Vägen Hem

Har precis sett på tv 4 direktsändning från Skansen. Hedersgästerna var på plats, hela kungafamiljen, 1 kung, 1 drottning, 2 prinsar och 2 prinsessor, hej och hå.
Sveriges nationaldag 6/6 fick sin status 1983, tidigare så firade vi den som svenska flaggans dag, och numer som Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag, plus att vi sen 2005 har denna dag som helgdag. Var tvungen att googla fram när vi fick 6/6 som helgdag, vet inte varför jag inte kan minnas det, men det andra?
En salig blandning av artister, som Timoteij, Peter Jöback och Cookies and Beans.
Peter Jöback är en av mina nu levande artister, som jag får gåshud av, hans röst är magisk.
Jag är väldigt svag för musikaler, och han är en sann musikalartist. Han skall till London, till våren, med en enligt mig ärad huvudroll i The Phantom of the Opera.
Ja, jag följer hans turnéplaner via hans officiella webbsida, men jag har aldrig varit på en konsert mer herr Jöback,

Det var det, och inte mer- just nu, summa summarum, S. är rojalist, och musikalälskare i stora mått.

Och mitt huvud bultar som bara den, så nu får jag stänga av allt ljud, och låtsas att det är  mörkt och svalt.

Värmen tar kål på mig, och andra gissar jag. Sen finns de ju de som njuter av värmen, och det är jag aningens avundsjuk på, kan jag erkänna.
Att kunna promenera, köpa glass, sitta på en parkbänk, bara vara, låter så… mysigt, trevligt.
Men jag försöker ändå göra det bästa av situationen, tyvärr faller det inte i god jord hos andra, och då tappar man orken på något sätt.

Har skaffat mig Showtime, enkom för sommarens hetta, och för att jag vet att jag inte är ensam om att inte vara ett större fan av värmen.
Så idag letade jag upp en film, som jag trodde skulle passa, ingen hade sett den, men efter ett tag märker jag att, det bara är jag som ser den, andra löser korsord, och då är det ju inte så trevligt, inte när man tänker sig att man skall se film tillsammans.

Jag rullar ut i trädgården en sväng, runt husknuten, spiller några tårar, skyller på värmen tyst för mig själv, studerar gräsmattan, funderar på vad jag kan föreslå härnäst, rullar in, varmt inne, söker upp en sval plats, köket, river lite i tidningen, tittar ut genom fönstret, halsen tjocknar, jag blir less på mig själv, rullar ut, samma visa om igen…

Nu vet jag inte vad jag skall göra, gillar inte läget, med humörsvängningarna, som är så svåra att styra/tygla.
Jag är bara så fruktansvärt…ledsen, om jag skall använda rätt känslouttryck. Ledsen i kropp och själ, gråter som aldrig förr, och det är sannerligen inte min grej.
De som skall pusha mig, har gett upp, det är snarare motsatsen, omtanken är som bortblåst, och det gör så förbannat ont.

Ord som ”klarar du dig nu”, betyder mer än man kan tro, ungefär som när man sitter ned fem minuter extra hos en pensionär, det är så uppskattat.

Nej, det går nog inte att skylla på värmen, inte enbart. Det är snarare en kombination av närings och vätskebrist, labilitet, och andra som helt enkelt gett upp, pga situationen i stort.
Analysera gärna mera S, okey, då gör jag välan så.
Till syvende och sist, så kommer allt an på mig, och jag ger upp.