Så har man sett den brittiska bröllopsceremonin, Kate (Catherine) fick sin prins William,och tituleras numer hertiginnan av Cambridge. Det var vackert, lite gåshud fick jag allt, men inget, absolut inget kan slå vår egen kronprinsessas bröllop.
Tänk er att vakna till vackra färger som dessa.
Det hade jag glädjen att få göra, för bara ett par dagar sen.
Yy hade i smyg planterat penséer i mina krukor, och när jag kom ut på terassen, medkaffet, så njöt jag.
Kaffet smakar i vanliga fall väldigt gott utomhus, men med blomster i trädgården, ja behöver jag säga mer.
Så har våren hittat hit, och med den allergin. Gnidit ögonen, hostat och haft mig. Astman sitter som ett skruvstäd, ögonen är röda, och näsan rinner, hurra, våren är här. Men visst, jag kan faktiskt skriva något positivt om våren, det kan jag, och det skall jag.
Vi har vistats ute i trädgården, större delen av dagen. Rensat i rabatterna, tömt komposten, spritt ut gräsfrön osv. Jag har dirigerat orkestern, som bestod av Xx, som slet. Riktigt trevligt att se, hur allt tar form. Kaffet smakar ju extra gott utomhus, det kan jag inte förneka, sitta ute på terrassen, och bara vara för en stund, helt okey i min bok, men helst under kvällstid, när luften är lite mer sval.
Tulpanerna växer, sakta men säkert, påskliljorna likaså, rabarberna har letat sig upp en bra bit, och smultronplantorna är gröna och fina. Har en påse solrosfrön som skall i jorden, och morötter, vitlök, basilika, och en massa annat vartefter, det blir nog bra i slutändan.
Och så har vi tröttheten, under allergitider, så blir det etter värre. Ta ett sugrör, försök andas i den under, låt säga en kvart, och försök sen at beskriva den känslan. Så har jag det 24-7, mina små alveoler, lungblåsor, kämpar på, det är så tungt att andas, just nu, jag får verkligen inte ned tillräckligt med syre, kramar min astmainhalator, och önskar att allergitider kunde trollas bort, med lite hokus pokus.
Det är som det är, och nu skall jag inhalera, så kanske jag kan andas lite lättare ett par timmar eller två.
April månad är vi inne på nu, en tid då allt ljusnar, växter frodas, och så är det dags att fixa med trädgården, love it. Fick en påse solrosfrön av Yy, som jag tänkte att vi skulle fixa med i morgon, börjar krypa i fingrarna nu, vill se hur allt växer, njuta av det, så håll alla tummar och tår för att det spricker upp snart. Kvällen var fin dock, solen letade sig fram, och det var till och med blått på sina håll, ovan där.
Jag har drabbats av kronisk trötthet, som går att spåra till mitt skov just nu. Allt jag vill är att sova, sova, sova, och sova. Jag är så in i norden trött, orkar inte ens koncentrera mig på tv-n, och det hör definitivt inte till verkligheten. Jag vill bara dra täcket över mig, stänga ute omvärlden, och fade away, så trött är jag. Jag vill kliva ur mig själv, betrakta mig utifrån, se hur jag är som person, eller vill jag verkligen det?
Sömn ja, en mycket märklig historia det där, särskilt då den inte tycks fungera på mig. Jag har provat allt, tagit varm dusch på kvällen, inget koffein innan sänggående, mörkt i rum, mobiler av, meditation, you name it, det om inte finns, det uppfinner jag vad gäller sömnen.
Jag blir nog som majoriteten av svenska folket blir, vad gäller vinterhalvår. När sommarhalvåret marscherar in, så blir jag så extremt låg, och trött, hopplösheten kramar musten ur mig, minst sagt, den tar energi som skulle kunna uppfylla så mycket mer.
Skall ta mig ett snack med John Blund, se till at han sjunger en vaggvisa för mig.
Zzzz
Åh, så skönt, äntligen har jag Internet igen, efter 3 dagar utan. Tänk att 3 dagar kan kännas som en hel månad. Det var hemskt, jag ägnar en hel del tid på nätet, som en slags terapi, eller flykt om man så vill, och nu har det verkligen krupit i kroppen på mig. Vet inte varför de satte på det nu, klockan 00.52, spelar ingen roll, jag är tacksam.
Jag har ju så mycket som jag skulle vilja ösa ur i min älskade blogg, att jag inte vet var jag skall börja, så det få bli lite ryckigt mellan raderna.
Idag råkade jag ut för assistent nummer 4, tror jag, som hotar med att sluta om inte jag är glad och trevlig. Bad luck, säger jag bara, jag varken kan eller vill ändra på min personlighet. Jag orkar inte vara glad hela tiden, eller ha gladmasken på mig. Så nu förbereder jag mig på att ytterligare en assistent säger upp sig inom kort. Men till mitt försvar kan tilläggas att, jag vid varje intervju pratar om hur jag fungerar, om t ex affekthandlingar, vad man skall göra då, eller inte göra, om när jag är låg, i ett skov, att det beror på mig, och ingen annan, och kan man inte ta det, så innebär det problem, då det till stor del ingår i utförandet.
Vad mer kan jag skriva om, kanske att jag dragits med något magvirus, bott på wc, mer eller mindre, och nu är jag helt slut, skulle behöva sova ikapp en dag, känns det som.
Jag har aktiverat min digitalbox igen, blev tomt utan de kanaler jag brukar titta på, som dessutom fungerar som alternativ sömnmedicin, eller mer som kompletterande medicin. Bara att sätta på något som är dåligt, så går ögonen i kors efter några timmar.
Har jag avhandlat det viktigaste nu, kära blogg?, eller finns det mer, jag kan höra din försiktiga viskning ”det finns mer”, men jag väljer att ignorera det, den här gången.
Jag vågar placera ett försiktigt litet leende på mina stela läppar. Varför?, jo för jag tror, ta i trä, att skrivkrampen börjar lätta. Så skönt att kunna få ned sin känsla i ord, det skrivna ordet är makt, förlåtelse, och lärande. Att med några få enkla ord, kunna uttrycka det allra innersta, jösses, jag får gåshud bara jag tänker på det, det riktigt kliar i fingrarna, sitter med mitt block och min penna i knäet, och brainstormar, så underbart, magiskt att se hur något växer fram, bildar ett sammanhang.
Jag lovar att jag i sinom tid delar med mig av något alster, givetvis skriver jag utefter nu rådande sinnesstämning, och man får ta det för vad det är, punkt slut.
vinterns vackra vita skrud
nu lämnar oss
vårens väna grönska
tar nu vid
snart står sommaren brud
från vinterns båt
vi nu kasta loss
mot våren vi länge önskat
Ops, det ramlade ned några rader här, lite tunt, lite lamt, men, det är en början. Har som mål att skriva en ny dikt till kyrkan inför sommaren, och att utmana mig själv och skriva en uppföljare till en av mina få favoriter, den nedan:
BEFRIELSEN
Jag andas döden
Tillgången är
knapp
detta liv är ej
ämnat för mig
mina sista ord i livet
är om döden
mitt enda syre
dödens befrielse
Lämnar er
Sörjande
detta liv är
ämnat för er
ensam besegrades
jag av
sorg och saknad
motgångarnas hårda
vindar
hindrade mig ej
själen är
svårt skadad
minns mig
med glädje
och med sång
min kärlek till er
var obegränsad
för er gav jag livet
själen är befriad
Min kropp har fått en sockerchock, stackars den, så elakt av mig att, ge kroppen en sockerchock, men det var ju så gott.
