Vägen Hem

Idag skulle jag kunnat ha gett Y en kyss på hjässan av tacksamhet, för hennes observation, och vakenhet. Hur hon lugnt och samlat satt med mig och mitt personliga ombud i ett möte med en annan person. Det uppstod en situation, där jag fick panikångest, och höll på att tappa bort mig själv. Jag kände verkligen hur jag ville fly, skrika, gråta. Men jag tittade på mitt ombud, vi har någon slags kod mellan oss, som funkar, och sen tittade jag på Y och hann nätt och jämnt uttala namnet oxascand, och hon gick och hämtade mitt lilla ångestdämpande piller. Under hela tiden förhöll sig Y lugn, daltade inte med mig, utan läste bara av mig.

Nog om det, mer om gårdagen. Jag är tacksam att jag hade G med mig till kören igår, för det var en upplevelse. Körledaren tog fram trummor, såna där stora som sitter ihop, kommer inte på namnet nu bara för det, han stod upp och trummade med händerna, och vi sjöng, det var magiskt, sån känsla, vilket tryck det blir. Det där har jag saknat, när han trummar. Han är duktig på många instrument. Jag vet en som hade velat vara där den kvällen, jag får försöka ordna det. Skönt att rätt person var med, så jag fick behålla lyckoruset en stund efteråt.

Mindre lyckat var den numer ständigt återkommande reprisen ”fikar inte du S.?” Den här gången utvidgade jag svaret ”nej. Jag tycker det är jobbigt att sitta med så mycket folk, så jag föredrar att sitta i lugnet”, tänkte, nu så, nu borde polletten trilla ned ”Aha, men så du fikar inte då?” Nu fick jag börja snabbt analysera innebörden i den egentliga frågan, för att kunna ge ett svar, som kanske var mer tillfredsställande än det första tydligen inte var. ”Nej, jag har med mig eget, jag är allergiker, så det är alltid enklare att ha med mig själv, och så var det där med att jag tycker att det är för jobbigt att vistas bland för mycket folk, jag klarar inte av det”. Nu då, nöjer hon sig med det svaret då, för nu börjar det bli jobbigt, nu vill jag hem, fly. Nej då, hon blänger lite snett på mig, rycker på axlarna, och sätter sig på stolen. Andra halvan av körövningen var inte lika behaglig, för jag hade det där fast etsat på näthinnan, och det ville inte ge med sig. Jag kunde känna hur tårarna brände, men jag skulle banne mig ta mig igenom denna kväll också. Jag är där för min skull, för mitt intresses skull, min passions skull, och kan omgivningen inte acceptera olikheter så dra då dit pepparn växer. Hoppsan det där behövdes visst ur systemet.

Nej, det är frustrerande och ledsamt, tungt, jobbigt, och ångestskapande varje onsdag kväll, inför, under, och efter kören. Och jag vet inte hur mycket mer jag klarar.

På lördag skall jag göra något roligt, tror jag. Jag och P skall till en annan kyrka på en heldag med Gospel. Det blir en prövning utan dess like, men det fungerar med X och med P, och nu är det alltså på som följer med. Det och ångestdämpande, skyddsänglarna, och snus så klart. Vi sade att vi hittar nåt ställe där borta att äta på, så kommer vi ifrån folket, och så kan det vara lite trevligt.

I övrigt så har jag stärkts mer och mer i besluten, de är olika, men i två av dem är jag fast i beslutet, känns som en lättnad.
Annars så sitter jag och inväntar en kallelse till psykiatern för utredning om litiumbehanding, om levervärden osv var bra, vilket de var, så skulle vi köra igång.

Allt gott!

Veckan som gick, var en sådan där vecka som går under kategorin mardrömsvecka, på alla sätt och vis. Men det sägs ju att, det oftast kommer något gott ur allt ont, så det är välan bara att se tiden an då, eller?

Jag sitter med ett ny införskaffat häfte, med tillhörande skiva, som jag försöker plugga in, inför lördagens event. Då skall jag på en stor Gospeldag i en annan kyrka, med jag vet inte hur många som kommer att delta. Får välan se hur det blir med den saken, blir det för mycket, så är det ju bara att promenera därifrån, inte mer med det.
Åter till häftet, 27 låtar, jag har fått in tre, nej nu har fyra till fastnat, bara tjugo kvar, hej och hå. Jag skulle vilja göra som barnen, börja med det roliga först, men jag tar det mindre lockande först, och sparar det roliga till sist, eller nej, handen på hjärtat, jag har repat in två jag fastnade för.

