Vägen Hem

Så, äntligen är det dags att ställa om klockorna till vintertid, ni har inte missat det va? Natten till söndag, i natt alltså, när klockan är 03.00, så vrider vi tillbaka timvisaren en timma till 02.00, och får sova en timma längre, och något jag mest välkomnar mer mörker. Som jag längtat efter denna dag, denna natt, nu har jag nedräkning. Jag har ljuslyktor på nattygsbordet, stämningsfullt, Peter Jöback sjunger för mig emellanåt, när jag inte ser på filmen.

I kväll var det så dags för nypremiären på Så mycket bättre. Artisterna i år är, Eva Dahlgren, Mikael Wiehe, Laleh, Martin E-Type Eriksson, Jason Timbuktu, Lena Philipsson, och
Tomas Ledin. Kvällens värd var Tomas Ledin. Jag vet inte vilka minnen ni har till hans musik, men sommarlov, grillning, fylla, olycklig kärlek? Något har välan de flesta av oss minnen i samband med musiken. Programmet var bra, jag hade inga direkta förväntningar på det denna gång, inte efter förra årets dundersuccé, men det blev bra som sagt.

Jag är ett steg från att nå mitt första delmål, och det delmålet är i morgon, men just nu känns det så främmande, och jag är faktiskt vettskrämd, jag mår illa, och har arbetat fram en stress, som i sin tur utlöst en migrän, som jag motat i grind med en spruta. Jag kanske i kan ro det här i land, det här med mitt delmål som jag kämpat med i två månader nu, pga. ja, migrän kanske. Jag vet inte jag, va, vad sade ni flykt, old news.

Nåja, ponera att jag klarar delmålet, vilket i nuläget inte är sannolikt, men ändock, då följer en enligt mina mått mätta utvärdering. Min egna utvärdering går till som så att jag sätter mig ned med min lilla vän datorn, och listar ut vad som skett med mig, vilka utvecklingar deltagandet har lett fram till, vad finns det att vinna på en fortsättning, och i så fall, vilka mål, och delmål skall jag då sätta upp?

Jag avskyr när jag blir sån här, rädd, misstänksam, ångestfylld, utsatt, fram och tillbaka, och den som får lida, är den som följer med mig, om jag kommer iväg.

Jaha ja, så har man mött sina demoner idag, ja eller en del av sina demoner, och denna gång hade jag en fruktansvärt stor klump i magen, och funderade allvarligt på om det verkligen var värt det, att gå på en körövning tillsammans med den andra kören, som vi skall ha konsert med om bara några dagar nu. Men så resonerade jag som så att, om jag inte går nu, när går jag då? Babysteps brukar jag prata om, när det gäller att ta mig framåt, men det här var mammutsteg.

Den här kören, avskyr jag som pesten, och älskar. Jag avskyr körmedlemmarna, men älskar formatet, och givetvis körledaren P, samma som vi har i vår kör. Kort om den här kören vi repade med i kväll, det är en kyrkokör, med inriktning mot kyrkomusik, min kör är en jazz och gospelkör, däri ligger skillnaden.

Nu till det lite roligare. Eftersom den här dagen inte är vår ordinarie dag, så överaskade jag U med att vi skulle gå iväg, hon har aldrig varit med, det fick bli min födelsedagspresent till henne. Hon uppskattade den, mycket, vilket gladde mig. Det var skönt att ha med en trygg person, bland stolpskotten, sorry, men jag har inget vidare snällt att säga om dem i skrivandets stund.

Hur gör jag när jag kommer dit?, jo, först så rullar vi in i butiken, där jag inhandlar min obligatoriska Ramlösa och en frukt, det är lite mer, en slags rogivande paus innan nästa stopp – kyrkan. Efter det så rullar vi de få metrarna det är kvar till kyrkan, och då går jag in i mig själv, känner hur mitt ångestdämpande fått fäste, jag har en slags inre meditation i stil med:
”S. du duger som du är,du kan det här, du är här för att du vill sjunga och inget annat, snart framme, tänk musik, tänk glädje, tänk värme, tänk på barnen, tänk på ”lillasyster”, tänk på din mormor, hon älskade din sång, gör det för hennes skull, gör det för din skull, S, du klarar det här” Och efter de tankarna så är vi framme, och jag drar ett djupt andetag, och rullar in.

Inne i kyrkan följer nästa procedur. Vi har en plats, jag är kontrollfreak, och rutinstörd, så det har bara blivit så att jag stannat till vid samma ställe, där vi tar av mig ytterkläder, hänger av tygpåsen med pärmen, frukten och vätskan. Efter det så tar jag fram mobilen, sätter den på ljudlös, tittar på barnen, och på ”lillasyster”, djupt andetag igen, och sen rullar jag fram till min plats vid sopranerna. Och, jag ler, hälsar, nickar, men får inte mycket tillbaka, men jag gör det varenda jäkla gång, nu ljög jag, inte ikväll, ikväll hälsade jag bara på några, jag var för orolig över att det inte var min kör, även om min kör skulle vara med.

Nu kommer steg tre i det hela.K värmer upp oss, vi sjunger skalor, hej och hå, och jag fäster blicken på honom, och det är bara han som existerar i rummet, ingen annan, han och pianot. Sen är det dags för allvaret, nöta in sångerna inför konserten. Det är nu det blir lite kruxigt, för vi sjunger ju i stämmor, sopran, alt, tenor, och bas, och jag är då sopran. Vi är beroende av att lyssna in varandra, men även där har jag ett knep. Jag har nötit in texterna hemma, om och om igen, läst på noterna, lyssnat på stämfilerna, nötit ännu mer, och så har jag varit extremt uppmärksam på sopranernas stämmor, så jag vet hur jag skall lägga mig i tonart. När vi så börjar sjunga, så fattar jag om min ring, stressringen, och blundar en kort sekund, för att hämta andan, och placera känslorna för medlemmarna någon annanstans, och helt låta mig uppslukas av musiken och sången. Hur konstigt det än låter, så finns de inte där, men ändå finns de där. Det låter ljuvligt med alla stämmor, när det väl sitter, det är ett underbart flow, och jag ler inombords för jag mår så gott av just den känslan, så länge jag stänger ute känslorna för de andra.

Och så har vi näst sista steget. Kaffepaus, detta aber säger jag bara. varför skall det vara så svårt att ta in att alla är vi olika? Det är nu som jag funderar på att fara hem, för jag har ju gjort halva körtiden, på en timma, den andra timman kan jag ju vara utan, men nej, jag biter ihop, finner mig en lugn vrå, där vi sitter, med min medhavda mugg, och frukt, och jag andas, blundar lite, samlar ny kraft, snurrar på Livets pärlor/Frälsarkransen, innan det är dags för sista timmen. Nu kan jag också tillägga att jag är mentalt trött, för det tär, men de skall inte få skrämma väck mig, jag har ett mål, eller delmål för att vara mer korrekt, och det är konserten som stundar om några dagar, sen får vi se, klarar jag att härda ut så länge så har jag uträttat något jag kan känna mig stolt över, för första gången på länge, om man bortser från den där Gospeldagen jag var iväg på.

Då har vi kommit till sista steget. Nu vill jag hem, fort, så det är kläderna på, hänger på tygkassen, rullar ut, petar in en snus, och full fräs hem, där jag sjunker ned med axlarna, och känner hur tröttheten slår emot med en kraft som är rätt häftig. Jag pratar i hundrasjuttio, så nervös och orolig har jag varit under dessa två timmar jag varit borta, när jag sedan lutar mitt trötta lilla huvud, så hör och häpna, drar hjärnverksamheten igång, nej jag vet, inget märkärdigt med det, men det hindrar mig från att behålla den mjuka känslan av sången och musiken jag nyss fyllt min själ med. Ett par timmar senare kommer tårarna, alltid som på beställning, och då lovar jag mig själv ALDRIG MER, så tungt är det. Men det vore f*n om jag stupade nu, med bara en repetition kvar innan konserten, det om något är ett misslyckande och skulle sänka mig totalt.

Så där har ni det, hur jag gör, under en körkväll, på ett ungefär.

John Blund hälsar:

Allt gott!

Wow vilken dag, vilken magisk dag. Den här är till dig ”systeryster”.
Idag skall jag bara skriva positiva saker, jag lovar, och jag skall be er att påminna mig om just denna dag, när jag har en riktigt djup svacka och sitter med kniven i näven. För denna dag, ja det går knappt att beskriva med ord, men jag skall försöka så gott jag kan.

Det hela började givetvis i natt, med ångest till tusen, ingen sömn, oro som fasen, inför det okända. Funderade på om det var så klokt att ge sig ut på (för mig) obruten mark. Jag vred och vände på mig, inte ens underbara Peter Jöback lyckades lugna mig, med sin lena stämma, och då, gott folk, då är det riktigt illa.
Morgonen kom, jag hade sovit, ingenting, och P kom in och fann mig vaken, till sin stora förvåning. Det var bara upp, och på med kläderna jag förberett dagen innan, så noggrant så. Fixa håret, lägga en diskret make up, kolla att jag plockat ned det jag skall ha med mig, lite koffein i kroppen, och nu smyger oron in igen, ångestdämpande på plats.

Så tar vi plats i bussen vid 11.15, och far iväg till en helt annan stadsdel jag inte varit i, och därmed inte känner mig trygg med, med andra ord, jag kliver ur min comfort zone. Vi börjar med att gå in butiken och införskaffa lite sötsaker, vätska och annat smått och gott, och sen går vi in i kyrkan, hänger av oss, och sällar oss till de andra. P sitter i närheten, tryggt och bra för mig. 12.30 kör vi igång. Det är en körledare från Stockholm Gospel Festival, som leder oss, och en pianist/musiker. Vi har alla ett häfte som vi införskaffat själva på ett eller annat sätt, jag skaffade mitt via nätet.

Vi som var där var från olika körer, från min kör var vi bara tre, sen var det fyra körer till tror jag, men sammantaget så var vi ändå inte så många, men vi lät som en stor kör, och det var tack vare hans sätt att lära ut, och leda kören. Vi sjöng, och vi sjöng, och vi rörde på oss, gick runt i olika stämmor, blandade oss, så vi inte bara stod med våra stämmor, utan mixade oss, det var skithäftigt, och annorlunda. Det var sång och musik från början till slut, kan man säga. Och det kändes bra. Det var anonymt, jag behövde inte prata med dem som var där, jag behövde inte lära känna dem, skönt, bara få sjunga, lära mig något nytt, av någon professionell, underbart.

Det var en ben sträckare på 10 minuter, och då rullade vi ut i friska luften en stund. Och sen in igen, och mer sång, och glädje, och äkta gospelkänsla. Och sen strax efter fem så var det kaffe paus, och vi satte oss vid ett bord, men då kom den där paniken över mig, det kändes som om jag höll på att svimma, att kvävas, att trilla ur stolen, det liksom svartnade för ögonen. Jag hörde inte vad P sade till mig, trots att vi satt vid ett eget bord. Vi gick därifrån, pulsen skenade, händerna skakade, och jag försökte samla mig, tänkte på texterna vi skulle sjunga vid musikgudstjänsten klockan sex. Jag lugnade mig till slut, faran var över, men jag gör inte om det, trots att folksamlingen där var betydligt mindre än hemma här i kören jag deltar i.

Dags för uppställning, vi tågar in i procession, sjungandes. Körledaren välkomnar församlingen, och drar igång dem med Amazing graze, efter att ha berättat historien bakom den, sen drar han igång församlingen med en låt till som jag inte minns just nu, men bra var den. Sen var det dags för oss. Och som vi sjöng, det lät fantastiskt bra, efter bara en dags övning, magiskt. Jag fick en sådan där euforisk känsla, så ibland blundade jag och bara lyssnade, för det var så vackert. Man kan välan säga som så att, jag njöt, från början till slut, och jag ångrar inte för en sekund att, jag for dit. Musikgudstjänsten, var just en musikgudstjänst, ingen predikan, bara sång och musik, och en präst som spelade saxofon, hur häftigt som helst.

Vi for hem 19.15, och fick tyvärr sitta och åka runt en bit innan vi kom hem, så gissa om jag var trött när jag kom hem. En mental utmattning de lux. Men en positiv sådan. Så även om det är slut med kören här hemma så har jag det här minnet att bära med mig för lång tid framöver, med kärlek.

Hittade denna på YouTube, som vi sjöng också, det var mäktigt, med alla stämmorna.
<

Idag skulle jag kunnat ha gett Y en kyss på hjässan av tacksamhet, för hennes observation, och vakenhet. Hur hon lugnt och samlat satt med mig och mitt personliga ombud i ett möte med en annan person. Det uppstod en situation, där jag fick panikångest, och höll på att tappa bort mig själv. Jag kände verkligen hur jag ville fly, skrika, gråta. Men jag tittade på mitt ombud, vi har någon slags kod mellan oss, som funkar, och sen tittade jag på Y och hann nätt och jämnt uttala namnet oxascand, och hon gick och hämtade mitt lilla ångestdämpande piller. Under hela tiden förhöll sig Y lugn, daltade inte med mig, utan läste bara av mig.