Masade iväg till kyrkan i morse, med lite obehag, tänk om kyrkoherden var där, tänk om det var han som skulle hålla i mässan. Kom dit, och så var det inte han, pustade ut, tills… vi gick fram i halvcirkel för att ta emot nattvarden, då såg jag honom. Han hade tydligen smugit sig bak, och satt och tryckte mot väggen. Jag bestämde mig för att, på en fyraårings vis, ignorera honom, jag var där för min skull, andlig påtankning, eller vad man nu väljer att kalla det, en stunds ro helt enkelt.
Jag kan säga att jag och assistenten rusade ut efteråt, kläderna tog vi på oss ute i snålblåsten, men det var det värt. Tack gode Gud, för att det inte var kyrkoherden som höll i mässan, då vete fåglarna hur jag hade agerat, förmodligen med att vända på klacken, i mitt fall hjulen, och ut.
Andra halvan av mässan, så kom jag på mig själv med att svära inombords ”gubbjävel”, inte så moget, men det lugnade mig. Och så hade jag skrivit på en lapp, som jag hade i väskan, ”andas”, jag har förmågan att glömma av det, ångesten har den effekten på mig.
Ja, ja, det var då, på eftermiddagen så rullade jag ånyo till kyrkan, denna gång för att prata med diakonen, hej och hå. ”Vad sjutton skall vi prata om idag, vad kan hon tänkas leda in mig på för spår, orkar jag en timma, jag vill inte vara här, nej nu kommer hon”
Och jag ler, säger hej, och rullar in i det alltför välbekanta rummet, med väggbonaden, lapptäcket, klockan som fortfarande har ett batteri vars bäst före datum passerat med några månader.
Jag hinner notera att någon måste ha varit där innan, för där stod ett glas, med läppstiftsavtryck, och en kaffemugg, klockan stod på fel ställe, och krukan var vänd åt fel håll, och det börjar krypa i mig, förändring i det invanda, vad gör jag nu?
Jag gör det jag alltid brukar göra, fäster blicken på lapptäcket, räknar rutorna, men… ordningen på bordet stör mig, så jag lutar mig fram lite diskret, och lyfter på muggen, låtsas beundra mönstret, för att sen ställa den så den inte syns.
Sen får jag en sån där underlig känsla av att diakonen tittat på mig under tiden, och jag ser att hon försöker dölja ett leende.
Hon hade förmodligen observerat min ångest över att det inte stämde på bordet, och lät mig hållas.
Så det kan vara, en vanlig dag på kontoret, typ.
Minns inte redigt vad vi pratade om, men författare jag tycker om, och om jag fortfarande skriver dikter. Vi avverkade även manipulation, min manipulation, sömn, mat, shopping, och, våren. Vad svarade jag på det, ja på manipulationen, nej på sömnen, försöker på maten, nej på shoppingen, och nja på våren.
Hon fortsatte på ämnet dikter, hon vet att jag uttrycker mig bäst i skrift, och jag svarade henne att, jag har skrivkramp, jag har inte kunnat producera en enda dikt på tre, fyra månader. Jag kan inte skriva mig ur en skrivkramp, det finns vissa som kan det, jag har försökt, men för mig funkar det inte.
Men visst, jag saknar det, att skriva av mig känslorna, lika mycket som jag saknar att sjunga, men mer än så är det inte.
Sömn ja, jag tröttar ut mig genom att lägga Harpan på datorn, till slut så går verkligen ögonen i kors, det är det enda som kan lugna mig något bortsett från ångestdämpande. Det, och en kanal med något totalt ointressant på, med dovt ljud. Framåt halv åtta, åtta på morgonen, klappar ögonen igen, och nej, jag sover inte bort hela dagen, vägrar, det händer bara när jag har haft tokmigrän. Just nu så har jag ingen susning om vad det är som sker i rutan, bryr mig inte, och jag börjar få aningens svårt att se vad jag skriver, har förstorat bilden väldigt mycket.
Med det sagt, så är det dags att stilla abstinensen med en snus.
Hm, såg att de senaste inläggen postats dubbelt upp, märkligt, försökt redigera det nu.
