Vägen Hem

Überstressad i själen, känns som pulsen är värre än värst, och till viss del är den det. Mår skit rent ut sagt, och till råga på allt så har jag varit däckad i stort sett hela veckan pga hög feber.
Så fysiskt sjuk, och psykiskt slut, är välan en enklare form av sammanfattning.

Har funderat, inte så ovanligt vad gäller mig, jag vet, men nu på en annan nivå. Jag har läst och läst, bloggar om det mesta, och kommit fram till en slutsats, som kanske inte bör nämnas här?

Jag har försökt, och försökt, och jag kan gott säga att enough is enough.
Eller som jag skrev i ett annat forum:

 Jag har levt ett liv, kämpat ett krig, förlorat en strid, och ännu en strid, och ännu en strid…
Är det då så fel, att resignera, att inte vilja kämpa, att inte vilja leva, att vara nöjd med det som har varit?

Längre ned i det inlägget skrev jag:

Det ordnar sig, det kommer att bli bra, om inte nu, så om en dag, en vecka, en månad, kanske ett år, har jag läst, jag har gett det många år, det ordnade sig inte, det blev inte bättre, det blev sämre.

Så är det, tankarnas krig, har fått ett stabilt fäste, och jag är nöjd..