Nog om det, mer om gårdagen. Jag är tacksam att jag hade G med mig till kören igår, för det var en upplevelse. Körledaren tog fram trummor, såna där stora som sitter ihop, kommer inte på namnet nu bara för det, han stod upp och trummade med händerna, och vi sjöng, det var magiskt, sån känsla, vilket tryck det blir. Det där har jag saknat, när han trummar. Han är duktig på många instrument. Jag vet en som hade velat vara där den kvällen, jag får försöka ordna det. Skönt att rätt person var med, så jag fick behålla lyckoruset en stund efteråt.

Mindre lyckat var den numer ständigt återkommande reprisen ”fikar inte du S.?” Den här gången utvidgade jag svaret ”nej. Jag tycker det är jobbigt att sitta med så mycket folk, så jag föredrar att sitta i lugnet”, tänkte, nu så, nu borde polletten trilla ned ”Aha, men så du fikar inte då?” Nu fick jag börja snabbt analysera innebörden i den egentliga frågan, för att kunna ge ett svar, som kanske var mer tillfredsställande än det första tydligen inte var. ”Nej, jag har med mig eget, jag är allergiker, så det är alltid enklare att ha med mig själv, och så var det där med att jag tycker att det är för jobbigt att vistas bland för mycket folk, jag klarar inte av det”. Nu då, nöjer hon sig med det svaret då, för nu börjar det bli jobbigt, nu vill jag hem, fly. Nej då, hon blänger lite snett på mig, rycker på axlarna, och sätter sig på stolen. Andra halvan av körövningen var inte lika behaglig, för jag hade det där fast etsat på näthinnan, och det ville inte ge med sig. Jag kunde känna hur tårarna brände, men jag skulle banne mig ta mig igenom denna kväll också. Jag är där för min skull, för mitt intresses skull, min passions skull, och kan omgivningen inte acceptera olikheter så dra då dit pepparn växer. Hoppsan det där behövdes visst ur systemet.

Nej, det är frustrerande och ledsamt, tungt, jobbigt, och ångestskapande varje onsdag kväll, inför, under, och efter kören. Och jag vet inte hur mycket mer jag klarar.

På lördag skall jag göra något roligt, tror jag. Jag och P skall till en annan kyrka på en heldag med Gospel. Det blir en prövning utan dess like, men det fungerar med X och med P, och nu är det alltså på som följer med. Det och ångestdämpande, skyddsänglarna, och snus så klart. Vi sade att vi hittar nåt ställe där borta att äta på, så kommer vi ifrån folket, och så kan det vara lite trevligt.

I övrigt så har jag stärkts mer och mer i besluten, de är olika, men i två av dem är jag fast i beslutet, känns som en lättnad.
Annars så sitter jag och inväntar en kallelse till psykiatern för utredning om litiumbehanding, om levervärden osv var bra, vilket de var, så skulle vi köra igång.

Allt gott!

Veckan som gick, var en sådan där vecka som går under kategorin mardrömsvecka, på alla sätt och vis. Men det sägs ju att, det oftast kommer något gott ur allt ont, så det är välan bara att se tiden an då, eller?

Jag sitter med ett ny införskaffat häfte, med tillhörande skiva, som jag försöker plugga in, inför lördagens event. Då skall jag på en stor Gospeldag i en annan kyrka, med jag vet inte hur många som kommer att delta. Får välan se hur det blir med den saken, blir det för mycket, så är det ju bara att promenera därifrån, inte mer med det.
Åter till häftet, 27 låtar, jag har fått in tre, nej nu har fyra till fastnat, bara tjugo kvar, hej och hå. Jag skulle vilja göra som barnen, börja med det roliga först, men jag tar det mindre lockande först, och sparar det roliga till sist, eller nej, handen på hjärtat, jag har repat in två jag fastnade för.

Blev lite besviken på skivan bara, det var en skiva, med musik, rätt och slätt, inte en stäm-cd med de olika stämmorna vi sjunger, tur man kan läsa noter någorlunda, men det är inte samma sak, som att höra stämmorna.

