Vägen Hem

Sist jag var hos diakonen, så diskuterade vi hur jag gör när det är en fika paus i halvlek. Vad är det jag skriver, jag menar, när jag är på körsång, så har vi alltid paus- för kaffe med dopp, det var det jag menade med fika i halvlek, svårt för er att klura ut kanske.
I alla fall, så sade jag att, det var en stor del, eller en mycket avgörande faktor till varför jag hoppade av kören sist, tror jag. Det är ett problem, inte för mig, utan för de andra. Jag deltar inte i fikat. Jag fixar inte att sitta där ute med alla körmedlemmarna, ljudnivån, och känslan av ”vad gör jag här”. Jag får panik, ångesten får sådant grepp om mig, och jag förlorar kontrollen helt, verkligheten suddas ut totalt, jag flyr, och sen är det bye bye, med det jag tycker om…

Igår kom så den där dagen, det där tillfället, jag visste skulle komma, som jag på något sätt var förberedd på, genom samtalet med diakonen innan. Jag sitter inne i kyrkan, med Ö i lugn och ro, njuter av lugnet, fuktar min torra strupe med Ramlösa och bara är när en körmedlem kommer in och insisterar på att vi skall komma in och äta bulle med de andra. Jag ser att Ö tittar lugnande på mig, jag känner hur pulsen drastiskt ökar, och jag sväljer innan jag svarar att ”jag är allergisk, och har alltid med mig eget”, och så pressar jag fram ett leende, samtidigt som jag tänker bered dig nu på följdfrågan. Hon ger sig inte, utan tycker att vi ändå skall komma och sitta med och fika med de andra, och ha trevligt, istället för att sitta här inne ensamma. Jag förstår hennes välvilja, det gör jag, samtidigt som jag nu känner hur jag håller på att krypa ur mitt eget skinn, hur jag vill vända rullstolen och fara hem, till tryggheten, där jag får vara jag, utan att förklara mig, men jag anstränger mig, hårt, jag anstränger mig hårt, och säger något i stil med ”<em>jag tycker det är lugnare här”. Nu står hon och trampar lite, himlar lite med ögonen, innan hon slutligen går.

Jag känner hur tårarna pulserar, i takt med något annat, och jag fingrar på min stora ring, som jag kallar för stressring, skall fota den någon gång, och lägga ut den här. Så säger jag till Ö ”jag tror jag får prata med K (körledaren* nickname) ”.

Efter två timmars körsång, så dröjde jag mig kvar, och K kom fram, med sitt härliga leende, som bara han har. Jag kände genast att, jag ville vända, men nej, nu skulle jag ta tag i det här, så det inte blev ett bye bye, igen, och en saknad och längtan efter körsång år efter år.

Jag: Jo, hm, jag tänkte att jag behövde prata med dig. Du vet ju att jag sitter kvar när ni dricker kaffe, och..Längre hinner jag inte i den meningen.

K: Jo, men vet du, de har undrat och så, och jag sagt att du kanske vill ha det lite lugnt, och ja…

Jag: Ja, jag har svårt att vara bland mycket folk, och klarar inte av det. Nu känner jag att jag inte riktigt vet vad jag skall säga. Men det är okey att du berättar det för de som undrar, det är inget konstigt, det är bättre det än att det pratas.

K: Det ska jag göra, och du gör det som känns bra för dig vet du S, okey. Och så ler han så där härligt igen.

När vi rullar hemåt får jag kämpa mot tårarna, för jag känner att jag inte lyckades förmedla mig på ett bra sätt, men det får duga. Jag tror han förstår. Han är bra. Och sen är det så, att på något sätt så måste man kunna acceptera varandras olikheter, en del tycker om att umgås i större sammanhang, en del i mindre, andra inte alls, en del tycker om tomater, andra morötter, andra inget av nyss nämnda, huvudsaken är väl ändå att man respekterar varandras olikheter på något sätt, och kan man inte göra det, ja då, ja, jag vet inte? Det vi har gemensamt just i detta forum, det är ju sången, och musiken, och det är den vi delar, punkt slut.

