Åska, och längtan efter kyla
Ingen känner mig som mitt P.O, utan omsvep frågade hon ”är det säsongen?”. Frågan ställdes i samband med en dialog vi hade om mitt vätske/näringsintag.
Hon vet alltför väl att sommarhalvåret inte är min säsong på året, därav den direkta frågan. Givetvis svarade jag att så var fallet, och att jag inte kan förmå mig själv att äta pga värmen, och det förstod hon, bara jag försökte få i mig vätska, ”du brukar ju dricka bubbel, kan du inte dricka lite kallt”?,
Får välan försöka så snart jag har ekonomi till det.
Vi pratade om mitt nya temporära beslut på assistanstimmar som ligger, och jag anser att det är för mycket, jag har en helt annan idé, så när hon får ihop ett möte med den handläggaren, så kommer jag att lägga fram minskningen jag vill ha.
Och så prat om annat som påverkar mig just nu, som ekonomin. Den tär något enormt, och jag har underbara försäkringskassan att tacka för det, jag och tusentals andra.
Just nu: Återhämtar mig från en åskbaserad migrän, m.a.o. jag är känslig mot vissa väder, som i detta fall åskan. Jag kände av det innan åskan, och kunde därmed ligga steget före, en aning i vart fall, spruta, ljud och ljus avstängt, och stillhet.
Just nu: Behöver en kalldusch, värmen är olidlig, rinner bort.
Just nu: Ignorerar envisa tårar som pockar på uppmärksamhet, har inte tid att spilla de dropparna, har annat för mig.