Det kommer till att ske förändringar omkring mig framöver, mindre folk omkring mig, tillbaka med mitt liv, min integritet. Skall träffa handläggare i veckan, diskutera utredningen, har redan diskuterat med mitt personliga ombud, och hon säger varken bu eller bä om den saken. Jag har förlorat mig själv i härvan i trassel och konflikter som byggts upp genom åren, och jag måste dra i handbromsen någon gång. Ingenting är spikat, tar diskussionen först, men är på det klara med hur jag vill ha det, detta har fått mogna fram, det senaste halvåret.

Jag har blivit så illa behandlad, illa bemött, på flera olika håll, och jag är inte mer än människa, jag kan inte ta hur mycket som helst, utan att rasa ihop, när jag redan har rasat. Vi har dessutom en rättsprocess framför oss, som kommer att riva upp gamla sår, från förra utföraren, men de skall inte komma undan, inte en chans. Nu när det är så högt uppsatta människor inblandade i processen, så löper vi linan ut. Efter det, så drar jag mig tillbaka, och, om möjligt, försöker hitta tillbaka till vem jag är. Med hjälp av diakonen, med hjälp av sången, och lyckas jag inte med det, så har jag i vart fall försökt.

Jag försöker ruta in min vardag bättre, för att få det att fungera, men det skiter sig gång på gång, för jag inte har personal, men med min plan, skall det i framtiden inte vara ett problem. Ja, jag har ju inte kommit till punkten, frukost, lunch, middag än, den biten hoppar jag över, men jag går till biblioteket 1 gång i veckan, träffar diakonen 1 gång i veckan, och om jag inte gör det, så pratas vi vid på telefonen, eller så kommer hon hem till mig, jag går på morgongudstjänst varannan onsdag, jag går till kören varje onsdag kväll. Det är stort, från sängen, till allt det där. Men jag vet att, det snabbt kan svänga, för det är så jag funkar, men då kan jag kanske påminnas att det har funkat en gång, och att det kanske kan göra det igen, eller?

För kyrkan är min fristad, tystanden som fungerar som ett andningshål för mig, där jag kan samla mig, andas, rensa tankarna, vara. Kören är bomull för själen, den ger mig så otroligt mycket glädje, bara nu när jag skriver det, så känner jag ett slags lyckorus, hur knäppt låter inte det? Biblioteket, ja, det är mest för att låna lite musik, det ger mig inget annat i utöver det. Jag går in på nätet, loggar in med mitt bibliotekskort, och reserverar den musik jag vill ha, och så får jag mail när den finns att hämta här hemma, smidigt och bra. Böcker läser jag inte, jag har en Daisy spelare, och lånar talböcker, himla smidigt, bara att sätta in skivan, och den kommer ihåg var du är någonstans när du stänger av, eller byter skiva.

Nog om det. Jag var och tog en del prover förra veckan, inför litiumutredning, samtidigt tog jag prover för att kolla salter och levervärden för min distriktsläkare, då jag står på två nya mediciner hos henne också. Jag fick svar av henne först. Då proverna är densamma, så kunde jag andas ut, för mina levervärden var bra, och salterna likaså, njurarna fungerar som de skall, och det är det psykiatern vill veta också inför litiumutredningen. Med andra ord, så kan jag alltså bli aktuell för litium. Något positivt att se fram emot. Kan det vara så att jag kan få må lite bättre, inte bara demoner 24/7?

Klockan närmar sig 03.00, och ångesten sliter och drar som en hel skock dagisbarn i varsin ände. Dags för ångestdämpande, lugn musik, pilla lite på armbandet, och försöka tänka mig en plats jag skulle vilja vara på, brukar inte lyckas, men jag gör så varje kväll, någon gång kanske det händer?

Allt gott!

Hur var det nu, visst var det så att jag skrev om min ring, som jag alltid bär, när jag är och sjunger i kören? Den som fungerar lite avstressande, eller hur jag skall beskriva det. Jag har ju den på mig, men så har ju faktiskt också ett armband, som jag haft, jag vet inte hur många år nu ”Livets pärlor” en frälsarkrans skapad av Martin Lönnebo 1995.
Till saken, jag har precis insett att jag behöver investera i en kamera, någon gång i framtiden. Den jag har, har jag fått ärva för många år sedan, och gör inte objekten rättvisa. Men några foton hittade jag, som man kan se någorlunda på:

Och så mitt älskade armband, jag har faktiskt införskaffat ett nytt. Mitt första armband har var varit med om mycket, och tagit en hel del stryk, men som jag stridit för den, på psyk t ex, jösses. Där fick jag inte ha den, av förklarliga skäl, den är ju ändå gjord av glaspärlor. Men jag gav mig inte utan strid, och man lät förstå att, det var ingen idé att stressa upp mig mer.

