Vägen Hem

Jupp, S. is struggling with her anxiety again, as always. Vet inte varför jag just skrev på engelska, trött kanske?

Trött på ångesten, som äter upp mig,  förgör mina sinnen. Vet inte vad jag skall skriva, så stirrig, klarar inte av att koncentrera mig på något alls, bara den där jäkla påsen över huvudet, som knappt släpper in något syre, samtidigt som det känns som om att någon står på min bröstkorg. Ångestmonster, ångestdemoner, släpp mig fri..

Jag har haft en god man i drygt 1 års tid, och får frågan om vad en god man gör. Min god man har två uppdrag Bevaka rätt, och Sörja för person. Den bästa informationen, som på ett lättbegripligt sätt förklarar vad en god man är och gör fann jag på Skellefteå kommuns hemsida: 

_________________________________ 

Vad gör en god man? 

Tingsrätten kan besluta om tre olika uppdrag – bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Här är några exempel på vad som kan ingå i uppdragen. 

Bevaka rätt 

       Begära insatser enligt lagen om stöd och service för funktionshindrade. Exempelvis personlig assistent, kontaktperson eller särskilt boende. 

       Ansöka om bostadstillägg, handikappersättning, försörjningsstöd, fondmedel eller andra bidrag. 

       Deklarera 

       Sälja fastighet eller bostadsrätt. 

       Ansöka om boende/vårdplats. 

       Företräda huvudmannen vid boutredning och arvskifte. 

       Kontrollera att boendets kassabok och kvitton för fickpengar eller hushållspengar stämmer. 

Förvalta egendom 

       Betala hushållsräkningar, eventuellt tillsammans med huvudmannen. 

       Lämna över ”fickpengar” med lämpligt mellanrum 

       I samråd med huvudmannen placera om tillgångar, sälja fast eller lös egendom, köpa möbler m.m. 

       Upprätta en budget. 

       Ordna skuldsanering, göra upp avbetalningsplaner för skulder m.m. 

Sörja för person 

       Bevaka att huvudmannen får nödvändig vård och omsorg. 

       Hålla kontakt med hemtjänst och vårdpersonal om huvudmannens behov. 

       Engagera frivilligorganisationer som Röda Korset, församling, ledsagare. 

       Hålla regelbunden kontakt genom bland annat personliga besök. 

       Hjälpa till med att handla personliga varor som kläder. 

       Medverka till att dagvård eller andra aktiviteter kan ordnas. 

       För psykiskt sjuka – ”puffa på” och uppmuntra efter förmåga. 

Hur ofta bör man göra besök 

Om sörja för person ingår i uppdraget ska man kunna träffa sin huvudman minst två gånger per månad. I övriga fall bör god man göra minst ett besök i månaden. 

I samråd med huvudmannen 

Att gode mannen samråder med huvudmannen är ett krav för alla åtgärder utom betalning av löpande hushållsutgifter. I viktiga frågor ska man även samråda med make eller sambo.
Vissa åtgärder som fastighetsförsäljning eller arvskifte kräver överförmyndarnämndens godkännande för att bli giltiga. 

Vad ska en god man/förvaltare inte göra? 

       Ska inte handla dagligvaror, mata, städa, putsa fönster 

       Ska inte ersätta den professionella vårdens insatser 

       Behöver inte besöka huvudmannen mer än två gånger per månad för att lämna fickpengar. 

       Det är inte obligatoriskt att följa med på läkarbesök och liknande men är givetvis tillåtet om man frivilligt vill göra det. 

       Är inte förmyndare eller vårdnadshavare för huvudmannen 

       Får inte ta på sig att uppfostra huvudmannen 

       Får inte bestämma vad som ska köpas eller inte köpas. Huvudmannen styr efter förmåga över sina pengar och fattar själv beslut. Om huvudmannen inte har beslutsförmåga har gode mannen sista ordet. Den förmågan bedöms av läkare. 

Begränsat innehåll då fullmakt finns 

I vissa fall kan ett uppdrag begränsas exempelvis om ekonomihanteringen redan fungerar via en fullmakt. Det är viktigt att fullmakten är skriven innan huvudmannen på grund av sin sjukdom eller andra omständigheter har förlorat förmågan att fatta beslut. Beslutsförmågan bedöms av en läkare. 

Källa: http://www.skelleftea.se/ 

___________________________________ 

Jag ansvarar själv för min ekonomi, och shoppar själv osv. Vi träffas över en kaffe 1 gång/månad, väldigt avslappnat, och aldrig mer än 1 timma. Min god man hjälper mig, som nu med min assistans, han drar i trådar så jag får mina behov tillgodosedda, det hade jag inte fixat själv…

Ägnat större delen av kvällen till att rensa mina minneskort till mobilen. Kan säga som så mycket så att, de gråa hårstråna om envist ploppar fram, nu hr sällskap av betydligt fler. Vilken tid det tog, och tålamod, men det var det värt, få skingra all ilska, och en procents ångest, på något som tar tid och kräver energi, positiv energi. 

Just nu lyssnar jag till denna. 

Mer musik, i brist på ord. Mauro Scocco för mig är 80-tal, och just denna text tilltalar mig, det är som om han sjöng om mig. Återigen har jag funnit texten på nätet, källa: http://artists.letssingit.com/

Det är en hård värld där utanför
Full av ensamma människor
Ingen som hör dig
Ingen som ser dig när du går

Och det verkar som kärleken
Är till för några få
När du bäst behöver nån
Är det ingen som orkar höra på (höra påååå)

Refr:
Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom

Ingen frågar när du kommer
Ingen saknar dig när du går
Ingen delar din dröm
Ingen undrar hur du mår

Och jag ser människor omkring mig
Ser dom jobba dygnet runt
För att slippa känna efter
hur dom egentligen mår (hur dom mååår)

Refr:
Det här är
en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom

Mitt hjärta gick med tunga steg
Nerför gatan till vårt hus
Och jag minns när vi flyttade in där
Det var 1987 och hur som helst så
Jag stod där en bra stund
Medan molnen drog förbi
Och från ett öppet fönster
Hördes en melodi

Refr:
(Den lät såhär)... En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är

Refr:
En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
Denna sången är till dom
Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
(att dela sin glädje och sorg)
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är

En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med

Jag förstår inte varför jag tillåter mig själv att gråta, vad tjänar det till, mer än rödsvullna ögon, och rinnig näsa?
Igår kväll ringde det på dörren, lite tidigare än jag är van vid, men jag öppnar, och får panikkänsla. En vilt främmande människa stod i dörren, presenterade sig och sade att hon skulle hjälpa mig under kvällen. Jag förklarade, smått darrig på rösten, att det inte var förrän idag, onsdag, som hon skulle komma, men hon stod på sig, och jag valde att visa ett mail med dag för henne, och hon konstaterade att chefen skrivit fel, i mailet.

Vid det laget hade jag arbetat upp en rejäl ångest, men tänkte att det får gå som det går. Tjugo minuter senare ringde det på dörren, igen, och den här gången var det ett välbekant ansikte, Daniella, som såg minst lika förvånad ut, som mig.
Den nya fick gå hem, och jag försöka landa. Som jag skakade, inget hjälpte, det var så påfrestande psykiskt, så jag tyckte synd om Daniella som fick med ett skakande ångesttroll att göra, men hon gjorde det bästa av situationen, och efter en ångestdämpande och åtskilliga minuter senare, så började jag landa, men med ilska som ersättare för ångesten.

Så i morse, efter totalt en kvarts sömn, så tog jag mig upp, iväg till kyrkan, en lugn Fanny som sällskap, och några minuters själslig omvårdnad, skönt.
Sätter mig vid datorn, och vad får jag se, om inte ett mail, från the boss, ett anklagande sådant, och poff så försvann det tillfälliga själaplåstret jag nyss svept om mig, tack för det, boss.

Och för att återgå till inledningen av bloggen, om tårar, de kom i och med mailet, att en enda individ kan sänka mig så hårt, att jag tillåter henne påverka mig, shame on her, may she burn in […]

Så, vad gör S. i ett skört läge som nu, öser på destruktiv musik, inte så bra, men men.

För att mitt liv skulle bli komplett, så skulle jag vilja se en konsert med Peter Joback, hans gudabenådade röst som smeker bort en del ångest, ja och så filmen om Cornelis Wresvijk. Peter är ändå något jag önskat mig så länge, har skivor med honom, men inget slår ju en live konsert, att vara där och insupa den energi och magi som han utstrålar:

Texten hittade jag på nätet, och refrängen har jag fastnat extra för, och har lyssnat sönder, har blåmarkerat dem, lyssna och njut, ta in textens innebörd:

Allting gnistrar, allt är tyst.
Över vita gator som snön har kysst.
Barnen leker på bakgården.
Allt andas förväntan, i vinternatten.
Och stjärnorna glittrar på himmelens rund.
O, hela livet ryms i just denna stund.

Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Alla sover nu, alla utom jag.
Jag hör änglars steg på vårat tak.
Vi har haft sån tur, som många goda år.
så många chanser, som en männ'ska kan få.
och mitt hjärta har fyllts av stllhet och frid.
något tändes i natt, som räcker ett liv.

Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Så viskar jag en bön.

Ja, vad skall jag säga, idrott är inte min starka sida. Hade ett litet samtal med min vän igår, och hon tar sig för pannan, räknar långsamt bakåt från 100, och försöker på nytt, att få mig att förstå vad allsvenskan och elitserien är för något, och jag kan än idag inte förstå mig på de båda.

Vad jag, ofrivilligt, har koll på är hur HV71 ligger till, enkom för att mobba min vän, som är en ut i fingerspetsarna HV71-fan, ja hela hennes familj, maken, sönerna och dottern, jösses, de sover, äter, andas, (skiter?) HV71. Så för mig då, som inte har intresset, men vill retas lite, så håller jag ögonen på Luleå och Skellefteå, gillar Norrland jag. Och om inte jag läst helt fel i tabellen så toppar de väl, och det svider ju lite extra när jag gnuggar in det i vännens öga, den enda sanna glädjen är skadeglädjen, eller hur var det nu?

Nej då, jag är noll intresserad av sport, jag vet inte att Zlatan fick årets guldboll, för jag såg ju bara lite på galan, enkom för att se artister som alla bra galor har, och jag vet inte att Peter Jihde var programledare, eller konferencier eller vad han nu var. Det är så mycket jag inte vet om sport..

Få se nu, allsvenskan, är välan hockey, och elitserien fotboll, ja så måste det vara, det klingar fint i mina öron, och är det inte så, så har jag mitt egna lilla system från och med nu, för jag är ju totalt ointresserad.

Så, på med skridskorna, och sparka boll, och på med  fotbollsdojorna och jaga pucken, heja Sverige!

Var och träffade diakonen idag, finally. Inte ofta jag klarar av att ta mig utanför dörren, men med rätt peppning, och lite ångestdämpande så bar det iväg. Hoppas jag lyckas återge vår dialog någorlunda:

Diakonen: Hur har du det nu, får du någon hjälp?

Jag: (Suckar, fäster blicken på väggen som pryds av ett lapptäcke) Nej, det är inte mycket som fungerar.

Diakonen: Hur har den gångna veckan varit?

Jag: Kaotisk och katastrofal, är välan det enda jag kan beskriva det som.

Diakonen: Men du kom idag, då fick du hjälp i morse?

Jag: Ja, det var en tjej som fick hoppa in för en annan, som med största sannolikhet har gått in i väggen, efter all turbulens. Den här tjejen visste att jag verkligen ville gå, och peppade mig, skitbra gjort av en nyanställd måste jag säga.

Diakonen: Vad säger du, är det så illa?, men vilken tur att hon fick iväg dig idag då.

Jag: Mm, en är på väg in i väggen, trots sin ringa ålder, en annan undrar om hon sökt rätt jobb…

Diakonen: Vad gör chefen åt det hela, för något ansvar måste hon ju ha i det hela?

Jag: (Skrattar uppgivet till) ja, det kan man tycka, men det enda hon gör är att ignorera deras försök till dialog och förändring. Jag orkar inte mer, hon haar lyckats med konststycket att sänka mig psykiskt, och mina assistenter.

Diakonen: Kära hjärtanens, så här har du haft det i två år nu.

Jag: Är det så länge?

Diakonen: Ja, och det är inte okey, jag ser ju att du far illa av det.

Jag: Jo, men så är det, det är min lott i livet, aldrig något positivt. Jag har läst gamla bloggar, och kan inte finna en enda positiv händelse.

Diakonen: S. jag ser att du är trött, ledsen, och uppgiven, finns det något jag kan göra för dig?

Jag: Nej, jag orkar inte mer (stirrar ånyo på lapptäcket på väggen, för att hejda tårarna)

Diakonen: Hur går det med maten, får du i dig något?

Jag: (funderar på att dra en nödlögn och säga att det går bra, men besinnar mig, och väljer att säga som det är) 4 ggr på ett 3 veckorsschema, så har jag ju assistenten som jobbat hos mig länge nu, som på något märkligt sätt lyckas få i mig, men annars går det inte alls.·[…]
————————————-

Vad mer kan jag berätta, jag har gjort mig ovän med nyss nämnda chef, satt ned foten, och förtydligat att hon sänkt mig psykiskt, och att det inte passar att vi träffas f.n.
Jag vet ju hur jag fungerar i vissa situationer, och ur affekthandligar kommer inget gott, så därför avstår jag kontakt med henne nu.

Att vara fysiskt och psykiskt funktionshindrad och beroende av hjälp, är inte roligt, att alltid behöva känna dåligt amvete för att jag behöver hjälp, är energikrävande. Att inte kunna planera för någon aktivitet, pga. avsaknad av personal, är frustrerande. Ibland funderar jag på att avsäga mig den hjälpen, och ruttna bort, och i nuläget så är det inte långt ifrån, för jag orkar inte mer, jag mår redan skit.

Att få ha en bra dag, utan magont och ångest, de drömmarna har jag övergett för länge sen, jag tror inte på det, och för att kunna förändra sig själv, sitt beteende så behöver man tro på sig själv, och det gör inte jag.
Viljan att, finns inte, verktygen att, saknar jag. Det var som någon sade för något år sedan, –  S. vill du bli frisk, och mitt svar då, utan en sekunds tvekan – nej,  vilket jag jag står fast vid  än idag.

Nej, nu skall jag roa mig med att läsa mail, varav mer än hälften är reklam.

Tänkte försöka mig på att skriva något positivt, hör och häpna, ingen lätt uppgift, men jag ger det ett försök, så får vi se vart det landar.

*Njuter av vinterhalvåret.
*Myser  med tända ljus.
*Har haft en tv-fri dag, för att ge plats för andra sinnesintryck.
*Lagt ifrån mig kniven.

Oj, inte illa va?! Fyra positiva punkter, nästan så jag blir förvånad själv.
Det här med en tv-fri dag, det kan låta märkligt, men min tv står på dygnet runt, för att skingra tankarna lite, så att från att ha tv-apparaten på, till att ha den helt avstängd, det är nästan overkligt i min värld, men jag har lyckats. Kolsvart i rummet, lite soft musik i bakgrunden, och inget mer. Men några nya sinnesintryck blev det inte, bara tv-abstinens *s*.

Den sista punkten är jag både nöjd och missnöjd med. Nöjd för att jag gjorde något bra för min kropp, missnöjd för att jag nu inte har något att döva smärtan med. Dock faller den punkten in bland fyra positiva punkter.

Så, nog om positivt nu, skall inte gå till överdrift, finns en viss risk att jag då börjar analysera sönder det som är positivt.

Jag plockade i mig piller jag inte har, så det kan vara, men jag orkar bara inte med.
Ibland när jag får små ljusa stunder, så tänker jag att jag skall föra krig mot psykvården, så jag får hjälp, men de ljusa stunderna dör ut lika snabbt som de föddes, som nu.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till?

Sitter, eller snarare halvligger i ängen, alla lampor är släckta, tvn är avstängd, mobilerna avstängda, inget ljud, bara datorn på. Och det är så skönt, bara jag och mörkret.

Har inte företagit mig något alls idag, varit upp ur sängen en kort sväng, på en så där två timmar, efter det har jag tgit plats på/i det enda trygga jag har, min säng.

Jag har försökt finna något positivt att glädja mig åt, men det är omöjligt. Det hade givetvis varit skillnad om jag var en levnadsglad individ, med små dippar som vem som helst kan ha i livet, men jag är inte det, en levandsglad individ alltså. Ja, jag vet att jag borde uppskatta livet, som en fantastisk gåva, och att jag borde vara tacksam för att vara vid liv, men jag är inte tacksam för att vara vid liv, att leva. Jag kan inte se det fantastiska i att leva, och ja, livet är för de som vill leva, och kämpar för att få leva, i alla möjliga konstellationer, jag tillhör inte dem.

Det var ju inte meningen att jag skulle bli till, än mindre födas. Ett ”misstag”. Och sådant sker ju, ofta, inget konstigt med det. Men kvinnan ville verkligen inte ha mig, men behöll mig, i tortyr. Att bli grovt misshandlad, fysiskt och psykiskt, det var vardagsmat för mig, att bli hatad av sin egen mor, det var naturligt för mig, att bli undernärd av nyss nämnda,  ja det var också naturligt för mig,  jag visste ju inget annat.

Idag kan jag tycka att det är vansinne, att sådant överhuvudtaget fick ske, att jag som sexåring skrev ett brev till en f.d anhörig, och önskade att jag vore död, det är fruktansvärt. Men så var det då, skolan blundade, och misshandeln fortskred, tills en dag, när jag var tolv år, och på besök hos en f.d anhörig. Hon fick nog av min blåslagna kropp, min rädsla för allt. När jag kom hem, så dröjde det inte många dagar förrän en bil parkerade utanför vårt hus. Jag har inget minne av detta, men har fått det återberättat för mig. De kom in, förde mig ut till bilen, körde mig till två okända människor, och sade att  ”här skall du bo, nu blir allt bra”  (just de orden minns jag).

Jag bodde i det kaotiska hemmet i fyra år, sen flyttade jag hemifrån. Inte en endaste gång, fick jag stödsamtal eller liknande, så jag byggde välan upp min egen värld, för att överleva. Det gick nog inte så bra, jag började misshandla min kropp, överdrev träningen, svalt mig själv, och straffade mig själv på olika sätt. Inte en enda gång,  kände jag att livet var värt att leva, att livet var fantastiskt, att livet var en ynnest, att livet var underbart. Jag ville inte leva, jag vill inte leva, det var inte meningen att jag skulle födas,  jag var ”ett misstag”.

Jag tycker inte synd om mig själv, det som var då, det var då, det är mer synd om kvinnan som födde mig. Jag kan inte förändra det förflutna, min framtid dock, kan jag förändra, men jag vill inte, jag vill inte ha en framtid, jag vill inte ha morgondagen.

Jag önskar liv, åt alla som vill leva, åt alla som kämpar  för att överleva, åt alla som nyss sett dagens första ljus, åt dig och åt dig.