Blev lite besviken på skivan bara, det var en skiva, med musik, rätt och slätt, inte en stäm-cd med de olika stämmorna vi sjunger, tur man kan läsa noter någorlunda, men det är inte samma sak, som att höra stämmorna.

Det kommer till att ske förändringar omkring mig framöver, mindre folk omkring mig, tillbaka med mitt liv, min integritet. Skall träffa handläggare i veckan, diskutera utredningen, har redan diskuterat med mitt personliga ombud, och hon säger varken bu eller bä om den saken. Jag har förlorat mig själv i härvan i trassel och konflikter som byggts upp genom åren, och jag måste dra i handbromsen någon gång. Ingenting är spikat, tar diskussionen först, men är på det klara med hur jag vill ha det, detta har fått mogna fram, det senaste halvåret.

Jag har blivit så illa behandlad, illa bemött, på flera olika håll, och jag är inte mer än människa, jag kan inte ta hur mycket som helst, utan att rasa ihop, när jag redan har rasat. Vi har dessutom en rättsprocess framför oss, som kommer att riva upp gamla sår, från förra utföraren, men de skall inte komma undan, inte en chans. Nu när det är så högt uppsatta människor inblandade i processen, så löper vi linan ut. Efter det, så drar jag mig tillbaka, och, om möjligt, försöker hitta tillbaka till vem jag är. Med hjälp av diakonen, med hjälp av sången, och lyckas jag inte med det, så har jag i vart fall försökt.

Jag försöker ruta in min vardag bättre, för att få det att fungera, men det skiter sig gång på gång, för jag inte har personal, men med min plan, skall det i framtiden inte vara ett problem. Ja, jag har ju inte kommit till punkten, frukost, lunch, middag än, den biten hoppar jag över, men jag går till biblioteket 1 gång i veckan, träffar diakonen 1 gång i veckan, och om jag inte gör det, så pratas vi vid på telefonen, eller så kommer hon hem till mig, jag går på morgongudstjänst varannan onsdag, jag går till kören varje onsdag kväll. Det är stort, från sängen, till allt det där. Men jag vet att, det snabbt kan svänga, för det är så jag funkar, men då kan jag kanske påminnas att det har funkat en gång, och att det kanske kan göra det igen, eller?

För kyrkan är min fristad, tystanden som fungerar som ett andningshål för mig, där jag kan samla mig, andas, rensa tankarna, vara. Kören är bomull för själen, den ger mig så otroligt mycket glädje, bara nu när jag skriver det, så känner jag ett slags lyckorus, hur knäppt låter inte det? Biblioteket, ja, det är mest för att låna lite musik, det ger mig inget annat i utöver det. Jag går in på nätet, loggar in med mitt bibliotekskort, och reserverar den musik jag vill ha, och så får jag mail när den finns att hämta här hemma, smidigt och bra. Böcker läser jag inte, jag har en Daisy spelare, och lånar talböcker, himla smidigt, bara att sätta in skivan, och den kommer ihåg var du är någonstans när du stänger av, eller byter skiva.

Nog om det. Jag var och tog en del prover förra veckan, inför litiumutredning, samtidigt tog jag prover för att kolla salter och levervärden för min distriktsläkare, då jag står på två nya mediciner hos henne också. Jag fick svar av henne först. Då proverna är densamma, så kunde jag andas ut, för mina levervärden var bra, och salterna likaså, njurarna fungerar som de skall, och det är det psykiatern vill veta också inför litiumutredningen. Med andra ord, så kan jag alltså bli aktuell för litium. Något positivt att se fram emot. Kan det vara så att jag kan få må lite bättre, inte bara demoner 24/7?

Klockan närmar sig 03.00, och ångesten sliter och drar som en hel skock dagisbarn i varsin ände. Dags för ångestdämpande, lugn musik, pilla lite på armbandet, och försöka tänka mig en plats jag skulle vilja vara på, brukar inte lyckas, men jag gör så varje kväll, någon gång kanske det händer?

Allt gott!

Hjärnsläpp, totalt. Eller viljornas krig, uppe på hjärnkontoret. De strider som galningar, och frammanar oönskad ilska i resten av min kropp. Jag förstår inte, vad de sysslar med där uppe i knoppen, annat än ger mig en onödigt utmattande ångest.

