Vägen Hem

Jag har medvetet avstått uppdatering av bloggen, av skäl jag inte orkar dra upp just nu.

Vad jag inte har skrivit är att, jag sen ett par veckor tillbaka skriver på en ny fungerande dator, en sådan lättnad. Det underlättar så väldigt mycket för mig, i mitt skrivande, och mitt sätt att organisera mina tankar i mappar, underbart.

Livet står på paus, jag funderar på nästa steg, vill jag ha folk omkring mig, eller vill jag vara eremit. Jag trivs bäst själv, men fungerar sämst själv, en dålig kombination. Men man blir så trött och ledsen, av att vara beroende av hjälp, och så är det hjälp, där en person får dra det tyngsta lasset, som resten sen stjälper. Jag blir på ur hemskt humör, det där humöret jag inte kan kontrollera, köra- en- knytnäve i- väggen-och-vråla-högre-än-operadivorna – humör. Jag lyckades klämma handen, och har fruktansvärt ont i den efter fyra dagar, kan inte kontrollera ilskan redigt.

Psykologen var inget att ha, och dit går jag inte igen. Jag har min diakon jag går till, hon är bra, och jag känner mig trygg med henne och med miljön.

Matsituationen har gått åt helvete, petar i mig bröd lite då och då, för syns och husfridens skull. Men lagad mat, det vet jag inte när det blev av i mitt kök senast, fixar det inte.

Hade en arbetsterapeut från vuxenhabiliteringen här hemma under veckan, för att göra en funktionsbedömning. Jag hade legat i migrän under natten, samt svår ångest, över att en främmande människa skulle komma och studera mig. Men det gick bra, jag bestämde vad som skulle göras, och vi tog det över kaffet vid köksbordet. Muntligt, med andra ord. Det roliga var att, jag vid något tillfälle sa att, jag har en del Aspergerdrag, och hon nickade instämmande, och menade på att det var just det hon tänkte om min vardag, mitt liv, allt inrutat, hur jag reagerar vid avvikelser osv. Hon noterade det i sitt lilla block, hej och hå. Visst, jag har välan också förstått att det inte bara är Borderline i min hjärna som spökar och ställer till det för mig, men när man blir bekräftad i det, av någon som ser det i sitt yrke, så blir det mer verkligt.

Jag har börjat sjunga igen, jag är tillbaka i kören, på gott och på ont. Jag undviker gemenskapen, jag är där för att sjunga, inte umgås. De har en fikalista, de skriver upp sig på, varje vecka är det en person som ansvarar för att ta med sig något gott till fikat. Jag är inte med på det. För det första klarar jag inte att sitta där ute med allihop, för mycket folk, för hög ljudnivå, för det andra så är jag allergisk mot det mesta, så jag kan ändå inte äta av det goda. Jag föredrar att sitta kvar inne i kyrkan, med mitt kaffe, och lugnet. Det är sången och musiken jag är där för, inte klubben för inbördes beundran. Lite elakt skrivet kanske, men ibland känns det lite så, men jag kan ha fel, vore himla fint om jag hade fel. Hur som haver, jag har börjat i kören igen, och vi har en stor konsert i framöver, som jag gruvar mig för, inte konserten i sig, utan allt folk. Men, än en gång, jag har mött mina demoner, gått emot dem, och gör nu något jag mår bra av, sjunger, det är en stor bedrift av mig, faktiskt, och en insikt.

Det får avrunda bloggandet för idag.

Allt gott!

Så sitter jag nu, med ångest, som sliter och drar, hårt och hänsynslöst, utan respekt för mänskligheten. Minuterna segar sig fram, jag är klar. Håret är fixat, kläderna sitter där de skall, skorna likaså, handväskan är kollad, dubbelkollad, snuset i fickan, visa kortet lättillgängligt. Kan klockan verkligen inte röra sig snabbare än vad den gör, tick tack, klumpen i magen växer, inte stressa upp mig, varför gör jag om samma misstag inför samma nya procedur, samma nya främmande okända marker.

Jag var uppe i tid, tog en dusch, in till grannen, drack en kopp kaffe, och en påtår, småpratade litem både med henne och hennes lilla dotter 10 månader, sonen var upptagen med spel. Iväg till biblioteket, lånade skivor och talböcker, hem och städade, och nu 12.05, slå ihjäl tid, innan färdtjänst kommer 12.25, känns som en evighet, tick tack.

