Vägen Hem

Ja, så skall jag säga att jag är idag, eller 25, kvittar vilket. I år har jag inte förtärt kinesiskt, som jag annars brukar göra, och det känns …

Det blir värre för vart år som går, men just detta år idag, är hemskt. Det gör ont, det är ledsamt, ensamt, och så oerhört mörkt. Precis som 24/12, 31/12, midsommarafton, ont, ledsamt, ensamt och så oerhört mörkt.

Något positivt…inte idag.

Nytt år, samma gamla vanor, inga torftiga löften som ändå spricker dag 2. Jag tror inte på nyårslöften. Jag tror mer på löften man ger sig själv när man är i fas med sig själv oavsett årstid, och när viljan och motivationen verkligen finns där, då tror jag på den, men inte på nyårslöften oftast i samband med någon alkoholhaltig dryck till.

Hur tänker Grinchen om detta nya år då?, inte mer än att jag nu måste lära mig att skriva 2013, eller -13, inget annat. Vad vill jag med detta nya år?, att det skall ta slut.

Bibbid bobbedi bo, så fann hon sig ingen ro.

Så har då det som inte får hända hänt. Jag är på något märkligt sätt tillbaka i destruktiviteten, idag blev det en mindre rispa, imorgon då? Maten, funkar inte alls. Tröttheten är obeskrivlig, jag är så trött, men kan ändå inte komma till ro.

Jag är rädd att jag snäser åt de som skall hjälpa mig, utan anledning. Får jobba extra mycket på leendet.

Försöker mig på ett blogginlägg, efter en tids frånvaro. Är inte i form, försöker…

Saker och ting har försämrats i mitt liv, till det sämre, jag gör så gott jag kan av det, och för första gången sen skilsmässan för hundra år sedan är jag villig att erkänna att det skulle vara skönt att ha en axel att luta sig mot, vare sig det var min dåvarande partner eller en axel, jag vet inte, kanske jag börjar sörja min mormor igen, vill kunna krypa upp i hennes famn, vara älskad, omtyckt, sedd, faen, livet är bra ihåligt och svart, ensamt just nu. Det ironiska är att jag föredrar ensamhet, få ihop den matematiken, med nyss skrivna ord.

Så istället flyr jag in i det förtrollade sagovärlden, och jublar när jag nås avnyheten att prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary Bernadotte föds 04.26 23/2 på Karolinska sjukhuset. Jag sitter som förtrollad från tidig morgon, 05.50- 12-15 och följer hela rapporteringen, vittnesberättelsen av statminister, talman, riksmarskalk, och överhovmästarinnan som vittnen, en gammal tradition, sen tittar jag på konseljen, när kungen meddelar prinsessans namn – Estelle Silvia Ewa Mary, och hennes hertiginnedöme Östergötland, se där. Och lilla Hagasessan är lyckligt ovetandes om all uppståndelse kring hennes ankomst. Jag kan bara önska att familjen får vara ifred några dagar, och bara vara innan de skall visa upp Sveriges nya prinsessa för oss, svenska folket. Vila gott, njut av tiden.

LDet blir inget delmål fyra, det delmålet som skulle knyta ihop säcken so to speak. De gick för långt i onsdags, oförlåtligt, och nu tar jag en paus. Så får jag se framtiden an, allt jag vill är att sjunga. Varför får jag inte göra det. Nej, det är operation tryck ned S. I skorna så hon lämnar vår lilla fina puttenuttiga familj, där vi stryker alla medhårs.

Det var en incident för mycket dem kvällen. Som fick bägaren att totalt att rinna över. Jag skall skakade av ilska och frustration och sade till Y att jag skiter i det här ni, jsg är trött på att bli trampad på och få väskor i ansiktet, nu går vi. Jag kunde inte sluta skaka fast vi kom hem, men nu var det bländat, ilska för att jag lät det komma offentligt, så är inte jag uppfostrad- Man vänder alltid andra kinden till, tar med sig problemen utanför. Låt inte dom besegra dig. nu har de övertaget.

Och nu är det slut för mig, ingen mer kör .ingen underbar midnattsmässa. Det är slut. Och gör ont.
Misslyckanden tornar upp sig. Och förminskar mig

Det är textens innebörd jag bryr mig om, inte glättightehen runtomkring.

Lite smått irriterande sitter jag – Häxan Surtant – och försöker komma till ro nu, med lite tv, och då hakar dumburken upp sig, på samtliga kanaler. Digitala tv tänker jag genast, och muttrar något ohörbart bara för mig själv, precis som om dammråttorna skulle ha något att opponera sig om. Så får jag den genialiska iden att logga in på Com Hems sida, och gå in på driftsstörning, och voila, där finner jag svaret För att ytterligare förbättra kvaliteten i nätet utför vi just nu ett tekniskt arbete i ditt område.” Detta kan orsaka avbrott på flertalet tv-kanaler.
2011-11-29 06:00 Beräknas vara åtgärdat:” Så ingen tv för petit moi, med andra ord, såvida jag inte skall fortsätta irritera mig fram tills 06.00. Jag är visserligen ofrivilligt vaken till morgontimmarnas inträde, men det är banne mig inte värt att stirra på en bildskärm som hackar, och blir svart emellanåt.