Kan inte koncentrera mig på någonting, försökt ”att stå ut”, försökt att tillämpa strategier, men det skiter sig, det skiter sig.

En dans med demonerna i natt.

Jag har medvetet avstått uppdatering av bloggen, av skäl jag inte orkar dra upp just nu.

Vad jag inte har skrivit är att, jag sen ett par veckor tillbaka skriver på en ny fungerande dator, en sådan lättnad. Det underlättar så väldigt mycket för mig, i mitt skrivande, och mitt sätt att organisera mina tankar i mappar, underbart.

Livet står på paus, jag funderar på nästa steg, vill jag ha folk omkring mig, eller vill jag vara eremit. Jag trivs bäst själv, men fungerar sämst själv, en dålig kombination. Men man blir så trött och ledsen, av att vara beroende av hjälp, och så är det hjälp, där en person får dra det tyngsta lasset, som resten sen stjälper. Jag blir på ur hemskt humör, det där humöret jag inte kan kontrollera, köra- en- knytnäve i- väggen-och-vråla-högre-än-operadivorna – humör. Jag lyckades klämma handen, och har fruktansvärt ont i den efter fyra dagar, kan inte kontrollera ilskan redigt.

Psykologen var inget att ha, och dit går jag inte igen. Jag har min diakon jag går till, hon är bra, och jag känner mig trygg med henne och med miljön.

Matsituationen har gått åt helvete, petar i mig bröd lite då och då, för syns och husfridens skull. Men lagad mat, det vet jag inte när det blev av i mitt kök senast, fixar det inte.

Hade en arbetsterapeut från vuxenhabiliteringen här hemma under veckan, för att göra en funktionsbedömning. Jag hade legat i migrän under natten, samt svår ångest, över att en främmande människa skulle komma och studera mig. Men det gick bra, jag bestämde vad som skulle göras, och vi tog det över kaffet vid köksbordet. Muntligt, med andra ord. Det roliga var att, jag vid något tillfälle sa att, jag har en del Aspergerdrag, och hon nickade instämmande, och menade på att det var just det hon tänkte om min vardag, mitt liv, allt inrutat, hur jag reagerar vid avvikelser osv. Hon noterade det i sitt lilla block, hej och hå. Visst, jag har välan också förstått att det inte bara är Borderline i min hjärna som spökar och ställer till det för mig, men när man blir bekräftad i det, av någon som ser det i sitt yrke, så blir det mer verkligt.

Jag har börjat sjunga igen, jag är tillbaka i kören, på gott och på ont. Jag undviker gemenskapen, jag är där för att sjunga, inte umgås. De har en fikalista, de skriver upp sig på, varje vecka är det en person som ansvarar för att ta med sig något gott till fikat. Jag är inte med på det. För det första klarar jag inte att sitta där ute med allihop, för mycket folk, för hög ljudnivå, för det andra så är jag allergisk mot det mesta, så jag kan ändå inte äta av det goda. Jag föredrar att sitta kvar inne i kyrkan, med mitt kaffe, och lugnet. Det är sången och musiken jag är där för, inte klubben för inbördes beundran. Lite elakt skrivet kanske, men ibland känns det lite så, men jag kan ha fel, vore himla fint om jag hade fel. Hur som haver, jag har börjat i kören igen, och vi har en stor konsert i framöver, som jag gruvar mig för, inte konserten i sig, utan allt folk. Men, än en gång, jag har mött mina demoner, gått emot dem, och gör nu något jag mår bra av, sjunger, det är en stor bedrift av mig, faktiskt, och en insikt.

Det får avrunda bloggandet för idag.

Allt gott!

Så sitter jag nu, med ångest, som sliter och drar, hårt och hänsynslöst, utan respekt för mänskligheten. Minuterna segar sig fram, jag är klar. Håret är fixat, kläderna sitter där de skall, skorna likaså, handväskan är kollad, dubbelkollad, snuset i fickan, visa kortet lättillgängligt. Kan klockan verkligen inte röra sig snabbare än vad den gör, tick tack, klumpen i magen växer, inte stressa upp mig, varför gör jag om samma misstag inför samma nya procedur, samma nya främmande okända marker.

Jag var uppe i tid, tog en dusch, in till grannen, drack en kopp kaffe, och en påtår, småpratade litem både med henne och hennes lilla dotter 10 månader, sonen var upptagen med spel. Iväg till biblioteket, lånade skivor och talböcker, hem och städade, och nu 12.05, slå ihjäl tid, innan färdtjänst kommer 12.25, känns som en evighet, tick tack.