Återkommer, med en rapport, om dagens session, om jag överlever.

Allt gott!

Länge sen jag bloggade, har haft ett blogguppehåll.
Jag tänker inte försöka återge allt som skett sen sist, minnet räcker inte till för det, men en del finns kvar vagt.

Få se nu, en sväng till sjukan – MAVA – klarade mig undan magpumpning, blev aktivt kol istället.

Försäkringskassan, jag har inget gott att säga om försäkringskassan, det tog dem 7 månader att fatta beslut, som de redan visste sedan flera år tillbaka, nu är jag sjukpensionär på livstid, hm, det där lät inte bra, ni förstår vad jag menar.
Afa, däremot, tog bara 2 veckor!

Jag har haft mycket svårt för att, hålla mina känslor i schack den senaste tiden. Mycket ångest, aggression, frustration, ledsamhet, maktlöshet…

Vad mer, hösten är på intåg, något som värmer mitt trötta hjärta. Ett behagligt mörker, som äntligen uppenbarat sig, och är så där underbart svart på himlen. Blir till att inhandla ljus i mängder, underbart.

Ja, det får räcka för nu. Klockan är tre på natten, ångesten river i kroppen, dags att inmundiga en ångestdämpande och återigen släcka ned.

Allt gott!

Überstressad i själen, känns som pulsen är värre än värst, och till viss del är den det. Mår skit rent ut sagt, och till råga på allt så har jag varit däckad i stort sett hela veckan pga hög feber.
Så fysiskt sjuk, och psykiskt slut, är välan en enklare form av sammanfattning.

Har funderat, inte så ovanligt vad gäller mig, jag vet, men nu på en annan nivå. Jag har läst och läst, bloggar om det mesta, och kommit fram till en slutsats, som kanske inte bör nämnas här?

Jag har försökt, och försökt, och jag kan gott säga att enough is enough.
Eller som jag skrev i ett annat forum:

 Jag har levt ett liv, kämpat ett krig, förlorat en strid, och ännu en strid, och ännu en strid…
Är det då så fel, att resignera, att inte vilja kämpa, att inte vilja leva, att vara nöjd med det som har varit?

Längre ned i det inlägget skrev jag:

Det ordnar sig, det kommer att bli bra, om inte nu, så om en dag, en vecka, en månad, kanske ett år, har jag läst, jag har gett det många år, det ordnade sig inte, det blev inte bättre, det blev sämre.

Så är det, tankarnas krig, har fått ett stabilt fäste, och jag är nöjd..

Egentligen har jag inte så mycket att skriva, fast det känns så. Var inne på en av mina gamla sidor, såg att jag hade fått en förfrågan där om en text till en begravning. Vad svarar man på det, när man själv oroar sig över väninnan och hennes diagnos?

Jag vet att jag borde ägna mer tid åt skrivande, men just nu ligger större delen av fokus på henne, och så skall det ju vara. Jag sätter mig själv åt sidan, och ägnar tid åt henne, spelar ingen roll hur jag själv mår, det är irrelevant i sådana här sammanhang.

Skrivandet ja, det går på sparlåga om man så säger, hela jag går på sparlåga. Ett projekt håller jag i vart fall på med som bäst, hitta och boka rum i Stockholm, boka riksfärdjänst till och från Stockholm, och ringa runt i storstaden om färdtjänst där.
Anledningen är att, jag och en assistent skall gå i paraden på Pride, yeah,och jag kan inte minnas hur många år sen det är sist jag gjorde det.

Jo då, så att, S. är tvungen att tänka framåt för ovanlighetens skull. Men jag ser fram åt resan, upplevelsen, och gemenskapen.

Vad mer?, inte så mycket, köpte hem en rejäl bit melon idag som skall avnjutas i morgon, perfekt i värmen. Passade på och köpa hem lite grönt också, skall bli en sallad innehållande:

röd paprika
tomater
gurka
rödlök
ärtor
laktosfri salladsost

Underbart gott, passar också i värmen, ett enkelt sätt att få i sig vätska, som med melonen. Har hunnit avnjuta jordgubbarna och smultronen från mitt lilla land, gött även det. Funderar på att sätta lite fler plantor, kan aldrig skada.