Något annat som är viktigt för mig, som hänger på min vägg, är del av Sinnesrobönen. Den skyddas av en vilande ängel ovanför, och en liten ängel på ett hjärta vid sidan. På ramen, i hörnet har jag placerat ett litet fint kors, som jag fick av ”sis” jag tror det var hennes goa pojke som hittade korset, och tänkte på mig. Och jag ser på korset varenda dag, och precis nu, i skrivandets stund, så söker sig ögonen bort till Sinnesrobönen, när det känns kaos på kontoret, och jag gör som jag alltid gör, läser och läser, och blir inte klok på orden, men varm av korset.

Och på mitt nattygsbord så vakar Maria med ett litet barn i sin barm. Jag vet inte riktigt vad hon står för, för mig, men jag brukar prata med henne, hon kanske är min mor, hon kanske är en vän, eller en beskyddare, jag vet inte, men hon står där. Ja, och sen så är det ju snusdosa och tuggummi, givetvis, icke att förglömma!

Sist jag var hos diakonen, så diskuterade vi hur jag gör när det är en fika paus i halvlek. Vad är det jag skriver, jag menar, när jag är på körsång, så har vi alltid paus- för kaffe med dopp, det var det jag menade med fika i halvlek, svårt för er att klura ut kanske.
I alla fall, så sade jag att, det var en stor del, eller en mycket avgörande faktor till varför jag hoppade av kören sist, tror jag. Det är ett problem, inte för mig, utan för de andra. Jag deltar inte i fikat. Jag fixar inte att sitta där ute med alla körmedlemmarna, ljudnivån, och känslan av ”vad gör jag här”. Jag får panik, ångesten får sådant grepp om mig, och jag förlorar kontrollen helt, verkligheten suddas ut totalt, jag flyr, och sen är det bye bye, med det jag tycker om…

Igår kom så den där dagen, det där tillfället, jag visste skulle komma, som jag på något sätt var förberedd på, genom samtalet med diakonen innan. Jag sitter inne i kyrkan, med Ö i lugn och ro, njuter av lugnet, fuktar min torra strupe med Ramlösa och bara är när en körmedlem kommer in och insisterar på att vi skall komma in och äta bulle med de andra. Jag ser att Ö tittar lugnande på mig, jag känner hur pulsen drastiskt ökar, och jag sväljer innan jag svarar att ”jag är allergisk, och har alltid med mig eget”, och så pressar jag fram ett leende, samtidigt som jag tänker bered dig nu på följdfrågan. Hon ger sig inte, utan tycker att vi ändå skall komma och sitta med och fika med de andra, och ha trevligt, istället för att sitta här inne ensamma. Jag förstår hennes välvilja, det gör jag, samtidigt som jag nu känner hur jag håller på att krypa ur mitt eget skinn, hur jag vill vända rullstolen och fara hem, till tryggheten, där jag får vara jag, utan att förklara mig, men jag anstränger mig, hårt, jag anstränger mig hårt, och säger något i stil med ”<em>jag tycker det är lugnare här”. Nu står hon och trampar lite, himlar lite med ögonen, innan hon slutligen går.

Jag känner hur tårarna pulserar, i takt med något annat, och jag fingrar på min stora ring, som jag kallar för stressring, skall fota den någon gång, och lägga ut den här. Så säger jag till Ö ”jag tror jag får prata med K (körledaren* nickname) ”.

Efter två timmars körsång, så dröjde jag mig kvar, och K kom fram, med sitt härliga leende, som bara han har. Jag kände genast att, jag ville vända, men nej, nu skulle jag ta tag i det här, så det inte blev ett bye bye, igen, och en saknad och längtan efter körsång år efter år.

Jag: Jo, hm, jag tänkte att jag behövde prata med dig. Du vet ju att jag sitter kvar när ni dricker kaffe, och..Längre hinner jag inte i den meningen.

K: Jo, men vet du, de har undrat och så, och jag sagt att du kanske vill ha det lite lugnt, och ja…

Jag: Ja, jag har svårt att vara bland mycket folk, och klarar inte av det. Nu känner jag att jag inte riktigt vet vad jag skall säga. Men det är okey att du berättar det för de som undrar, det är inget konstigt, det är bättre det än att det pratas.

