Tar tillbaka mig
Veckan som gick, var en sådan där vecka som går under kategorin mardrömsvecka, på alla sätt och vis. Men det sägs ju att, det oftast kommer något gott ur allt ont, så det är välan bara att se tiden an då, eller?
Jag sitter med ett ny införskaffat häfte, med tillhörande skiva, som jag försöker plugga in, inför lördagens event. Då skall jag på en stor Gospeldag i en annan kyrka, med jag vet inte hur många som kommer att delta. Får välan se hur det blir med den saken, blir det för mycket, så är det ju bara att promenera därifrån, inte mer med det.
Åter till häftet, 27 låtar, jag har fått in tre, nej nu har fyra till fastnat, bara tjugo kvar, hej och hå. Jag skulle vilja göra som barnen, börja med det roliga först, men jag tar det mindre lockande först, och sparar det roliga till sist, eller nej, handen på hjärtat, jag har repat in två jag fastnade för.
Blev lite besviken på skivan bara, det var en skiva, med musik, rätt och slätt, inte en stäm-cd med de olika stämmorna vi sjunger, tur man kan läsa noter någorlunda, men det är inte samma sak, som att höra stämmorna.
Det kommer till att ske förändringar omkring mig framöver, mindre folk omkring mig, tillbaka med mitt liv, min integritet. Skall träffa handläggare i veckan, diskutera utredningen, har redan diskuterat med mitt personliga ombud, och hon säger varken bu eller bä om den saken. Jag har förlorat mig själv i härvan i trassel och konflikter som byggts upp genom åren, och jag måste dra i handbromsen någon gång. Ingenting är spikat, tar diskussionen först, men är på det klara med hur jag vill ha det, detta har fått mogna fram, det senaste halvåret.
Jag har blivit så illa behandlad, illa bemött, på flera olika håll, och jag är inte mer än människa, jag kan inte ta hur mycket som helst, utan att rasa ihop, när jag redan har rasat. Vi har dessutom en rättsprocess framför oss, som kommer att riva upp gamla sår, från förra utföraren, men de skall inte komma undan, inte en chans. Nu när det är så högt uppsatta människor inblandade i processen, så löper vi linan ut. Efter det, så drar jag mig tillbaka, och, om möjligt, försöker hitta tillbaka till vem jag är. Med hjälp av diakonen, med hjälp av sången, och lyckas jag inte med det, så har jag i vart fall försökt.
Jag försöker ruta in min vardag bättre, för att få det att fungera, men det skiter sig gång på gång, för jag inte har personal, men med min plan, skall det i framtiden inte vara ett problem. Ja, jag har ju inte kommit till punkten, frukost, lunch, middag än, den biten hoppar jag över, men jag går till biblioteket 1 gång i veckan, träffar diakonen 1 gång i veckan, och om jag inte gör det, så pratas vi vid på telefonen, eller så kommer hon hem till mig, jag går på morgongudstjänst varannan onsdag, jag går till kören varje onsdag kväll. Det är stort, från sängen, till allt det där. Men jag vet att, det snabbt kan svänga, för det är så jag funkar, men då kan jag kanske påminnas att det har funkat en gång, och att det kanske kan göra det igen, eller?
För kyrkan är min fristad, tystanden som fungerar som ett andningshål för mig, där jag kan samla mig, andas, rensa tankarna, vara. Kören är bomull för själen, den ger mig så otroligt mycket glädje, bara nu när jag skriver det, så känner jag ett slags lyckorus, hur knäppt låter inte det? Biblioteket, ja, det är mest för att låna lite musik, det ger mig inget annat i utöver det. Jag går in på nätet, loggar in med mitt bibliotekskort, och reserverar den musik jag vill ha, och så får jag mail när den finns att hämta här hemma, smidigt och bra. Böcker läser jag inte, jag har en Daisy spelare, och lånar talböcker, himla smidigt, bara att sätta in skivan, och den kommer ihåg var du är någonstans när du stänger av, eller byter skiva.
Nog om det. Jag var och tog en del prover förra veckan, inför litiumutredning, samtidigt tog jag prover för att kolla salter och levervärden för min distriktsläkare, då jag står på två nya mediciner hos henne också. Jag fick svar av henne först. Då proverna är densamma, så kunde jag andas ut, för mina levervärden var bra, och salterna likaså, njurarna fungerar som de skall, och det är det psykiatern vill veta också inför litiumutredningen. Med andra ord, så kan jag alltså bli aktuell för litium. Något positivt att se fram emot. Kan det vara så att jag kan få må lite bättre, inte bara demoner 24/7?
Klockan närmar sig 03.00, och ångesten sliter och drar som en hel skock dagisbarn i varsin ände. Dags för ångestdämpande, lugn musik, pilla lite på armbandet, och försöka tänka mig en plats jag skulle vilja vara på, brukar inte lyckas, men jag gör så varje kväll, någon gång kanske det händer?
Allt gott!