Det är inte myckte som funkar i huvudet på mig just nu. Förutom yttre faktorer som stör, så har jag inre demoner som krigar järnet, och tömmer mig på livsenergi.
Inget är så behagligt som att tända ljus i mörkret, sätta på en platta med herr Jöback, och försöka komma till ro några sekunder. Ja, det är mina ljus på nattduksbordet, och ja, det är musiken jag lyssnar på:
Hur var det nu, visst var det så att jag skrev om min ring, som jag alltid bär, när jag är och sjunger i kören? Den som fungerar lite avstressande, eller hur jag skall beskriva det. Jag har ju den på mig, men så har ju faktiskt också ett armband, som jag haft, jag vet inte hur många år nu ”Livets pärlor” en frälsarkrans skapad av Martin Lönnebo 1995.
Till saken, jag har precis insett att jag behöver investera i en kamera, någon gång i framtiden. Den jag har, har jag fått ärva för många år sedan, och gör inte objekten rättvisa. Men några foton hittade jag, som man kan se någorlunda på:
Och så mitt älskade armband, jag har faktiskt införskaffat ett nytt. Mitt första armband har var varit med om mycket, och tagit en hel del stryk, men som jag stridit för den, på psyk t ex, jösses. Där fick jag inte ha den, av förklarliga skäl, den är ju ändå gjord av glaspärlor. Men jag gav mig inte utan strid, och man lät förstå att, det var ingen idé att stressa upp mig mer.
Något annat som är viktigt för mig, som hänger på min vägg, är del av Sinnesrobönen. Den skyddas av en vilande ängel ovanför, och en liten ängel på ett hjärta vid sidan. På ramen, i hörnet har jag placerat ett litet fint kors, som jag fick av ”sis” jag tror det var hennes goa pojke som hittade korset, och tänkte på mig. Och jag ser på korset varenda dag, och precis nu, i skrivandets stund, så söker sig ögonen bort till Sinnesrobönen, när det känns kaos på kontoret, och jag gör som jag alltid gör, läser och läser, och blir inte klok på orden, men varm av korset.
Och på mitt nattygsbord så vakar Maria med ett litet barn i sin barm. Jag vet inte riktigt vad hon står för, för mig, men jag brukar prata med henne, hon kanske är min mor, hon kanske är en vän, eller en beskyddare, jag vet inte, men hon står där. Ja, och sen så är det ju snusdosa och tuggummi, givetvis, icke att förglömma!
Jag blev milt, och pedagogiskt övertalad av Yy att fara in och se Majbrasan på Folkets Park igår. Jag hade enorma tvivel, dels för att jag aldrig hade besökt Folkets Park, dels för att där givetvis skulle vara massor av folk, dels för att jag skulle ha med mig assistent Dd som jag aldrig varit iväg med, och dels för att jag inte varit på en sådan tillställning på flera år, dessutom på ett ställe jag aldrig besökt.
Men jag var trygg i att Yy skulle möta upp oss, och att hon hade med sig sitt barn, och jag tycker om barn, de kan få en att tänka bort folket till viss del. Så jag fixade håret ett par timmar, kladdade på lite runt ögonen, skakade som ett asplöv, och orden stakade sig, men jag kom iväg. Dd cyklandes jämte min rullstol.
Vi hade fint väder, blå himmel, och sol.
Här är det som skall föreställa Majbrasan, innan den tänds.
Och brasan, när den är tänd.
Väl hemma, så var det mörkt, klockan hann bli 21.40, och jag var klippt slut. Det var inte bara att det var folk, jag träffade min ”lillasyster”, som jag inte träffat på drygt 2 år, och det var känslosamt. Hon hade med sig familj och assistent. Hon är som en syster för mig, även om vi har en komplicerad relation. Love ya sis.
Tänk er att vakna till vackra färger som dessa.
Det hade jag glädjen att få göra, för bara ett par dagar sen.
Yy hade i smyg planterat penséer i mina krukor, och när jag kom ut på terassen, medkaffet, så njöt jag.
Kaffet smakar i vanliga fall väldigt gott utomhus, men med blomster i trädgården, ja behöver jag säga mer.