Livet står på paus, kören tillbaka i mitt liv
Jag har medvetet avstått uppdatering av bloggen, av skäl jag inte orkar dra upp just nu.
Vad jag inte har skrivit är att, jag sen ett par veckor tillbaka skriver på en ny fungerande dator, en sådan lättnad. Det underlättar så väldigt mycket för mig, i mitt skrivande, och mitt sätt att organisera mina tankar i mappar, underbart.
Livet står på paus, jag funderar på nästa steg, vill jag ha folk omkring mig, eller vill jag vara eremit. Jag trivs bäst själv, men fungerar sämst själv, en dålig kombination. Men man blir så trött och ledsen, av att vara beroende av hjälp, och så är det hjälp, där en person får dra det tyngsta lasset, som resten sen stjälper. Jag blir på ur hemskt humör, det där humöret jag inte kan kontrollera, köra- en- knytnäve i- väggen-och-vråla-högre-än-operadivorna – humör. Jag lyckades klämma handen, och har fruktansvärt ont i den efter fyra dagar, kan inte kontrollera ilskan redigt.
Psykologen var inget att ha, och dit går jag inte igen. Jag har min diakon jag går till, hon är bra, och jag känner mig trygg med henne och med miljön.
Matsituationen har gått åt helvete, petar i mig bröd lite då och då, för syns och husfridens skull. Men lagad mat, det vet jag inte när det blev av i mitt kök senast, fixar det inte.
Hade en arbetsterapeut från vuxenhabiliteringen här hemma under veckan, för att göra en funktionsbedömning. Jag hade legat i migrän under natten, samt svår ångest, över att en främmande människa skulle komma och studera mig. Men det gick bra, jag bestämde vad som skulle göras, och vi tog det över kaffet vid köksbordet. Muntligt, med andra ord. Det roliga var att, jag vid något tillfälle sa att, jag har en del Aspergerdrag, och hon nickade instämmande, och menade på att det var just det hon tänkte om min vardag, mitt liv, allt inrutat, hur jag reagerar vid avvikelser osv. Hon noterade det i sitt lilla block, hej och hå. Visst, jag har välan också förstått att det inte bara är Borderline i min hjärna som spökar och ställer till det för mig, men när man blir bekräftad i det, av någon som ser det i sitt yrke, så blir det mer verkligt.
Jag har börjat sjunga igen, jag är tillbaka i kören, på gott och på ont. Jag undviker gemenskapen, jag är där för att sjunga, inte umgås. De har en fikalista, de skriver upp sig på, varje vecka är det en person som ansvarar för att ta med sig något gott till fikat. Jag är inte med på det. För det första klarar jag inte att sitta där ute med allihop, för mycket folk, för hög ljudnivå, för det andra så är jag allergisk mot det mesta, så jag kan ändå inte äta av det goda. Jag föredrar att sitta kvar inne i kyrkan, med mitt kaffe, och lugnet. Det är sången och musiken jag är där för, inte klubben för inbördes beundran. Lite elakt skrivet kanske, men ibland känns det lite så, men jag kan ha fel, vore himla fint om jag hade fel. Hur som haver, jag har börjat i kören igen, och vi har en stor konsert i framöver, som jag gruvar mig för, inte konserten i sig, utan allt folk. Men, än en gång, jag har mött mina demoner, gått emot dem, och gör nu något jag mår bra av, sjunger, det är en stor bedrift av mig, faktiskt, och en insikt.
Det får avrunda bloggandet för idag.
Allt gott!
september 26th, 2011 at 21:42
Saknat dig <3 <3