I ljuset

mars 7th, 2010

i min hand
håller jag
ljuset som
värmer

i mitt hjärta
döljer jag
smärtan och
skammen

ljusets låga
sprider hopp
värmer
min frusna själ

i mörkret
ekar
tomheten
som kväver

söker frid
längtar starkt
giv mig hopp
skänk mig tro

i ljuset vilar sanningen

Trött

mars 3rd, 2010
Jag är så obeskrivligt trött, har så varit den senaste månaden, trött och värk. Och mina hjärnspöken driver mig till vanvett, om de bara kunde hålla sams, nej då, de ger mig bara en massa ideèr. Vet inte jag, just nu skakar jag,vill bara få allt att försvinna, få mig att upphöra, det är så tungt.

Jag kan inte koncentrera mig på TV, jag kan inte koncentrera mig på musik, det blir bara pannkaka av allt. Och så tjatas det om att jag måste äta, men det går inte, vad skall jag göra?

Grannen vill att jag skall komma över på en kaffe någon dag, men jag orkar inte ta på mig den där gladmasken. Hon mår inte så bra själv, hon är ung, hon har en son som är trotsigare än trotsig, men ändå så go…

Utskriven

februari 2nd, 2010
Efter en vecka och två dagar skrevs jag ut från psyk. En vecka och två dagar, som innehöll matträning,och skulle ha innehållit socialträning, men pga av tidsbrist (hos skötarna) så blev det aldrig av.
En vecka och två dagar, tre måltider, och sen permission över natten. Ett evigt farande fram och tillbaka. Jag hade inget rum som jag kunde dra mig undan till, det var överbelagt på avdelningen.
En vecka och två dagar, utan stöttning, klart mitt invanda beteende tog över, det var ju ingen som hade koll.

Ja, så nu är jag utskriven, sedan i måndags. Hade ett läkarsamtal, som innefattade två läkare, två skötare, en sjuksköterska, en läkarkandidat, och en kvinna från försäkringskassan.
Fick dubbla budskap under samtalet,”du kan inte och ska inte vara ensam”, ”du ska inte ha så många assistenter, ”nej, du ska inte gå på terapi, du kan anförtro dig åt dina assistenter” [...]
Jag har assistans i hemmet, för jag har vissa fysiska funktionshinder, men även psykiska funktionshinder. Mina assistenter är inte utbildade inom psykiatrin, de är undersköterskor, och de är just det, mina assistenter, inte samtalskontakt, men nej då, jag skall anförtro mig åt dem.
De som själva känner att de inte redigt hanterar situationen, med mig, de skall agera samtalskontakt?

Ja, jag är lite less, besviken, och uppgiven. Idag är jag tillbaka på ruta ett igen, fixar inte det där med maten, sömnen, de suicida tankarna, hopplösheten, dödslängtan, ledsamheten, sociala fobin, isoleringen osv. Och jag har inte någon anhörig som kan hjälpa mig, jag har mitt personliga ombud, men hon kan inte göra allt, de har så många klienter i behov av hjälp med diverse kontakter,dessutom så har jag haft hjälp av henne längre än normalt, så nu skall även det ta stopp.

Ibland tänker jag så här, jag är för gammal för det här beteendet, men i nästa sekund så inser jag att sjukdomar inte har någon ålder. Jag blir 38 i år.

Så psykvården i mitt län, är inte vård, det är förvaring, tyvärr.


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu