Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av rädsla eller oro, som kan ge kroppsliga uttryck och också bero av kroppsliga uttryck som misstolkas som mer eller mindre hotande. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom.

Ångesten har en kognitiv, en somatisk, en känslomässig och beteenderelaterad komponent. Den kognitiva komponenten är en förväntan om en diffus och osäker fara. Den somatiska komponenten är att kroppen förbereder sig för att hantera hot, en så kallad krisreaktion: blodtrycket och hjärtslagsfrekvensen ökar så att blodflödet ökar. Detta styrs i högre grad till skelettmusklerna. Aktivitetsnivån i immunsystemet och matsmältningen dämpas. Bland de yttre kroppsliga tecknen på ångest finns blekare hy, svettning, darrning och vidgning av pupillerna. Den känslomässiga komponenten består av rädsla eller panik, illamående och frusenhet. Den beteenderelaterade komponenten har både frivilliga och ofrivilliga delkomponenter. De handlar om att undvika eller undfly den tänkta yttre orsaken till ångesten. Dessa beteenden är ofta, men inte alltid, till nackdel för den person som lider av ångest. Ångest är inte alltid sjuklig och skadlig. Funktionen av ångest är att höja beredskapen inför en kommande fara. Ett visst mått av ångest i rätt situation är alltså adaptivt, medan en överdriven ångestreaktion i stället sänker prestationsförmågan. Detta förhållande observerades redan 1908 av Robert Yerkes och John D. Dodson, och kallas därför Yerkes–Dodsons lag.

Ångest anses beröra nervbanor i amygdala och hippocampus. Med datortomografi har man kunnat observera att personer som möter obehagliga och potentiellt skadliga stimuli, som till exempel äcklig lukt eller smak, får ett ökat blodflöde i dessa delar av hjärnan. I dessa situationer rapporterar försökspersonerna också en lätt ångest. Detta visar att ångest kan vara en skyddsmekanism som är utformad för att hindra att organismen utsätts för fara, till exempel genom att man äter ruttnande föda.

Eftersom ångest i grunden har en sådan rationell funktion så ligger det i sakens natur att det inte går fort att göra sig av med den. Det går inte att bara strunta i den, för i så fall hade det varit alldeles för lätt att strunta även i befogade varningssignaler. Detta betyder emellertid inte alls att det är omöjligt eller omänskligt svårt att bli fri från ångest, det krävs bara metoder som inte alltid verkar självklara. Att förstå vad som faktiskt händer i kroppen vid ångest är av avgörande betydelse. Det handlar inte om en oförklarlig kraft eller en mystisk makt – som det mycket väl kan upplevas som – utan framför allt om en oftast omedveten anspänning.

Inom psykiatrin kategoriseras en grupp ångestrelaterade störningar som ångestsyndrom. Dessa inkluderar paniksyndrom med eller utan agorafobi, agorafobi utan paniksyndrom, specifika fobier, social fobi, tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom, akut stressyndrom, generaliserat ångestsyndrom och substansbetingat ångestsyndrom (t.ex. ångest som biverkan av ett läkemedel mot någon helt annan sjukdom eller ångest orsakad av kontakt med något ämne som kan ge neurologiska skador).

Så kallad existentiell ångest är inte patologisk. Den tas även upp av filosofer, bland andra Søren Kierkegaard och Jean-Paul Sartre skrev mycket om ångest.

http://sv.wikipedia.org/