Jag var hos diakonen förra veckan, efter mycket om och men, nu minns jag inte mycket av vårt samtal, men lite:

Jag: Förlåt, jag ber så hemskt mycket om ursäkt att det blev så sent, allt är så rörigt nu, som jag skrev sist.
Diakonen: Ja, men det löste sig ju, du är här nu.
Jag: Tänker, hur kan hon vara så lugn, när jag känner mig stressad de luxe. Ja, jo, det var ju tur att du kunde ta emot mig senare.
Diakonen: Hur mår du S.?
Jag: Funderar en bråkdels sekund på att inte svara, men väljer att svara. Jag är trött. Genast när jag svarat så inser jag att det svarat står för så mycket, men nu får jag stå mitt kast.
Diakonen: Jag ser det.

Sen pratar vi lite om jag vet inte vad, för här sviker minnet mig

Jag: Nej, jag är så trött och ledsen, och besviken. Någonstans borde man tänka sig för lite. Jag förstår att det är en säsong fylld av glädje, men det är det inte för alla, och då gör det extra ont, när de sitter i mitt hem och trycker upp det i ansiktet på mig, utan eftertanke.
Diakonen: Har du sagt det till dom?
Jag: Nej, de skulle inte förstå, men jag bloggar om det, dag ut och dag in, och jag är inte snäll- Jag riktar mig till hela Sverige som beter sig så, handlar utan eftertanke, det finns så fruktansvärt många i vårt land som är ensamma, som inte har någon,som jag, jag har ingen. Jag får sitta i mitt hem, vem bryr sig om det? Tänk om de skulle börja bry sig istället, folket där ute, mot sina medmänniskor, de runt mig har jag gett upp hoppet på, men tusentalet runtom i Sverige, som lider. Tänk om de visste att statiken för självmord ökar under julhelgerna, och jag förstår det, tankarna äter upp mig under denna månad.
Diakonen: Hur skulle du vilja att din jul såg ut?
Jag: Drar i nödbromsen, fast jag borde ha anat att frågan skulle dyka upp. Jag vet inte, min barndoms jular var misshandel, så det kan jag inte relatera till, jag har inga krav jag vill bara inte bli bortglömd. Jag vill inte bli den där man kastar in en ask choklad till för att döva sitt samvete. Hellre sitta ned och ta en fika, jag vet inte. Jag är så inställd på att bli ensam igen, så den frågan är omöjlig att svara på.
Diakonen: Hur skall du fira jul?
Jag: Inte alls. Jag har sagt ifrån hjälp på dagen för att slippa höra ”kan jag få börja den och den tiden för vi skall äta julmat och öppna julklappar”, de får komma på kvällen, innan midnattsmässan.
Diakonen: Så du skall vara utan hjälp hela dagen?
Jag: Jag har valt att göra så hela julhelgen, för att slippa höra något liknande, ja.
Diakonen: Okey.
Jag: Så, jag läser lite i Bibeln på nätet, sen gör jag inget mer.
Diakonen: Ingen jumat?
Jag: Nej
Diakonen: Är det något du valt själv?
Jag: Nej, det blir sill efter midnattsmässan, i övrigt så glömmer jag bort att fråga om hjälp med mat, men det är sak samma.
Diakonen:Men du skall sjunga på midnattsmässan?
Jag: Det är det sista delmålet, men just nu kämpar jag för att ta mig ur sängen, och därefter att ta mig till kören, och därefter att hålla mig kvar under körövningen, och därefter att inte bryta ihop totalt efter. Jag har en rejäl svacka på mat fronten, som inte fungerar bra ihop med sången, så vi får se hur länge jag klarar av detta.
Diakonen: Jag hoppas du klarar det, jag minns när du var kyrkvärd, för många många år sedan, när du och C delade ut psalmböcker på midnattsmässan, minns du?
Jag: Nej

Och så fortsätter vi prata om kören, och andra värdsliga ting. Jag vidhåller att jag får mer hjälp hos diakonen, än hos en psykiater, psykolog, eller terapeut av något slag. Kan bero på att jag gått till henne en tid nu. Men det är fortfarande hon som måste inleda samtalet, och när jag tappar tråden, så är det hon som plockar upp den, om jag svävar bort, så är det hon som styr tillbaka, eller styr in på ett nytt ämne, för att vid ett senare tillfälle gå tillbaka.

