Vägen Hem

Nu har jag ägnat några veckor åt att förstå mig på det här med Twitter, och jag kan välan säga så mycket som så här, twittra är inte min melodi. Jag har behovet av att skriva långa inlägg, inte inlägg begränsade till 140 tecken. Men jag kände att jag var tvungen att ge det ett försök, och kastade mig in i det huvudstupa, valde att följa några offentliga personer, och anonyma, och nu återvänder jag till det jag är mest van vid, min älskade blogg.

Min blogg är min ventil, Twitter fungerar inte riktigt på samma sätt, det är mer korta status uppdateringar, medan jag här kan orera fritt, OBS orera inget annat, svamla med ett enklare uttryck.
Här kan jag vända ut och in på mig, i mer än 140 tecken.

Så, nu blir det (nog) inga mer utflykter till andra medier, tror jag.

Från det ena till det andra, jag har planer för en ommöblering i mitt sovrum, måste bara måtta allt, så att det fungerar i praktiken, men jag tror att det kan öppna upp mitt rum mer. Mitt rum är min borg, mitt kontor, min relaxavdelning, min comfort zone helt enkelt. Men den behöver en uppfräschning, så är det bara.

Idag öppnade sig himlen och regnet öste ned så det dånade mot marken, awsome My kind of weather. Luften blir så mycket friskare, värmen försvinner, pollen regnar bort, det är underbart, nästan så jag dansar salsa i rullstolen, det ni! Passade bra med ett parti yatzy då, och sen lite musikmys ”Så ska det låta”
”Han ser bra ut för sin ålder” sade Gg 22 år, och jag tittade på henne, vad menar du med det, ”ja han är ju gammal, eller?”, mitt svar: ”Han är född på 70-talet, precis som mig, jag tror bestämt att han är något år äldre”, då blev flickan tyst. Vi pratade om Joakim Cans från Hammerfall, han var med i programmet. Ja jösses, då är man gammal då, ha ha, han är nämligen född 1970, två år senare såg jag dagens ljus.

Just nu bråkar ett par tänder med mig, svullet och varar, smärtan, ja jag brukar allt som oftast vara en förespråkare för att man kan tänka bort smärta, vilken smärta som helst, som i ett meditativt stadie, men nu vete katten om jag kan leva som jag lär, för det gör förbenat ont i skrivandets stund, smällar man får ta med tandvårdsfobi.

Klockan är 05.00, och jag ser ut genomfönstret, det är ljust, fåglarna har vaknat till liv, och det regnar.
Idag skall här bakas kanelbullar och toscarutor, gott att ha i frysen.

Allt gott!

Jag blev milt, och pedagogiskt övertalad av Yy att fara in och se Majbrasan på Folkets Park igår. Jag hade enorma tvivel, dels för att jag aldrig hade besökt Folkets Park, dels för att där givetvis skulle vara massor av folk, dels för att jag skulle ha med mig assistent Dd som jag aldrig varit iväg med, och dels för att jag inte varit på en sådan tillställning på flera år, dessutom på ett ställe jag aldrig besökt.

 Men jag var trygg i att Yy skulle möta upp oss, och att hon hade med sig sitt barn, och jag tycker om barn, de kan få en att tänka bort folket till viss del. Så jag fixade håret ett par timmar, kladdade på lite runt ögonen, skakade som ett asplöv, och orden stakade sig, men jag kom iväg. Dd cyklandes jämte min rullstol.

Vi hade fint väder, blå himmel, och sol.

Här är det som skall föreställa Majbrasan, innan den tänds.

Och brasan, när den är tänd.

Väl hemma, så var det mörkt, klockan hann bli 21.40, och jag var klippt slut. Det var inte bara att det var folk, jag träffade min ”lillasyster”, som jag inte träffat på drygt 2 år, och det var känslosamt. Hon hade med sig familj och assistent. Hon är som en syster för mig, även om vi har en komplicerad relation. Love ya sis.