Hjärnsläpp, totalt. Eller viljornas krig, uppe på hjärnkontoret. De strider som galningar, och frammanar oönskad ilska i resten av min kropp. Jag förstår inte, vad de sysslar med där uppe i knoppen, annat än ger mig en onödigt utmattande ångest.

Kan inte koncentrera mig på någonting, försökt ”att stå ut”, försökt att tillämpa strategier, men det skiter sig, det skiter sig.

En dans med demonerna i natt.

Jag var iväg till diakonen idag, ett välkommet andningshål i det mörka.

Diakonen: Hur har du haft det, under dessa två veckor, sen sist vi sågs S?

Jag: Funderar på om jag skall ta den korta versionen, eller den långa versionen, beslutar mig för den korta versionen, då jag vet att hon ändå läser mellan raderna. Jo, jag har kommit ut lite grann, det hör inte till vanligheterna.

Diakonen: Vad har du hittat på då?

Jag: Ja, jag har tagit mig in till köpcentrat och införskaffat en ny dator, och så har jag varit på jakt efter ett par skor, men där lyckades jag inte lika bra. Och så har jag varit in till stadsbiblioteket för första gången på flera år, det var faktiskt trevligt, lugnt och harmoniskt.

Diakonen: Men, det låter ju som du har haft det riktigt bra, och vilka utflykter du har gjort, vad roligt. Hur kändes det att komma ut, som till stadsbiblioteket, som du inte hade varit till på så lång tid?

Jag: Jag var faktiskt väldigt orolig innan, det var jag, det skall jag inte sticka under stol med, men det var något jag velat göra så länge, och när jag väl var där så var det så…lugnt, en, vad heter det?

Diakonen: Menar du prestation?

Jag: Ja, något åt det hållet, ja, det kan man nog säga, jag lyckades prestera något, nej, det är inte riktigt det ordet jag far efter, det kommer sen.

Diakonen: Jag har märkt det på dig S, att du tappar ord mer och mer, är det så?

Jag: Ja, och det är så frustrerande, jag märker av det i mitt skrivande också, det finns inte en ordbok som kan hjälpa mig att finna orden jag söker efter, eftersom jag inte vet vad det är jag söker efter, förstår du?

Diakonen: Ja, jag tror det. Ordet du tappar, eller saknar, vet du inte vad det är, och då vet du inte heller vad du skall söka efter i ordboken, är du så du menar?

jag: Precis!

Diakonen: Blir det bättre, eller sämre när du får förfrågningar från kyrkan om texter, känner du en press då?

Jag: Både ja och nej, jag behöver den pressen, samtidigt som jag blir så frustrerad över att jag inte finner orden. Men jag har snart fått ihop texten till tacksägelsehelgen i vart fall, tror jag. Jag tror kanske att det blir bättre nu när jag börjat kören igen, att jag blir mer rik på ord igen.

Diakonen: Vad säger du, har du börjat kören igen?, men vad roligt!

Jag: Ja.

Diakonen: Du som älskar att sjunga, och har saknat kören så mycket, vad glad jag blir. Känns det bra?…………………………….
Ja, och så här håller vi på i våra samtal. Vi avhandlar allt från matslarv, sömn, aktivitet, samhällsfrågor, osv. Allt beroende på dagsform, och det är alltid hon som startar igång mig. Det fina i kråksången är att det finns en efterföljande process, för när jag går därifrån så går tankeverksamheten igång, och jag börjar bearbeta lite av det som avhandlats, och sen spinna vidare på det i viss mån.

Jag har medvetet avstått uppdatering av bloggen, av skäl jag inte orkar dra upp just nu.

Vad jag inte har skrivit är att, jag sen ett par veckor tillbaka skriver på en ny fungerande dator, en sådan lättnad. Det underlättar så väldigt mycket för mig, i mitt skrivande, och mitt sätt att organisera mina tankar i mappar, underbart.

Livet står på paus, jag funderar på nästa steg, vill jag ha folk omkring mig, eller vill jag vara eremit. Jag trivs bäst själv, men fungerar sämst själv, en dålig kombination. Men man blir så trött och ledsen, av att vara beroende av hjälp, och så är det hjälp, där en person får dra det tyngsta lasset, som resten sen stjälper. Jag blir på ur hemskt humör, det där humöret jag inte kan kontrollera, köra- en- knytnäve i- väggen-och-vråla-högre-än-operadivorna – humör. Jag lyckades klämma handen, och har fruktansvärt ont i den efter fyra dagar, kan inte kontrollera ilskan redigt.

Psykologen var inget att ha, och dit går jag inte igen. Jag har min diakon jag går till, hon är bra, och jag känner mig trygg med henne och med miljön.

Matsituationen har gått åt helvete, petar i mig bröd lite då och då, för syns och husfridens skull. Men lagad mat, det vet jag inte när det blev av i mitt kök senast, fixar det inte.

Hade en arbetsterapeut från vuxenhabiliteringen här hemma under veckan, för att göra en funktionsbedömning. Jag hade legat i migrän under natten, samt svår ångest, över att en främmande människa skulle komma och studera mig. Men det gick bra, jag bestämde vad som skulle göras, och vi tog det över kaffet vid köksbordet. Muntligt, med andra ord. Det roliga var att, jag vid något tillfälle sa att, jag har en del Aspergerdrag, och hon nickade instämmande, och menade på att det var just det hon tänkte om min vardag, mitt liv, allt inrutat, hur jag reagerar vid avvikelser osv. Hon noterade det i sitt lilla block, hej och hå. Visst, jag har välan också förstått att det inte bara är Borderline i min hjärna som spökar och ställer till det för mig, men när man blir bekräftad i det, av någon som ser det i sitt yrke, så blir det mer verkligt.

Jag har börjat sjunga igen, jag är tillbaka i kören, på gott och på ont. Jag undviker gemenskapen, jag är där för att sjunga, inte umgås. De har en fikalista, de skriver upp sig på, varje vecka är det en person som ansvarar för att ta med sig något gott till fikat. Jag är inte med på det. För det första klarar jag inte att sitta där ute med allihop, för mycket folk, för hög ljudnivå, för det andra så är jag allergisk mot det mesta, så jag kan ändå inte äta av det goda. Jag föredrar att sitta kvar inne i kyrkan, med mitt kaffe, och lugnet. Det är sången och musiken jag är där för, inte klubben för inbördes beundran. Lite elakt skrivet kanske, men ibland känns det lite så, men jag kan ha fel, vore himla fint om jag hade fel. Hur som haver, jag har börjat i kören igen, och vi har en stor konsert i framöver, som jag gruvar mig för, inte konserten i sig, utan allt folk. Men, än en gång, jag har mött mina demoner, gått emot dem, och gör nu något jag mår bra av, sjunger, det är en stor bedrift av mig, faktiskt, och en insikt.

Det får avrunda bloggandet för idag.

Allt gott!

Så sitter jag nu, med ångest, som sliter och drar, hårt och hänsynslöst, utan respekt för mänskligheten. Minuterna segar sig fram, jag är klar. Håret är fixat, kläderna sitter där de skall, skorna likaså, handväskan är kollad, dubbelkollad, snuset i fickan, visa kortet lättillgängligt. Kan klockan verkligen inte röra sig snabbare än vad den gör, tick tack, klumpen i magen växer, inte stressa upp mig, varför gör jag om samma misstag inför samma nya procedur, samma nya främmande okända marker.

Jag var uppe i tid, tog en dusch, in till grannen, drack en kopp kaffe, och en påtår, småpratade litem både med henne och hennes lilla dotter 10 månader, sonen var upptagen med spel. Iväg till biblioteket, lånade skivor och talböcker, hem och städade, och nu 12.05, slå ihjäl tid, innan färdtjänst kommer 12.25, känns som en evighet, tick tack.

Återkommer, med en rapport, om dagens session, om jag överlever.

Allt gott!