Varför alla dessa tårar, och så oförutsägbart dessutom? Att sitta ute i vardagsrum, peta i sig en annars så god kinesisk rätt, och i nästa sekund känna hur det börjar svälla i ögonen, halsen har den där välbekanta klumpen vant placerad på rätt ställe. Varför? Så jag kämpar mig genom tårar, ler, lyssnar, nickar, pratar om väder och vind, och fasar för att en ny tromb i smyg banar väg inom mig.

Så här har det varit de senaste dagarna, veckorna, jag orkar inte med mig själv, upp, ned, ned, ned, upp.
Som nu, gråter, snorar och har mig, men jag vet inte varför, och jag är så trött på det. Jag har försökt förstå, läst mina förvirrade anteckningar i kollegieblocket, men det är ju inget nytt där, ensamhet, som förstärks i tider som dessa, och av människor som inte tänker efter före. Usch, nu börjas det igen, kan det vara så att ju äldre man blir, och fortfarande ensam, desto värre blir det?

Det gör så ont att ingen tar sig tid att fråga hur jag har det, i en tid som denna, nej de går på med sitt. Jag tror jag har en kladd som visar hur jag tänker:

när de pratar om
julbord de skall på
fester, middagar
julklappar, maten
så förväntas jag le
vara glad

men se er omkring
det finns så många som
ingen har
som såras
trycks ned
så mycket
att det till slut
bryter ned någon

Detta var från en kladd, men nog så sann, för visst är det så, att man är inte mer än människa, och kan inte lagra hur mycket av andras glädje som helst, när man själv drunknar. Visst mycket handlar om ensamhet, men som det står i kladden längre ned :
”Jag skulle vilja gå på julbord, Jag skulle vilja ha fest här hemma, men mest av allt så vill jag inte bli bortglömd, det gör ont.”

Ni vet de där små annonserna jag fyller 60, glöm det, det gör jag, som jag förstår de, de är rädda för att bli ensamma. Jag säger att jag inte firar julen, enkom för att jag är ensam, så uppstår inga frågor. Det är fel av mig, men det är något jag tagit till med de senaste åren.

Avundsjuka, ja självklart, på alla som har en familj, släkt, vänner, som har någon som bryr sig om en, absolut avundsjuk, men mest ledsen, för att jag blev som jag blev, arg för att hon födde mig, och formade mig till den jag är idag. Fel, hon började forma mig med sin misshandel, sen tog staten över och formade mig, sen vete tusan, jag är fel.

Som sagt, ett skitskov för S.in nuce

Det är inte myckte som funkar i huvudet på mig just nu. Förutom yttre faktorer som stör, så har jag inre demoner som krigar järnet, och tömmer mig på livsenergi.

Inget är så behagligt som att tända ljus i mörkret, sätta på en platta med herr Jöback, och försöka komma till ro några sekunder. Ja, det är mina ljus på nattduksbordet, och ja, det är musiken jag lyssnar på:

Gav upp, misslyckades, flydde. Vuxenmobbing tär, snyftar och snorar i skenet av värmejusen i min lilla vrå. Jag gör inte om detta, skall de verkligen få trycka ned mig så hårt som idag, jag vände mig om och strök bort en tår i smyg, och kämpade vidare, men sen flydde jag.

Och nu önskar jag att jag vore någonstans ovan regnbågen..

En sömnlös natt, slötittar på en trist film, som jag nog sett någon gång tidigare, och tyckt likadant om då. Alla helgons blodiga natt- 20 år senare, tror jag att, den svenska titeln är, om Michael Myer. Jag har svårt för förutsägbara blahafilmer, totalt indränkta med ljudeffekter. Är nog aningens svår jag, när det gäller skräckfilmer, tycker det produceras så mycket skit, sömnpiller. Däremot lyckas jag hitta en och en annan schysst psykologisk thriller då och då, som får mig att tänka till, lite rysningar till och med, det gillar jag.

Nog om det, snart är den här skiten slut, då blir det till att släckaned, försöker med det, lyssna på lite meditationsmusik i den form jag vant mig vid, och närdet inte funkar, så återgår jag till det vanliga, men då har jag gett det en chans, varje jäkla kväll. Hm, inte på humör ikväll/natt märker jag…

Och inte blir det bättre av att jag inte lyckas installera min psp 9 på denna dator, jag blir vansinnig. Jag behöver den för att kunna redigera, skapa, bygga, allt som har med layout att göra, hemsidorna, foton, blogglayouterna, gahhhh.
Detta innebär att jag nu inaktiverar mitt twitterkonto, för jag vill kunna känna mig någorlunda okey med det jag pysslar med, och det gör jag inte just nu, jag är inte nöjd med layouten. Och nej, jag orkar inte leta efter gratis program på nätet, jag vill ju ha mitt underbara psp, som jag jobbat med så länge, varför funkar den inte med windows 7?

Som sagt, inte på humör, hade behövt få pyssla lite med det där, men shit happens, och det är bara att vada i det. Får skapa ett nytt twitterkonto en annan gång, det var kul så länge det varade.