Återkommer, med en rapport, om dagens session, om jag överlever.

Allt gott!

Länge sen jag bloggade, har haft ett blogguppehåll.
Jag tänker inte försöka återge allt som skett sen sist, minnet räcker inte till för det, men en del finns kvar vagt.

Få se nu, en sväng till sjukan – MAVA – klarade mig undan magpumpning, blev aktivt kol istället.

Försäkringskassan, jag har inget gott att säga om försäkringskassan, det tog dem 7 månader att fatta beslut, som de redan visste sedan flera år tillbaka, nu är jag sjukpensionär på livstid, hm, det där lät inte bra, ni förstår vad jag menar.
Afa, däremot, tog bara 2 veckor!

Jag har haft mycket svårt för att, hålla mina känslor i schack den senaste tiden. Mycket ångest, aggression, frustration, ledsamhet, maktlöshet…

Vad mer, hösten är på intåg, något som värmer mitt trötta hjärta. Ett behagligt mörker, som äntligen uppenbarat sig, och är så där underbart svart på himlen. Blir till att inhandla ljus i mängder, underbart.

Ja, det får räcka för nu. Klockan är tre på natten, ångesten river i kroppen, dags att inmundiga en ångestdämpande och återigen släcka ned.

Allt gott!

Ingen känner mig som mitt P.O, utan omsvep frågade hon ”är det säsongen?”. Frågan ställdes i samband med en dialog vi hade om mitt vätske/näringsintag.
Hon vet alltför väl att sommarhalvåret inte är min säsong på året, därav den direkta frågan. Givetvis svarade jag att så var fallet, och att jag inte kan förmå mig själv att äta pga värmen, och det förstod hon, bara jag försökte få i mig vätska, ”du brukar ju dricka bubbel, kan du inte dricka lite kallt”?,
Får välan försöka så snart jag har ekonomi till det.

Vi pratade om mitt nya temporära beslut på assistanstimmar som ligger, och jag anser att det är för mycket, jag har en helt annan idé, så när hon får ihop ett möte med den handläggaren, så kommer jag att lägga fram minskningen jag vill ha.

Och så prat om annat som påverkar mig just nu, som ekonomin. Den tär något enormt, och jag har underbara försäkringskassan att tacka för det, jag och tusentals andra.

Just nu: Återhämtar mig från en åskbaserad migrän, m.a.o. jag  är känslig mot vissa väder, som i detta fall åskan. Jag kände av det innan åskan, och kunde därmed ligga steget före, en aning i vart fall, spruta, ljud och ljus avstängt, och stillhet.

Just nu: Behöver en kalldusch, värmen är olidlig, rinner bort.

Just nu: Ignorerar envisa tårar som pockar på uppmärksamhet, har inte tid att spilla de dropparna, har annat för mig.

Har precis sett på tv 4 direktsändning från Skansen. Hedersgästerna var på plats, hela kungafamiljen, 1 kung, 1 drottning, 2 prinsar och 2 prinsessor, hej och hå.
Sveriges nationaldag 6/6 fick sin status 1983, tidigare så firade vi den som svenska flaggans dag, och numer som Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag, plus att vi sen 2005 har denna dag som helgdag. Var tvungen att googla fram när vi fick 6/6 som helgdag, vet inte varför jag inte kan minnas det, men det andra?
En salig blandning av artister, som Timoteij, Peter Jöback och Cookies and Beans.
Peter Jöback är en av mina nu levande artister, som jag får gåshud av, hans röst är magisk.
Jag är väldigt svag för musikaler, och han är en sann musikalartist. Han skall till London, till våren, med en enligt mig ärad huvudroll i The Phantom of the Opera.
Ja, jag följer hans turnéplaner via hans officiella webbsida, men jag har aldrig varit på en konsert mer herr Jöback,

Det var det, och inte mer- just nu, summa summarum, S. är rojalist, och musikalälskare i stora mått.

Och mitt huvud bultar som bara den, så nu får jag stänga av allt ljud, och låtsas att det är  mörkt och svalt.

Värmen tar kål på mig, och andra gissar jag. Sen finns de ju de som njuter av värmen, och det är jag aningens avundsjuk på, kan jag erkänna.
Att kunna promenera, köpa glass, sitta på en parkbänk, bara vara, låter så… mysigt, trevligt.
Men jag försöker ändå göra det bästa av situationen, tyvärr faller det inte i god jord hos andra, och då tappar man orken på något sätt.