Jag borde inte, men jag vill, men borde inte, men YEEEES, jag slapp kliva ur min comfort zone idag. Men, och jo, det finns ett men med i det hela, jag är tvungen att göra det på fredag istället.
Just nu, ligger jag, inte helt oväntat, och ser på Pluras kök, love it. Plura är Plura, utan krusiduller, krims krams, eller tingel tangel. Jag tycker om denna man, för att han är sig själv, rakt uppifrån och ned, han hymlar inte om något, han får gärna vara min far, hur han nu skall förklara det.
TV ja, det är ingen hemlighet att jag är tv nörd. Jag har mina måsten i programutbudet, får nästan abstinens, blir stirrig om jag inte får se mina program. Jag har till och med förklarat krig mot mina medpatienter på psykavdelningen, för att få se åtminstone den viktigaste, jag vann, jag är nog inte den man vill reta upp när det gäller, har jag kommit underfund med, jag som är så snäll.
Vad har jag för måste i utbudet då, jo det skall jag tala om, CSI Miami, CSI New York, Criminal Minds, Criminal Minds Suspect Behaviour, NCIS, Law and Order, Medium, Borgen, Bones, Varg Veum. Och så musik, Körslaget och Så ska det låta. Lite humor från den högst dysfunktionella familjen Harper, 2½ män. Det är mina måste, i övrigt blir det lite ströprogram. Yy det blir definitivt inte Big Brother igen, inte ens under tvång.
TV tittandet är givetvis en verklighetsflykt, jag är fullt medveten om det. Må så vara, jag trivs med den flykten.
I morgon blir det till att rulla iväg till kyrkan, så inget sängläge då inte, först rullar jag dit till 08.30,sentill 16.30 för samtal med diakonen. Inte alls upplagd för samtal…
Att gå i ide, det var inte min grej, nej, inte när det kliar i fingrarna som nu, så jag kryper fram igen.
Har syndat rejält idag, kalorimässigt sett. Yy bjöd på min favoritpizza, och hur konstigt det än låter, så är det inte en ifrån pizzerian, nej, det är Coops egna mozzarellapizza. Och nu, så här mitt i natten, så har jag avnjutit choklad, min tredje last.
Tredje, ja, nummer ett är ju snuset, två är tuggummi, och så nummer tre choklad, värdelös info.
Jag brukar färga mitt hår, mahognyrött, men nu har jag allvarliga funderingar på att bleka håret först, och sen ta en redigt röd färg. Det är nog en så där, 10-11 år sen som jag blekte håret innan färgning. Det är bara det där med att, få tummen ur…
Ligger just nu, och funderar på det här med förändringar. En del menar att förändringar är bra, och det är det säkert, om man klarar av förändringar. För min del så är förändringar, förvirrande, ångestladdade, skrämmande, jobbiga, ja, det och mer därtill. Tror jag har nämnt det förut, att kliva ur min comfort zone, det är jobbigt.
1 gång i månaden försöker jag fara in till köpcentret, för att införskaffa lite livsmedel, om man nu kan kalla bubbelvatten, micropopcorn och ost för livsmedel vill säga. När vi anländer dit, så har jag en bestämd rutt, vi börjar med att gå in i en butik, sedan kaffepaus, och efter det, nästa butik, och sen avslutar vi med Willys, innan hemfärden. Det har hänt att vi avvikit från denna bestämda ordning, och då har det blivit oordning uppe på hjärnkontoret, rörigt med andra ord, jag blir skakig, och mer slut än vanligt, så nej, förändring är inte bra, för mig. Det kan vara allt från det minsta, som att min säng bäddats fel, till det större. För andra så kanske det räcker med en axelryckning, och jag önskar att det vore lika enkelt för mig, men si det är det inte.
