Vägen Hem

Vilken dålig rubrik, men så vilar det en viss sanning i den ändå. Så jag fortsätter på temat, uttjatat tjat.

Jag är så gruvligt trött, får ingen ordning på tankarna, skrivandet haltar, det är bara lösryckta meningar i blocket som är svåra att pussla ihop.
Jag pendlar mellan att gråta, och känna en sådan fruktansvärd ångest, till att grubbla, och vilja flytta ut i ett torp mitt ute i ingenstans.

Hade en bekant här för några dagar sen, hon undrade hur det gick med min bok, och genast kände jag ett tryck i bröstet, Boken, blir den någonsin klar?
Jag misslyckas, gång på gång på gång. Fel, ett lyckas jag banne mig med, och det är ett uttjatat tjat, kören. Jag går dit, med en stor fet klump i magen, och tårar på kudden på natten, men jag gör det, så allt misslyckas jag inte med, jag måste skärpa mig själv, och ge mig själv cred för den biten.

Uttjatat tjat, jag har klarat delmål 1 och delmål 2. Delmål 3 får jag stå över, för jag har ingen med mig då, och det är lika så bra det, delmål 4 är det största delmålet, och även det avslutande delmålet. Efter det tar jag paus, för jag är så mentalt utmattad, om man bortser från min vardagsdepression om jag nu får kalla den så, och därtill addera denna själsligt energikrävande aktivitet, så klarar jag inte mer efter sista delmålet. Jag kämpar som ett djur nu, biter ihop, blir trampad på, pratad bakom ryggen på så jag hör, sjunger, gråter hemma, övar hemma, och så vidare, de skall inte få knäcka mig. Jag passar inte in i deras mall, bad luck, jag är där för att sjunga, bete er inte som mobbande skolbarn.

Och nu börjar jag grina som en liten flicka, så tröttsamt, jag är som en berg och dalbana, det går inte att styra. Det var samma igår. Vi satt och åt gott, kinesiskt, jag var visserligen låg, men ändå, men rätt vad det är känner jag hur det tränger på i ögonvrårna, så jag rullar in till mitt rum och hämtar snus, dvs torkar tårarna, sväljer några gånger, och tillbaka till vardagsrummet för att fortsätta se på vad det nu var vi såg på. Det är illa när jag inte kan tygla det bland folk, då har det gått långt.

Är ni nya och läser här, så undrar ni kanske vilka de är, de är mina assistenter, det är de jag omger mig med i min vardag, någon annan har jag inte i min fysiska närhet. Jag har min ”sis” i tanken, eller hur?

Nej, snorar och gråter, ser inte bokstäverna=
Allt gott!

This entry was posted on torsdag, november 24th, 2011 at 4:14 and is filed under Okategoriserat. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.