Ingen känner mig som mitt P.O, utan omsvep frågade hon ”är det säsongen?”. Frågan ställdes i samband med en dialog vi hade om mitt vätske/näringsintag.
Hon vet alltför väl att sommarhalvåret inte är min säsong på året, därav den direkta frågan. Givetvis svarade jag att så var fallet, och att jag inte kan förmå mig själv att äta pga värmen, och det förstod hon, bara jag försökte få i mig vätska, ”du brukar ju dricka bubbel, kan du inte dricka lite kallt”?,
Får välan försöka så snart jag har ekonomi till det.

Vi pratade om mitt nya temporära beslut på assistanstimmar som ligger, och jag anser att det är för mycket, jag har en helt annan idé, så när hon får ihop ett möte med den handläggaren, så kommer jag att lägga fram minskningen jag vill ha.

Och så prat om annat som påverkar mig just nu, som ekonomin. Den tär något enormt, och jag har underbara försäkringskassan att tacka för det, jag och tusentals andra.

Just nu: Återhämtar mig från en åskbaserad migrän, m.a.o. jag  är känslig mot vissa väder, som i detta fall åskan. Jag kände av det innan åskan, och kunde därmed ligga steget före, en aning i vart fall, spruta, ljud och ljus avstängt, och stillhet.

Just nu: Behöver en kalldusch, värmen är olidlig, rinner bort.

Just nu: Ignorerar envisa tårar som pockar på uppmärksamhet, har inte tid att spilla de dropparna, har annat för mig.

Har precis sett på tv 4 direktsändning från Skansen. Hedersgästerna var på plats, hela kungafamiljen, 1 kung, 1 drottning, 2 prinsar och 2 prinsessor, hej och hå.
Sveriges nationaldag 6/6 fick sin status 1983, tidigare så firade vi den som svenska flaggans dag, och numer som Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag, plus att vi sen 2005 har denna dag som helgdag. Var tvungen att googla fram när vi fick 6/6 som helgdag, vet inte varför jag inte kan minnas det, men det andra?
En salig blandning av artister, som Timoteij, Peter Jöback och Cookies and Beans.
Peter Jöback är en av mina nu levande artister, som jag får gåshud av, hans röst är magisk.
Jag är väldigt svag för musikaler, och han är en sann musikalartist. Han skall till London, till våren, med en enligt mig ärad huvudroll i The Phantom of the Opera.
Ja, jag följer hans turnéplaner via hans officiella webbsida, men jag har aldrig varit på en konsert mer herr Jöback,

Det var det, och inte mer- just nu, summa summarum, S. är rojalist, och musikalälskare i stora mått.

Och mitt huvud bultar som bara den, så nu får jag stänga av allt ljud, och låtsas att det är  mörkt och svalt.

Värmen tar kål på mig, och andra gissar jag. Sen finns de ju de som njuter av värmen, och det är jag aningens avundsjuk på, kan jag erkänna.
Att kunna promenera, köpa glass, sitta på en parkbänk, bara vara, låter så… mysigt, trevligt.
Men jag försöker ändå göra det bästa av situationen, tyvärr faller det inte i god jord hos andra, och då tappar man orken på något sätt.

Har skaffat mig Showtime, enkom för sommarens hetta, och för att jag vet att jag inte är ensam om att inte vara ett större fan av värmen.
Så idag letade jag upp en film, som jag trodde skulle passa, ingen hade sett den, men efter ett tag märker jag att, det bara är jag som ser den, andra löser korsord, och då är det ju inte så trevligt, inte när man tänker sig att man skall se film tillsammans.

Jag rullar ut i trädgården en sväng, runt husknuten, spiller några tårar, skyller på värmen tyst för mig själv, studerar gräsmattan, funderar på vad jag kan föreslå härnäst, rullar in, varmt inne, söker upp en sval plats, köket, river lite i tidningen, tittar ut genom fönstret, halsen tjocknar, jag blir less på mig själv, rullar ut, samma visa om igen…

Nu vet jag inte vad jag skall göra, gillar inte läget, med humörsvängningarna, som är så svåra att styra/tygla.
Jag är bara så fruktansvärt…ledsen, om jag skall använda rätt känslouttryck. Ledsen i kropp och själ, gråter som aldrig förr, och det är sannerligen inte min grej.
De som skall pusha mig, har gett upp, det är snarare motsatsen, omtanken är som bortblåst, och det gör så förbannat ont.