I morgon skall jag och Xx till ett nyöppnat café här hemma, 5 minuter hemifrån, men, och det finns ett men, det är nytt för mig, jag vet inte hur det ser ut, hur möblerna är placerade, hur de som jobbar där ser ut, vad det finns för utbud, med andra ord, en förändring i det jag är van vid. Och varför är jag så dum och utsätter mig för det då, kan man ju undra. Ja, det undrar jag med, fick ett infall idag, och föreslog att vi skulle testa det i morgon, och nu har jag ångest för det, kanon!
Ja, jösses, vad rörigt det är uppe på hjärnkontoret, och till råga på allt så försöker jag, just nu att utstå ett avsnitt av Big Brother, tro det eller ej. Få se nu, en Norrlänning, ”ha ha ha, ja jävlar i helvete, jag måste berätta en sak, halleluja, halleluja, det här med öl det är underbart” (i bikten), en skåning ”jag svär på Gud, om du vore min dotter, jag svär på Gud”, en gurka ”chilla, chilla, kom här din jävla björn” (om norrlänningen som behöver spy). Varför i hela fridens namn följer man det här? Nu har jag sett ett helt avsnitt, tack och lov så är det slut nu, men ingen kan säga att, jag inte kan veta om programmet är bra eller inte, för nu har jag sett det, och det är skit.
Går i ide, stänger om mig, stänger ut, enough is enough. Orkar inte ta på mig min mask idag, inte efter gårdagen, enklare att stänga ute dem, de får inte komma hit som vanligt, jag har fått nog, behöver sörja det som varit, ja kanske till och med älta det som varit, i ide. Innan jag går helt i ide, så är det en del praktiska tråkigheter som skall ordnas. Jag har redan hunnit avboka hotellet, nu skall jag jaga bussresan och avboka den skiten med, så ingen Pride-helg-semester för mig, lika så bra det. Jag har också hunnit ringa kommunen ang., den hjälpen jag får, jag har fått nog, givetvis var tanten inte inne, hinner jag ångra mig, förmodligen, jag vet ju att detta räknas som affekthandlingar, men jag orkar inte ta med det i beräkningen, det är som det är.
Just nu är jag så arg, rosenrasande, men inte på Yy, eller Xx, eller Pp, eller någon av assistenterna, utan på deras chef Cc. Jag har lagt ihop två och två, och kommit fram till att jag började sjunka långt ned, efter att en annan assistent Gg hastigt slutade, Yy trodde det berodde på Cc, och nu har alltså Yy fått nog pga mig, och jag blir vansinnig av hela situationen, tack Cc, och nej hon har tyvärr inte hittat hit. Det är inte sunt att vara så här ilsk, det tar onödigt med energi, men vad skall jag göra, du är ju min blogg, min partner i nöd och skuld, du delar ju min glädje och min sorg, så du får vackert ta mina ord nu.
Fick iväg ett kort sms, att något tråkigt och tungt har hänt, och så skrev jag deras arbetstid resten av veckan, mycket kort arbetstid, för jag orkar inte spela teater nu, jag orkar inte le, jag vill inte lyssna, jag kan inte glädjas med Xx över hennes husflytt, jag vill inte ha film och pizzakväll. Jag vill komma underfund med hur jag går vidare, igen, jag vill komma underfund med om jag orkar resa mig igen, damma av misslyckandet. Attt dra täcket över huvudet, och hoppas på att allt skall bli bra igen, är inte realistiskt, men att gå i ide, och sörja, gråta, några dagar, det är realistiskt, trots at det är något jag avskyr, tårar, mina egna tårar.
Utanför hör jag grävskopan, det har visst snöat inatt, som jag misstänkte att det skulle göra. Just nu vill jag stena grävskopan, den stör mig, i mitt ide, det är kanske befogat denna gång, att dra täcket över huvudet, och hoppas att den försvinner, jag menar det är inte helt orealistiskt, för någon gång måste den ju fara vidare, grävskopan alltså, eller?
Så får det bli, täcket över huvudet, tv avstängd, allt ljud avstängt, bara jag och en påse bullar. Har slutat skriva dagbok hemma, och pausar bloggandet för nu.