Vägen Hem

Mitt personliga ombud och jag har kämpat i snart två års tid, för att få en tid på psykiatriska öppenmottagningen, fruktlöst, och hopplöst.
Efter flera turers- in och ut -på akutpsyk, så har de gång på gång bedyrat att en remiss skall skickas omgående, och att jag skulle få en tredje chans med DBT.
Brevlådan gapar tom, ingen tid har dimpit ned, som vanligt.
Nu ordnade vi själva en tid till en psykolog som har ett kontrakt med vårdcentralen. Jag gick dit i måndags, ångestfylld, vad skall hända nu, vad skall jag säga, vad väntar hon sig av mig?

Jag ger officiellt upp, psykvården kan vända sig om, och lukta sig själva i det icke så väldoftande hålet!

Suttit med mitt P.O idag,  tungt, och nej jag tänker inte skriva om vad vi pratade om, för jobbigt, så där tjutfärdigt jobbigt, det inbegrep (till viss del ) tillit till assistenter i olika sammanhang, hennes roll i det, och annat mycket tyngre, tungt tyngre, tyngst, så kan jag nog sammanfatta det hela. Blir förbannad på henne när hon får mig till tårar, och det är hon fullt medveten om, och ja, nu blir jag arrrrrrrg, och leeeeeeeedsen,[censur] hm, I am pissed of, watch out, I might be the devil, shedevil.

 

Nej ingen som helst bra dag idag, och jag tänker inte ens försöka analysera skiten heller, träffar henne igen, snart ,och ännu en inplanerad träff, med andra ord, två träffar på kort tid, tre med denna, hej och hå.
Orka, som ungdomarna säger, orka. Trycka ned huvudet i sanden, det är vad jag vill göra, och det är faen inte långtifrån, det är för mycket nu, mer än jag klarar, och inte har jag en pissolog (psykolog) att vända mig ut och in hos, inte för att jag skulle det, men någon, för det här är sjukt, jag är sjuk, men får fasen ingen som helst professionell hjälp, bra va?!

 

Och inte har jag något positivt att skriva om, nope inte alls, skriva kan jag, men positivt skrivande, det är inte min melodi. Låter musiken lindra, lyssnar på Cornelis Wresvijk, en av mina favoriter, vet inte vad det är med honom ,men han är bara så rätt för mig.
Jag har mixat en skiva med lugn musik, men det är inte läge för den nu. Bra att kunna alternera sig, vilket jag är ba på, åtminstone vad gäller musik, där funkar mina schizoida drag alldeles ypperligt! Skämt åsido, den biten, är lite jobbigt att hantera, och/eller känslor, vilket kom på tal idag. P.O sade att jag har svårt för kommunikation, att jag låser mig, och ofta agerar i affekt, men hallååå, kom med något nytt, det visste jag ju redan, det är ett jäkla handikapp som jag inte är särskilt god vän med, men visst hon har rätt, vilket hon givetvis vet, människa.
Det kom på tal i en viss situation, och hon förklarade för mig, på ett sätt som jag förstår, det är bara hon som kan, det finns ingen annan som kan det, inte ens de som har erfarenhet på något personligt plan. Jag övertolkar allt som sägs, och allt blir bara fel.
Det där med min låsning i kommunikation, det är som om det bara blir värre ju mer jag låser mig, eller låser mig, det är inte jag som låser mig, det är i situationen som låser mig.

 

Det är mycket nu, känslor, affekt, försvar, tillit, misstroende, rädsla, you name it, allt bor i mig nu ,tillsammans med självhat, destruktivitet, ångest dödslängtan, yes den är tillbaka, så säg hej till min vän döden, suck ,patetiskt. Oj vad jag skriver, fingrarna far över tangenterna, som bara den, lika bra att låta dem dansa ett tag till, mycket som skall ut tydligen.

 

Känslor ja, skulle ge vad som helst för att dränka dem i en flaska rödvin kryddat med någon pilsner,med piller som tilltugg. Jo, vi pratade om min ”smygalkoholism”, jag hade för hundra år sen, innan hemtjänst, innan assistans. Hur jag blandade piller med alkohol, de dagarna är lite dimmiga för mig, men nu vill jag ha de dagarna tillbaka, nu finns det inget som håller mig tillbaka, och egentligen så är det bara att knäcka en flaska, njuta, och vem vet kanske till och med sova.
Nu, i skrivandets stund, så far tankarna likt en fors genom huvudet på mig, så där extremt mycket, och o-greppbart, och vad det gör med mig är svårt att förklara, men fördärvar mitt sinne, ja det gör det/den.

 

Känslor igen, fast jag inte vill, inte orkar, vägrar, så kommer tankarna på R.(bio.mor) fram, må den kvinnan vara förskonad från psykisk sjukdom, eller inte, men hon är ju psyksjuk, det vet jag ju, men bara tanken på henne, det är ledsamt. Varför älskade hon inte mig, vad hade jag gjort henne för ont, mer än att vara svart. Jag var ju bara ett barn, producerad av henne och en gift karl, varför ville hon ta livet av mig med den tortyr hon utsatte mig för,alla dessa varför som jag aldrig kommer att få svar på, kommer jag någonsin att undkomma dem-frågorna alltså? Hur normalt är det att väcka sitt barn med en knytnäve i magen, låsa in sitt barn i en mörk skrubb, använda alla möjliga skällsord man kan tänka sig, svälta sitt barn,misshandla sitt barn fysiskt och psykiskt? Jag må ha gått till skolan blåslagen,men det är välan de psykiska ärren som gör mest ont.Jag minns inte mycket av min barndom, det gör jag inte, PTSD. Jag vill tro att den kvinnan förmodligen mådde så dåligt själv, att hon inte redde ut situationen, att få ett utomäktenskapligt barn, ett svart barn, skam bland finnarna, jag vill tro att hon inte fick något stöd, osv. Vi har satt barn till världen, att älska, vi har dem till låns, vi formar dem, vi ger dem en bit av oss,och jag fick det jag fick,så är det bara, nej, vi lämnar ämnet, måste radera henne igen, men visst är det lätt att göra jämförelser med den kvinnan och mig själv, det är det, men det är också fel,men arv och miljö, det spelar självklart in, det kan ingen säga emot, eller jo, det finns de som är av annan åsikt, och må så vara, alla har rätt till sin åsikt.

 

Vem faen kom på känslor, den skulle jag vilja göra något onämnbart med, och det är inget trevligt onämnbart då, nope tvärtom. Skulle inte förvåna mig om det var snubben Sigmund Freud som började nysta i den skiten, han var ju lite speciell, udda, jo då, jag kan lite om den typen, hm, jo jag har varit intresserad och engagerad i psykologi en gång i tiden, innan jag själv blev för sjuk för att kunna tillgodogöra mig den kunskapen jag förvärvade då.

 

Hur ser jag på mig själv just nu, hm, jag försöker att inte göra en analys av mig själv, mer än att jag är fattig i själen, skrivandet är ett slags vapen för mig, tungan kan vara vass ibland, dödligt vass, så där så folk ryggar tillbaka. Men mitt bästa vapen, det är nog det skrivna ordet, det är makt, det är konst, det är njutbart, det är förståeligt, det är jag. Ja, så ser jag på mig just nu, jag i det skrivna ordet. Men jag utför ingen konst, jag är bara konstig.

 

Om jag skulle måla mig med ord, så skulle det välan vara något i stil med att, jag är rädd, osäker, arg, ledsen, liten, stor, försvarslös,maktlös, folkskygg, trängd, tom i själen, energilös, misslyckad, osv. kroppshållningen kan emellanåt se ut som om jag vore på helspänn, redo för angrepp, redo för försvar. Gömmer mig bakom mitt hår, som jag vårdar ömt, kläder som drar uppmärksamheten från min person, en mask utåt, för att skydda mitt inre rum, det rum bara jag har tillgång till. Ger en bild av mig, som funkar utåt, ger en bild i skrift, som avslöjar mer, men håller inne med det mesta, det som inte är för någons öron eller ögonen. Försöker vara en bra väninna till den vän jag har, jag ger av mig själv till andra via nätet, och väntar mig inget tillbaka, det är ju vad jag kan göra för de. Jag är mentor till några tonåriga flickor, som lever i missbruk och destruktivitet, jag kan inte bara skita i dem, loggar in på forumet, tar mig en timma eller två med dom, och förlorar förmodligen egen energi, men ungdomarna betyder mycket, det är fasen min skyldighet. Hm, eller?

 

Nej, jag skulle aldrig ha börjat skriva idag, för det blev bara en fruktansvärd massa svada utan synonymer, en massa upprepade ord, hej och hå, men skit sak samma, nu är det gjort, och jag tänker inte ångra det nu, för det är min jäkla blogg, punkt.

För ordningens skull bör jag tillägga att jag inte mår bättre nu, än innan jag började skriva detta meningslösa inlägg. Nej, jag mår sämre,men det är som det är.

Önskar er alla, änglars beskydd, och vila för själen!