Har skaffat mig Showtime, enkom för sommarens hetta, och för att jag vet att jag inte är ensam om att inte vara ett större fan av värmen.
Så idag letade jag upp en film, som jag trodde skulle passa, ingen hade sett den, men efter ett tag märker jag att, det bara är jag som ser den, andra löser korsord, och då är det ju inte så trevligt, inte när man tänker sig att man skall se film tillsammans.

Jag rullar ut i trädgården en sväng, runt husknuten, spiller några tårar, skyller på värmen tyst för mig själv, studerar gräsmattan, funderar på vad jag kan föreslå härnäst, rullar in, varmt inne, söker upp en sval plats, köket, river lite i tidningen, tittar ut genom fönstret, halsen tjocknar, jag blir less på mig själv, rullar ut, samma visa om igen…

Nu vet jag inte vad jag skall göra, gillar inte läget, med humörsvängningarna, som är så svåra att styra/tygla.
Jag är bara så fruktansvärt…ledsen, om jag skall använda rätt känslouttryck. Ledsen i kropp och själ, gråter som aldrig förr, och det är sannerligen inte min grej.
De som skall pusha mig, har gett upp, det är snarare motsatsen, omtanken är som bortblåst, och det gör så förbannat ont.

Ord som ”klarar du dig nu”, betyder mer än man kan tro, ungefär som när man sitter ned fem minuter extra hos en pensionär, det är så uppskattat.

Nej, det går nog inte att skylla på värmen, inte enbart. Det är snarare en kombination av närings och vätskebrist, labilitet, och andra som helt enkelt gett upp, pga situationen i stort.
Analysera gärna mera S, okey, då gör jag välan så.
Till syvende och sist, så kommer allt an på mig, och jag ger upp.

Nu har jag ägnat några veckor åt att förstå mig på det här med Twitter, och jag kan välan säga så mycket som så här, twittra är inte min melodi. Jag har behovet av att skriva långa inlägg, inte inlägg begränsade till 140 tecken. Men jag kände att jag var tvungen att ge det ett försök, och kastade mig in i det huvudstupa, valde att följa några offentliga personer, och anonyma, och nu återvänder jag till det jag är mest van vid, min älskade blogg.

Min blogg är min ventil, Twitter fungerar inte riktigt på samma sätt, det är mer korta status uppdateringar, medan jag här kan orera fritt, OBS orera inget annat, svamla med ett enklare uttryck.
Här kan jag vända ut och in på mig, i mer än 140 tecken.

Så, nu blir det (nog) inga mer utflykter till andra medier, tror jag.

Från det ena till det andra, jag har planer för en ommöblering i mitt sovrum, måste bara måtta allt, så att det fungerar i praktiken, men jag tror att det kan öppna upp mitt rum mer. Mitt rum är min borg, mitt kontor, min relaxavdelning, min comfort zone helt enkelt. Men den behöver en uppfräschning, så är det bara.

Idag öppnade sig himlen och regnet öste ned så det dånade mot marken, awsome My kind of weather. Luften blir så mycket friskare, värmen försvinner, pollen regnar bort, det är underbart, nästan så jag dansar salsa i rullstolen, det ni! Passade bra med ett parti yatzy då, och sen lite musikmys ”Så ska det låta”
”Han ser bra ut för sin ålder” sade Gg 22 år, och jag tittade på henne, vad menar du med det, ”ja han är ju gammal, eller?”, mitt svar: ”Han är född på 70-talet, precis som mig, jag tror bestämt att han är något år äldre”, då blev flickan tyst. Vi pratade om Joakim Cans från Hammerfall, han var med i programmet. Ja jösses, då är man gammal då, ha ha, han är nämligen född 1970, två år senare såg jag dagens ljus.

Just nu bråkar ett par tänder med mig, svullet och varar, smärtan, ja jag brukar allt som oftast vara en förespråkare för att man kan tänka bort smärta, vilken smärta som helst, som i ett meditativt stadie, men nu vete katten om jag kan leva som jag lär, för det gör förbenat ont i skrivandets stund, smällar man får ta med tandvårdsfobi.

Klockan är 05.00, och jag ser ut genomfönstret, det är ljust, fåglarna har vaknat till liv, och det regnar.
Idag skall här bakas kanelbullar och toscarutor, gott att ha i frysen.

Allt gott!