Ord som ”klarar du dig nu”, betyder mer än man kan tro, ungefär som när man sitter ned fem minuter extra hos en pensionär, det är så uppskattat.

Nej, det går nog inte att skylla på värmen, inte enbart. Det är snarare en kombination av närings och vätskebrist, labilitet, och andra som helt enkelt gett upp, pga situationen i stort.
Analysera gärna mera S, okey, då gör jag välan så.
Till syvende och sist, så kommer allt an på mig, och jag ger upp.

Nu har jag ägnat några veckor åt att förstå mig på det här med Twitter, och jag kan välan säga så mycket som så här, twittra är inte min melodi. Jag har behovet av att skriva långa inlägg, inte inlägg begränsade till 140 tecken. Men jag kände att jag var tvungen att ge det ett försök, och kastade mig in i det huvudstupa, valde att följa några offentliga personer, och anonyma, och nu återvänder jag till det jag är mest van vid, min älskade blogg.

Min blogg är min ventil, Twitter fungerar inte riktigt på samma sätt, det är mer korta status uppdateringar, medan jag här kan orera fritt, OBS orera inget annat, svamla med ett enklare uttryck.
Här kan jag vända ut och in på mig, i mer än 140 tecken.

Så, nu blir det (nog) inga mer utflykter till andra medier, tror jag.

Från det ena till det andra, jag har planer för en ommöblering i mitt sovrum, måste bara måtta allt, så att det fungerar i praktiken, men jag tror att det kan öppna upp mitt rum mer. Mitt rum är min borg, mitt kontor, min relaxavdelning, min comfort zone helt enkelt. Men den behöver en uppfräschning, så är det bara.

Idag öppnade sig himlen och regnet öste ned så det dånade mot marken, awsome My kind of weather. Luften blir så mycket friskare, värmen försvinner, pollen regnar bort, det är underbart, nästan så jag dansar salsa i rullstolen, det ni! Passade bra med ett parti yatzy då, och sen lite musikmys ”Så ska det låta”
”Han ser bra ut för sin ålder” sade Gg 22 år, och jag tittade på henne, vad menar du med det, ”ja han är ju gammal, eller?”, mitt svar: ”Han är född på 70-talet, precis som mig, jag tror bestämt att han är något år äldre”, då blev flickan tyst. Vi pratade om Joakim Cans från Hammerfall, han var med i programmet. Ja jösses, då är man gammal då, ha ha, han är nämligen född 1970, två år senare såg jag dagens ljus.

Just nu bråkar ett par tänder med mig, svullet och varar, smärtan, ja jag brukar allt som oftast vara en förespråkare för att man kan tänka bort smärta, vilken smärta som helst, som i ett meditativt stadie, men nu vete katten om jag kan leva som jag lär, för det gör förbenat ont i skrivandets stund, smällar man får ta med tandvårdsfobi.

Klockan är 05.00, och jag ser ut genomfönstret, det är ljust, fåglarna har vaknat till liv, och det regnar.
Idag skall här bakas kanelbullar och toscarutor, gott att ha i frysen.

Allt gott!

Jag blev milt, och pedagogiskt övertalad av Yy att fara in och se Majbrasan på Folkets Park igår. Jag hade enorma tvivel, dels för att jag aldrig hade besökt Folkets Park, dels för att där givetvis skulle vara massor av folk, dels för att jag skulle ha med mig assistent Dd som jag aldrig varit iväg med, och dels för att jag inte varit på en sådan tillställning på flera år, dessutom på ett ställe jag aldrig besökt.

 Men jag var trygg i att Yy skulle möta upp oss, och att hon hade med sig sitt barn, och jag tycker om barn, de kan få en att tänka bort folket till viss del. Så jag fixade håret ett par timmar, kladdade på lite runt ögonen, skakade som ett asplöv, och orden stakade sig, men jag kom iväg. Dd cyklandes jämte min rullstol.

Vi hade fint väder, blå himmel, och sol.

Här är det som skall föreställa Majbrasan, innan den tänds.

Och brasan, när den är tänd.

Väl hemma, så var det mörkt, klockan hann bli 21.40, och jag var klippt slut. Det var inte bara att det var folk, jag träffade min ”lillasyster”, som jag inte träffat på drygt 2 år, och det var känslosamt. Hon hade med sig familj och assistent. Hon är som en syster för mig, även om vi har en komplicerad relation. Love ya sis.