K: Det ska jag göra, och du gör det som känns bra för dig vet du S, okey. Och så ler han så där härligt igen.

När vi rullar hemåt får jag kämpa mot tårarna, för jag känner att jag inte lyckades förmedla mig på ett bra sätt, men det får duga. Jag tror han förstår. Han är bra. Och sen är det så, att på något sätt så måste man kunna acceptera varandras olikheter, en del tycker om att umgås i större sammanhang, en del i mindre, andra inte alls, en del tycker om tomater, andra morötter, andra inget av nyss nämnda, huvudsaken är väl ändå att man respekterar varandras olikheter på något sätt, och kan man inte göra det, ja då, ja, jag vet inte? Det vi har gemensamt just i detta forum, det är ju sången, och musiken, och det är den vi delar, punkt slut.

Hjärnsläpp, totalt. Eller viljornas krig, uppe på hjärnkontoret. De strider som galningar, och frammanar oönskad ilska i resten av min kropp. Jag förstår inte, vad de sysslar med där uppe i knoppen, annat än ger mig en onödigt utmattande ångest.

Kan inte koncentrera mig på någonting, försökt ”att stå ut”, försökt att tillämpa strategier, men det skiter sig, det skiter sig.

En dans med demonerna i natt.

Jag var iväg till diakonen idag, ett välkommet andningshål i det mörka.

Diakonen: Hur har du haft det, under dessa två veckor, sen sist vi sågs S?

Jag: Funderar på om jag skall ta den korta versionen, eller den långa versionen, beslutar mig för den korta versionen, då jag vet att hon ändå läser mellan raderna. Jo, jag har kommit ut lite grann, det hör inte till vanligheterna.

Diakonen: Vad har du hittat på då?

Jag: Ja, jag har tagit mig in till köpcentrat och införskaffat en ny dator, och så har jag varit på jakt efter ett par skor, men där lyckades jag inte lika bra. Och så har jag varit in till stadsbiblioteket för första gången på flera år, det var faktiskt trevligt, lugnt och harmoniskt.

Diakonen: Men, det låter ju som du har haft det riktigt bra, och vilka utflykter du har gjort, vad roligt. Hur kändes det att komma ut, som till stadsbiblioteket, som du inte hade varit till på så lång tid?

Jag: Jag var faktiskt väldigt orolig innan, det var jag, det skall jag inte sticka under stol med, men det var något jag velat göra så länge, och när jag väl var där så var det så…lugnt, en, vad heter det?

Diakonen: Menar du prestation?

Jag: Ja, något åt det hållet, ja, det kan man nog säga, jag lyckades prestera något, nej, det är inte riktigt det ordet jag far efter, det kommer sen.

Diakonen: Jag har märkt det på dig S, att du tappar ord mer och mer, är det så?

Jag: Ja, och det är så frustrerande, jag märker av det i mitt skrivande också, det finns inte en ordbok som kan hjälpa mig att finna orden jag söker efter, eftersom jag inte vet vad det är jag söker efter, förstår du?

Diakonen: Ja, jag tror det. Ordet du tappar, eller saknar, vet du inte vad det är, och då vet du inte heller vad du skall söka efter i ordboken, är du så du menar?

jag: Precis!

Diakonen: Blir det bättre, eller sämre när du får förfrågningar från kyrkan om texter, känner du en press då?

Jag: Både ja och nej, jag behöver den pressen, samtidigt som jag blir så frustrerad över att jag inte finner orden. Men jag har snart fått ihop texten till tacksägelsehelgen i vart fall, tror jag. Jag tror kanske att det blir bättre nu när jag börjat kören igen, att jag blir mer rik på ord igen.

Diakonen: Vad säger du, har du börjat kören igen?, men vad roligt!

Jag: Ja.

Diakonen: Du som älskar att sjunga, och har saknat kören så mycket, vad glad jag blir. Känns det bra?…………………………….
Ja, och så här håller vi på i våra samtal. Vi avhandlar allt från matslarv, sömn, aktivitet, samhällsfrågor, osv. Allt beroende på dagsform, och det är alltid hon som startar igång mig. Det fina i kråksången är att det finns en efterföljande process, för när jag går därifrån så går tankeverksamheten igång, och jag börjar bearbeta lite av det som avhandlats, och sen spinna vidare på det i viss mån.