig jag körde buss då, sen hunnit med färdtjänst,men det blev vi av med, sen buss igen och numera skitfula flexlinjen, men bra jobb! Så har väl kört rätt många tusen mil i västers och västmanland

Farsan dog för, ja 2år sen, så hann tyvärr inte träffa sitt barnbarn.
Ligger i minneslunden i E.
Sen funderade jag, är man elak när man Inte sagt nåt om en 2:a syrra till någon, tror jag, För har jag inte gjort…. inte för att vara elak.
Jo fyller 35 i dec, men jobbar ju mot pensionen så*s* Ha det gott ocj njut av sommarvärmen…*S* kram

***

Och här har jag kommit av mig, stackaren,från att inte ha haft en storasyster, så dyker hon upp som gubben ur lådan, hur skall han hantera det? Skrev inne på Mission 2010 Psykska funktionshinder skall ej längre vara tabu:

NÄR VERKLIGHETEN TRÄNGER PÅ:
Vad gör man när verkligheten tränger på?
Jag har under mer än 20 års tid undrat över hur mina småsyskon har det, vi har ingen kontakt efter det att jag blev fosterhemsplacerad.
Nu sökte jag upp dom här inne på facebook, och fick en chock, mina syskon är vuxna, har familj, jag minns de som små.
Min bror har inte berättat för någon att han har en storasyster, jag klandrar honom inte, men visst känns det ledsamt.

Jag vill inte tränga på,röra om i något som nu verkar funka bra utan mig i bilden,men jag saknar en egen identitet, samhörighet, och det är tungt.
Jag kan inte kräva något av mina syskon,vill bara att de skall må bra, och fortsätta sina liv med sina familjer, som om inget hänt. Men något har hänt, jag har hänt, tänk om jag skadar, infekterar något som hos dem är friskt?

Jag känner mig skydig till ett brott, ett brott begånget av mig. Ett brott i vilken jag klampat in i deras liv via internet, var det fel/rätt gjort av mig? Jag mår dåligt över att ha åsamkat dem skada, och skadar mig för det, eller straffar snarare.

Vad har jag för rätt, att vända upp och ned på friska familjers väl fungerande liv.
Att min uppväxt blev fel, skall inte straffa syskonens uppväxt, vars liv och uppväxt var fin, kärleksfull, det är inget jag vill älta, kan man börja om från noll i vuxen ålder? Jag älskar mina syskon, men de kännner inte samma sak för mig, det gör ingenting, men de är min familj, även om vi inte setts sen de var små.

Jag känner mig full av skam, ledsamhet för att ha missat deras uppväxt, oro för hur de känner nu, vad de tvingas gå igenom, en kvävande ångest som jag har svårt att tygla. Jag var trasig innan, nu vet jag inte,nnu känner jag bara en oro för deras skull, att jag skall ha skadat dem.

Så här är det när verkligheten tränger på. Hur överlever man det, hur hanterar man det?

Ja, och med dem kom mina ”kusiner”, inte biologiska men ändå, först tvillingarna som är ett år äldre än mig, och sen deras storasyster. Nu är det för mycket, lite mycket att ta in Syskonen som jag inte sett sen de var små 1986, kusinerna som jag inte sett sen 1984, det är några år sen det.
Det här var en kort sammanfattning så långt, får se om psyket pallar de nya intrycken, någonting säger mig att det inte blir så, och jag brukar ha rätt i mina onda aningar, tyvärr…

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu