Vägen Hem

Lite frånvarande just nu, ringde pissakuten (psykakuten) och fick prata med en människa som nog undrade vad hon själv hade där att göra.

Jag: Jag vill prata med X, hon sade att jag kunde ringa idag.

Skötaren: Du kan inte välja vem du vill prata med, så berätta nu vad det är, eller så lägger vi på nu.

Jag: Men det är svårt, jag… hon vet ju om mig… jag…

Skötaren: Som sagt, du kan inte välja vem du vill prata med.

Jag kan visst välja vem jag vill prata med, så ledsen jag blev då. Det hör ju inte direkt till vanligheterna att jag pratar, än mindre tar initiativ till att prata, med någon. Jag hade turen för någon dag sen, att få prata med en skötare som känner till mig, hon kände igen mig på rösten, hur vanligt är det. Hon visste att ställa de rätta frågorna, och hon kunde direkt peka på mitt problem, som råder. ”orsak och verkan” sade hon, och jag fick tänka till, vad var orsaken, och vad var verkan, ”pling”, utförare och utförandet ledde till försämring i måendet. Hjälp, var det så enkelt?

Det var då, nu ringde jag för jag, kände en frustration, för allt jag tar vid, krackelerar, blir till sand, som rinner ut, bort. Ni vet, det där som inte fick hända, har hänt, det har hänt. När någon som står en nära, och i mitt fall är det inte knappt en handfull, när någon misstolkar mig. Ja, det har hänt, och jag har försökt förklara mig, men efter att sänt iväg förklaringen så fick jag panik, tänkte ”det där blev inte bra”, jag fick ångest över att inte kunna förklara med enkla ord.

Och inte fick jag prata med skötaren heller, om situationen som råder just nu, just nu, just nu. Personliga ombudet som jag haft, är bortrest, och sen finns det ingen mer. Vad har hänt, kan man undra, ja, det som inte fick hända, en betydelsefull person söker sig nu bort från mig, pga. mig, och ja, jag vet att, jag borde ha förklarat affekthandligar tydligare, men nu är det som det är, och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom kvällen, skjuter på allt nu.

Tänk er följande scen:

Okey, det är Xx som jobbar idag, skönt på ett sätt, för hon är ju världsmästare på att skratta och prata om alla sina underbara barn, det är bara för mig att flika in en standardfråga med jämna mellanrum, och sen är hon igång.

Xx: Hej S. Hur är det?

Jag: Är det kallt ute?

Xx: Ja, fy fan, men det blir väl du glad åt ditt as.

Vi har den jargongen här hemma, så ingen blir förskräckt.

Xx: Men hur är det då?

Jag: Du får inget svar på det.

Xx: Nähej.

Xx: Vi tog huset, vi tog huset, vi gjorde det.

Yes, då fokuseras dagens samtalsämne på huset, bara för mig att flika in något, när hon tar en andningspaus, och så le, det funkar alltid.

***

Detta var en scen, mitt skådespel i min vardag, tänk er nu nästa scen:

***

Okey, det är Yy  som jobbar idag, vad skönt, jag behöver inte göra mig till.

Yy: Hej S.

Jag: Hej Yy.

Tittar på Yy, tycker mig ana en trötthet, fortfarande, hur skall jag tackla det, vill inte göra fel. Nej ,bäst jag är tyst om det, så jag inte gör bort mig. Rör mig ut på terrassen, ropar till Yy att jag väntar ute. Usch, vad kallt det är, ja ja, då vet man att man lever i alla fall. Lyssnar inåt, för att höra om hon är på väg, men hör inget. Efter en stund rullar jag in och frågar om hon kommer, och det gör hon.
Vi förgiftar våra lungor i tystnad, och jag funderar på om jag skall fråga om hennes läkarbesök, men vet fasen inte hur.

Jag: Skall vi spela yatzy?

 Det är något vi har gemensamt, spelandet, det spelet kan vi spela i flera timmar, utan att ledsna. Men dagens spel sker i tystnad, och jag börjar skruva lite lätt på mig, något är fel, vad tänker hon på? Vi spelar några omgångar, innan vi rör på oss ut till terrassen igen. Det får bära eller brista, nu måste jag fråga.

Jag: Hur gick det hos läkaren?

Yy: Jag får inga svar, de säger bara att det är stressmage, de är dumma i huvudet, jag skall byta vårdcentral.

Jag: Men om du säger att du vet varför du mår dåligt, och pga. det behöver vara hemma så du kan ta igen dig?

Yy: Ja, men de lyssnar ju inte.

Jag: För mig känns det lite olustigt, att du mår dåligt och jobbar.

Yy: Jag skall prata med chefen och se om hon kan få in någon ett par dagar.

Undrar om hon missförstod mig nu, det händer ju alltför ofta att jag missförstås pga min oförmåga att i tal förklara hur jag tänker. Förstod hon att jag ville underlätta för henne, genom att hjälpa henne på det sätt jag kan, kortare arbetsdag t ex, eller tog hon det som ett påhopp på att jag inte vill ha henne här. Herregud, vad har jag ställt till med den här gången, helvete, jag skulle ha hållit mun, jag skulle inte ha sagt något, utan istället varit tyst. Jag är så jäkla korkad, misslyckad […]

***

Ja, detta var en annan scen, men utan ett skådespel från min sida. Om jag hade valt skådespel i scen nummer två, så kanske ingen skada hade skett, eller?
Utomstående som t ex Yy uppfattar mig som glad med andra och tyst med henne, utan att egentligen förstå varför. Och då händer det, som jag inte ville skulle ske.

Och inte får jag prata med skötaren heller, kanon, mitt liv in nuce. Finns det någon on off knapp på/till nedvärderingskänslorna? Kan man kliva ur sin egen kropp, och vara en glad, frisk S? Varför kan man inte pausa livet?

Tittade på melodifestivalen idag, för första gången på länge, och ja, vad skall jag säga, hellre lillpojken Eric Saade, än Linda Bengtzing eller Swingfly, vilka märkliga bidrag. Jag tyckte om Brolle givetvis, och så var mannen i den gula outfiten bra, minns inte namnet, men det gjorde inte svenska folket. Men visst, Popular är klatschig, och funkar internationellt, tilltar alla småflickor som riskerar att svimma varje gång den spelas på radion framöver. Så vi får välan se hur det går för lillpojken.

I övrigt var det aningens förvirrande när Adam Alsing redovisade Europas röster på de svenska bidragen, what? Jag har i och för sig inte följt de senaste årens melodifestivaler, men ändå, är jag så hopplöst efter? Ja ja, nu har jag gett det en chans, sett och lyssnat, lidit av dåliga bidrag, och klarat av hela festivalen, så en klapp på axeln förtjänar jag nu, ”klappar mig på axeln”.Har rensat hårddisken, full av skit, ordnat med mapparna, så nästa får lättare att navigera runt. Känns befriande, var sak på sin plats, ett bra avslut.

Nu skall jag göra just ingenting.

Jag: Jag vill vara säker på att min sista vilja efterlevs, även om jag inte tillhör de mer bemedlade. Det kostar ju, kista, gravsten osv., och de pengarna finns inte nu, de kommer aldrig att finnas, så hur blir det då, hur lir det för de som inte har några som helst medel, får de ett värdigt slut? Det är sådana frågor som jag söker svar på, via olika begravningsbyråers hemsidor.

Kommer på mig själv, med att pilla försiktigt under tröjärmen, på ett sår. Anstränger mig en aning, och lyfter blicken, möter diakonens ögon, och funderar på vad sjutton det var jag sade alldeles nyligen. Det är som det är, nu är det sagt, och jag är ju här för att prata, lätta på hjärtat om man så vill.

Diakonen: Alla får ett värdigt slut, oavsett medel eller ej.

Va?, Vad är det hon säger. Förvånad över hennes svar, trodde jag skulle bli serverad en moralkaka av något slag. Känner mig ändå nöjd, med att få svar på en del av de frågor jag grubblat på

Diakonen: Läser dina assistenter din blogg?

Jag: Det är en öppen blogg, men jag har gett ut adressen till två tre stycken, som jag har haft hos mig länge.

Diakonen: Vad säger de om det du skriver?

Jag: Vi pratar inte om det, det är nog svårt för de att veta hur de skall tackla det. Jag menar, jag har ju redan en som är utbränd, delvis eller mycket beroende på mig, och de andra vet inte om bloggen än. Jag skriver ju inte för någon annan, jag skriver för mig själv, bloggterapi.

Nu följer, vad jag upplever som, en lång tyst minut, innan diakonen tar till orda. Den här gången  är det inte jag som febrilt letar efter nytt samtalsämne ,nej då, diakonen hade en väntandes i bagaget.

Diakonen: Men hur mår du, hur mår S? Du berättar om de andra, din oro över dem osv., men hur mår du egentligen.

Jag blir ställd, och undrar stilla varifrån den frågan kom, och varför, och vad skall jag svara? Jag går på ärligheten, för hos diakonen är jag ärlig, det går inte ens att dra en nödlögn för henne.

Jag: Ja, hm, vad skall jag svara på det? Trött, jag är trött själsligt, det är mycket nu, och det tar energi. Att vara orolig över sina assistenter konstant, det tar energi. Jag vet inte vad jag skall på frågan du nyss ställde.

Diakonen:  Du svarade just på den, och din själsliga trötthet får jag ihop, efter allt vi pratat om tidigare. Du har svårt för när rutiner bryts, när du inte får hjälp, när du inte blir bemött med respekt av chefen eller assistenterna, så att du är trött S. det är inte så konstigt, men det är mer än så, eller hur?

Jag: Jo, så kanske det är, men jag orkar inte bry mig längre, för utförarna är jag en handelsvara, som dekan göra vad de vill med, som t ex att lämna mig utan någon som helst hjälp. Eller tjejerna som pratar över huvudet på mig, det går bort, en rak och tydlig, öppen kommunikation är a och o här, och det vet de, men ändå så behandlas jag som skit ,mindre förstående, och det är tungt, och det påverkar så klart mitt mående. Det är mycket kring utförare och assistenter som ställer till det i mitt huvud och handlande.

Drar ett djupt andetag, det var visst mycket som skulle ut, och nu kom det ut en hel del. Funderar på hur mycket klockan är, den på bordet visar fortfarande tjugo i tio, Kan det vara tio minuter kvar av vårt samtal. Skruvar lite besvärat på mig, snurrar armbandet två varv, och rättar till håret, enkom för att upptäcka att jag slitit av en rejäl hårtuss, hm, var skall jag gömma den så hon inte ser. Yes, jag låtsas sträcka på mig, och sen bak i ryggen.

Vi hinner avhandla en hel del, under denna timma, och jag noterar att jag mår bra i det, jag får nya frågor, andra infallsvinklar än ursprunget, ja, jag har glädje av att gå till diakonen, ser framemot nästa tid, och det är högst ovanligt, jag ser sällan fram till inbokade tider, men denna ser jag verkligen fram till. Vi avslutar samtalet.

Diakonen: Vi skall väl boka in en ny tid va S.?

Smart där, hade hon sagt skall vi boka en ny tid, så hade autopiloten gått på, med det inprogrammerade svaret: Nej!

Jag: Ja, tack.

Diakonen: Och jag skickar sms, samma dag, ett par timmar innan, för att påminna dig, som vanligt

Jag: Tack

Diakonen: Var rädd om dig nu S.

Jag: Försöker, hej då

Diakonen: Hej då S.

Idag har jag intagit sängläge, feber och hostig. Men det går över, vill inte ha två veckors skit som sist, nej det går över.
I Övrigt så funderar jag lite på mitt och diakonens samtal vi förde igår. Hon lyckas alltid lämna mig med flerfrågor, men även en del svar på frågor jag inte visste jag hade. Värsta partytricket, om man nu kan säga så.

Och jag går på det varje gång, en kan tycka att jag vid detta laget borde kunna förutspå utgången av våra samtal, men icke.

Pratade med psykakuten för ett par dagar sedan, bad dem föra in i deras anteckningar att jag ville ha en genomgång av mina antidepp, och sömntabletter. Jag tryckte på att jag behöver mer sömn, och att skovet är för svårt, och då bör man fundera på byte av antidepp. De skulle vidarebefordra det till psyk,läkare, så får jag se.

Vad mer, jo, det är något som jag skulle vilja skriva, men inte vet hur., så det får välan eka tomt i mitt välfyllda huvud.

Jag träffade diakonen idag, jag lyckades ta mig dit, jag var där…

Som vanligt fäste jag blicken på lapptäcket på väggen, och på den lilla klockan på bordet, som fortfarande står still, inget batteri byte där inte.

Diakonen: Vad glad jag är att du kom idag S., jag såg inte dig på mässan i morse.

Jag: Ja ,jag hoppade mässan imorse.

Diakonen: Tänker du på förra mässan?

Jag: Jo, jag gör ju det, och jag har ju aningens svårare för att släppa enskilda händelser, än andra.

Diakonen: Men när du pratade med G. (kyrkoherden) så uttryckte du sig så väl.

Jag: Gjorde jag?, det kändes mest som att jag var ledsen och besviken över G:s ordval, och liknelse, som fick församlingen att skratta igenkännande. Jag tror inte alls att han förstod, vad jag ville ha sagt, poängen nådde inte ända fram, förstår du?

Diakonen: Vi var några stycken i församlingen som reagerade på hans ordval, och tyckte att han gick över gränsen, och de som skrattade vill jag tro att, de gjorde så för att de inte visste riktigt hur de skulle reagera. Det är vad jag tror.

Jag: Okey…

Diakonen: Hur har du det med assistenter nu, funkar det som det skall, eller är det som förut?

Jag: (Skrattar till lite lätt) Tragiskt nog så är det som vanligt, de jag har går på knäna, ibland får jag ingen hjälp alls.

Diakonen: Hur går det med medicinen då (ser menande på mig)?

Jag: Det blir som det blir, det är väl inte det mest optimala att ställa fram ett gäng mediciner till mig, ja det ju du.

Undviker att möta hennes blick, för jag vet att hon vet, jag har aldrig hymlat med något. Så jag väntar på att hon skall byta samtalsämne, i tron att hon kan släppa medicinfrågan.

Diakonen: S. du ser trött ut, kan du sova något om nätterna?

Jag: Nej, men jag är van, har ju haft sömnstörning sedan tidiga tonåren.

Diakonen: Men hur får du natten att gå, jag förstår att du har ångest, det har du berättat för mig, men det är många timmar på en natt.

Jag: Sliter hår, gömmer det, bloggar, försöker skriva på boken…

Diakonen: Läser du andras bloggar?

Jag: Nej, jag försöker undvika det, jag hämtar inspiration från musiken, och skriver rakt uppifrån och ned, inte för någon annan.

Däremot så har jag en morbid fascination av att studera begravningsbyråer. Jag vill veta allt, ifrån kista, storlek, gravsten, till ceremonin, om jag får min sista vilja igenom vad gäller musik osv. Jag kan ägna timmar åt att läsa om allt detta, det är som om jag får de sista pusselbitarna att falla på plats.

Hejdar mig själv, och inser att jag svävat ut lite för öppenhjärtigt, lite för avslöjande, men inser snart att det hade kommit fram förr eller senare ändå, och på något vis känns det skönt att ha introducerat min vilja för någon som senare kan tala för mig.

forts. följer

Gick åt helvete nu, skar för mycket, fick be om ångestdämpande ,och hon såg läget och lade på kompress där plåstret inte gjorde någon verkan. Men det var det värt, tog bort det jobbiga för stunden, annan smärta, tar bort den själsliga smärtan. Kortsiktig lösning, med konsekvenser efteråt.

Det jag behöver, det har jag, i mängder, det är tiden jag måste skapa, för att fullfölja och avsluta. Brevet är skrivet, och brevet till en bekant som har en begravningsbyrå är skrivet, med alla detaljer. Bara några få dagar till, kämpar dessa sista dagar Plötsligt känner jag en inre frid spridas, en angenäm känsla, en känsla jag känner igen, och trivs med.

Det är så skönt, jag är färdig nu, allt svart är snart ett minne blott. Om jag skulle ge mig på att klä känslan i ord, så skulle det bli att, jag vet vad ljuset i tunneln är för mig, och det är den eviga vilan, det är då jag kan säga att jag har hittat vägen hem, som bloggen handlar om., vägen hem.

Obeskrivlig känsla, ett slags lyckorus, en inre frid, en befrielse. Denna gång lyckas jag, receptet på framgång inom just detta är numer memorerat, tack vare Internets förunderliga värld.

Så, i kväll skall jag skriva lite om ilska, oro, ledsamhet osv, och försöka hålla mig till en eller två enskilda händelser.

Just nu:

… är jag riktigt arg, och ledsen, och besviken, och orolig, toppat med en förhöjd dos ångest.

I vilken ordning skall jag börja?, tror det får bli med ilskan, ledsamheten, besvikelsen och oron.

En av de som jobbar hos mig, har gått in i väggen, rejält, ändock envisas hon med att komma tillbaka, på tok för tidigt, antagligen för att trygga ekonomin innan sjukskrivning, det är dock inte bara hon som drabbas, även jag hamnar i kläm.

Detta gör mig så arg, att inte lyssna på sin kropp, särskilt när man är så pass ung, jag blir arg för att hon fortsätter plåga sig själv, arg för att det är jag som får leva med det nu och sen. För efteråt anmäler sig skuldkänslorna för tjänstgöring, de känslorna som jag inte vill kännas vid. De tar sig uttryck i allehanda självskador, självförakt, maktlöshet inför situationerna osv.

Ledsen för att nyss nämnda inte är ärlig med mig, kom underfund med det idag, och ledsen för att hon tror att jag vill ha väck henne, hon som är en av de två bästa, det gör ont när hon tror något sådant absurt. Det är ledsamhet och besvikelse, allt i ett.

Jag blir ledsen för att jag är en stor del av hennes psykiska ohälsa.

Få se nu, vad hade jag mer på agendan?, jo, arg, ledsen och besviken för att, man kör över mig, pratar över huvudet på mig, något av det värsta jag vet, inte det värsta, men något av det värsta, för ordningens skull.

Jag är orolig för den utbrända assistenten, som inte lyssnar på sin kropp, men vad f*n skall jag göra, när hon vägrar lyssna, jag har gjort det jag kan, kortat ned arbetstiden av rädsla att det skall bli för mycket för henne. Det känns olustigt att ha någon här, som ser mer ut som en med utmattningsdepression, de timmar hon är här, lider jag i skuld.

Jag har sådan svår ångest över att varje dag upptäcka att det är en ny dag, med mig i livet, och att jag är tvungen att sätta på mig dagens mask, härda ut, tills jag kan svepa in mig i mörkret igen. Detta är inte hållbart.

Jag har gjort allt, vad jag kan, försökt få medicinsk vård, sökt möjligheten till att få medicinsk behandling på annan ort, gått till diakonen som oroar sig mer och mer för mig, hos henne kan jag vara mig själv, nästan, hon ser att jag mår dåligt, att jag befinner mig under ytan, även hon upplever denna omvälvande maktlöshet. Jag har försökt med avslappningsövningar, jag har sökt ACoA, men de anser att jag hade ett alldeles för tungt bagage, och att det kunde skada gruppen. Så, vad finns då kvar, när man tappat orken helt?

Just nu i skrivandets stund, ångest, en flod av ångest, som sköljer över mig.

ångest för att jag andas
ångest för att jag lever
ångest för att jag finns

ångest

andas ångest
lever i ångest
finns i ångest

ångest

ångest för att jag ler
ångest för att jag gråter
ångest för att jag ber

ångest

ler med ångest
gråter med ångest
ber med ångest

ångest

ångest för att misslyckas
ångest för att se
ångest för att göra

ångest

 misslyckas i ångest
ser i ångest
gör i ångest

ångest

Skall jag fortsätta? Nej, det är ångesten just nu, och natten har bara börjat. It’s going to be a long night, Lord have mercy on me.

Ibland, ofta, mest hela tiden, så är det så svårt att förklara psyk.status.Jag har vid få tillfällen, förklarat min person, med ett uttryck ”den bästa skådisen är bordisen”. Ett ansikte utåt, och ett annat inåt, ibland ser man igenom det, men oftast lyckas jag, och så är det för många.

Varför?, kan man undra, och det undrar jag själv ibland också.
För mig så handlar det nog, märk väl, nog, om att skydda min fleråriga mur, raseras den, raseras jag, då går jag sönder.Om min mur skulle raseras, så skulle jag regridera till barndomen, och det vill jag inte återuppleva, been there done that.

Och så tappade jag bort mig helt, tankarna kör speedway, plattan i botten rakt av, energikrävande för petit moi.

Om jag försöker greppa några tankar så är det ”måste köpa hem snus”, ”vad är det för dag i dag”, ”måste fortsätta skriva på min bok”, ”hur blir det i kväll”, ”vad skall jag låtsas äta idag”, och detta är bara några av hundratalet tankar som gasar på. Jag hinner inte fånga in dem, och bearbeta dem, får hoppas att de åker på soppatorsk vad det lider.

Vad började jag med?, psyk.status var det, ja, no comment!

Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

More lyrics: http://www.lyricsmode.com/lyrics/m/marie_fredriksson/#share