Mår inte okey
Varför alla dessa tårar, och så oförutsägbart dessutom? Att sitta ute i vardagsrum, peta i sig en annars så god kinesisk rätt, och i nästa sekund känna hur det börjar svälla i ögonen, halsen har den där välbekanta klumpen vant placerad på rätt ställe. Varför? Så jag kämpar mig genom tårar, ler, lyssnar, nickar, pratar om väder och vind, och fasar för att en ny tromb i smyg banar väg inom mig.
Så här har det varit de senaste dagarna, veckorna, jag orkar inte med mig själv, upp, ned, ned, ned, upp.
Som nu, gråter, snorar och har mig, men jag vet inte varför, och jag är så trött på det. Jag har försökt förstå, läst mina förvirrade anteckningar i kollegieblocket, men det är ju inget nytt där, ensamhet, som förstärks i tider som dessa, och av människor som inte tänker efter före. Usch, nu börjas det igen, kan det vara så att ju äldre man blir, och fortfarande ensam, desto värre blir det?
Det gör så ont att ingen tar sig tid att fråga hur jag har det, i en tid som denna, nej de går på med sitt. Jag tror jag har en kladd som visar hur jag tänker:
när de pratar om
julbord de skall på
fester, middagar
julklappar, maten
så förväntas jag le
vara glad
när de pratar om
restaurangbesöket
med släkten, personalfesten
julpyntet
så förväntas jag le
vara glad
jag ler, ansträngt
men jag är inte glad
det är så lätt att
köra på i er takt
med skygglappar
men se er omkring
det finns så många som
ingen har
som såras
trycks ned
så mycket
att det till slut
bryter ned någon
Detta var från en kladd, men nog så sann, för visst är det så, att man är inte mer än människa, och kan inte lagra hur mycket av andras glädje som helst, när man själv drunknar. Visst mycket handlar om ensamhet, men som det står i kladden längre ned :
”Jag skulle vilja gå på julbord, Jag skulle vilja ha fest här hemma, men mest av allt så vill jag inte bli bortglömd, det gör ont.”
Ni vet de där små annonserna jag fyller 60, glöm det, det gör jag, som jag förstår de, de är rädda för att bli ensamma. Jag säger att jag inte firar julen, enkom för att jag är ensam, så uppstår inga frågor. Det är fel av mig, men det är något jag tagit till med de senaste åren.
Avundsjuka, ja självklart, på alla som har en familj, släkt, vänner, som har någon som bryr sig om en, absolut avundsjuk, men mest ledsen, för att jag blev som jag blev, arg för att hon födde mig, och formade mig till den jag är idag. Fel, hon började forma mig med sin misshandel, sen tog staten över och formade mig, sen vete tusan, jag är fel.
Som sagt, ett skitskov för S.in nuce