Det pratas om hur man ”straffar ut sig själv”, från samhället, men om att man blir utstött ur samhället, det är inte allt för ofta som det pratas om.
I natt fick jag sån svår ångest, att jag bara slog på mig själv, skar mig osv, men någonstans mitt i allt det, så fattade jag mod, och det krävdes väldigt mycket, och ringde psykakuten.
Vet inte varför jag ringde dit, men jag mådde ännu sämre efteråt.
Varför kan inte jag få en samtalskontakt på psyk, det är för mig obegripligt?

Det har hänt mycket den senaste tiden, både positivt och negativt. Jag väljer att börja med det positiva.
För en tid sedan lovade jag min * att vi skulle gå på bio, så förra veckan blev det äntligen av. Vi såg Änglavakt, med bl a Mikael Nykvist och Isabella S. Filmen var oerhört stark, gripande, ja, jag saknar ord för vad jag kände för filmen, den var bra.
Att jag klarade av att fara in till biografen, är en stor bedrift, att jag klarade av att lösa ut de reserverade biljetterna, var ytterligare en stor bedrift, och att sen befinna mig i samma sal som en hel hord människor, det var nog den största bedriften. Allt sammantaget, var för mig stort. Men jag hade tagit lugnande innan, och bestämt mig för att, det här skulle bli min * kväll, för det betydde så mycket för mig, att få gå på bio med *, umgås, och bara vara. Så, tack vare min * närvaro, så kunde jag fullfölja vår kväll, vi gick iväg och köpte godis, vi köpte den obligatoriska boxen med popcorn, men framförallt, vi njöt av en bra film. I DID IT!!

Så till det mindre positiva, eller det mer negativa.
Jag tog mod till mig, igen, ringde psykakuten, med rakbladen i handen, och svullna ögon. Någonstans stannade jag upp, för en sekund eller två, och vädjade om hjälp.
Bemötandet, ja, vad skall jag säga om det, blev inte som jag hoppats, eller det blev som det brukar bli.
H*n ansåg tt jag skulle ta ett par djupa andetag, lägga ifrån mig bladen, och sova, så skulle allt kännas bättre sen.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag var förstörd, jag ville dö, innan samtalet och ännu mer efter samtalet.
Jag hade och har ingen annan jag kunde/kan ringa, och jag kände sådan skam för att jag hade upptagit psykakutens tid, jag kände mig så värdelös, och nya ärr växte fram på armen, men ärren inombords var och är värst.
Vad som hände sen förvånade mig dock. Jag slet desperat fram mitt kollegielock, och började skriva, och jag skrev i tre timmar, sen var jag helt slut, mentalt.
Vem vet, min bok kanske kan bli klar, någon gång. Jag har anteckningsblock till förbannelse. Jag börjar skriva, mår dåligt , lägger ifrån mig blocket, och glömmer bot blocket, men på något sätt har jag lyckats fylla ett ex antal block.

24/3 sände Svt Uppdrag granskning, om ”Linnea” i Bjästa – Ö-vik som blev våldtagen i 14 års ålder, som polisanmälde händelsen, och som blev utstött ur samhället för sitt mod att anmäla våldtäkten.
Hennes kamrater vände henne ryggen, kallade henne både det ena och det andra, internetmobbing påbörjades, mot Linnea. ”Oscar” som våldtog flickan blev hyllad, trots att han själv erkände sitt grova brott i polisutredningen. Präsen öppnade kyrkan för honom, trots att han hade ett besöksförbud på Linnea. Prästen tyckte att Oscars närvaro i kyrkan var fint. Oscar delade ut blommor till sina klasskamrater, som efterföljdes av applåder, och det var enligt prästen en fin fin gest.
När reportern berättade att Oscar , samma kväll våldtog ytterligare en flicka, så tyckte han att det var synd, om pojken, ”ja och flickan förstås”.
Jag blev så illa berörd av hur samhället har behandlat Linnea, skolans rekor, kyrkan, kamrater…ja alla. vad gav pojken rätt att våldföra sig på Linnea?
Att det sen efter anmälningen blev ännu värre för Linnea, så illa att hon tvingades flytta 50 bil bort med sin familj, det är fruktansvärt.
Jag vägrar acepptera detta, jag stöttar Linnea och alla flickor som åkar ut för våldtäkter. Jag kan bara föreställa mig vad Linneas familj har gått och går igenom.
Vill ge Linnea och alla flickor som vågar stå för sina rättigheter, det är styrka, och jag är djupt imponerad, och så vill jag ge en eloge till Amanda som blev Linneas vän, och som stöttar henne, kärleksfullt, det krävs mod.

Blir så ledsen nu när jag skriver om detta tragiska och fruktansvärda öde, som mötte de två flickorna.

Var rädda om varandra.