Vägen Hem

April månad är vi inne på nu, en tid då allt ljusnar, växter frodas, och så är det dags att fixa med trädgården, love it. Fick en påse solrosfrön av Yy, som jag tänkte att vi skulle fixa med i morgon, börjar krypa i fingrarna nu, vill se hur allt växer, njuta av det, så håll alla tummar och tår för att det spricker upp snart. Kvällen var fin dock, solen letade sig fram, och det var till och med blått på sina håll, ovan där.

Jag har drabbats av kronisk trötthet, som går att spåra till mitt skov just nu. Allt jag vill är att sova, sova, sova, och sova. Jag är så in i norden trött, orkar inte ens koncentrera mig på tv-n, och det hör definitivt inte till verkligheten. Jag vill bara dra täcket över mig, stänga ute omvärlden, och fade away, så trött är jag. Jag vill kliva ur mig själv, betrakta mig utifrån, se hur jag är som person, eller vill jag verkligen det?

Sömn ja, en mycket märklig historia det där, särskilt då den inte tycks fungera på mig. Jag har provat allt, tagit varm dusch på kvällen, inget koffein innan sänggående, mörkt i rum, mobiler av, meditation, you name it, det om inte finns, det uppfinner jag vad gäller sömnen.

Jag blir nog som majoriteten av svenska folket blir, vad gäller vinterhalvår. När sommarhalvåret marscherar in, så blir jag så extremt låg, och trött, hopplösheten kramar musten ur mig, minst sagt, den tar energi som skulle kunna uppfylla så mycket mer.

Skall ta mig ett snack med John Blund, se till at han sjunger en vaggvisa för mig.

Zzzz

Tittade på melodifestivalen idag, för första gången på länge, och ja, vad skall jag säga, hellre lillpojken Eric Saade, än Linda Bengtzing eller Swingfly, vilka märkliga bidrag. Jag tyckte om Brolle givetvis, och så var mannen i den gula outfiten bra, minns inte namnet, men det gjorde inte svenska folket. Men visst, Popular är klatschig, och funkar internationellt, tilltar alla småflickor som riskerar att svimma varje gång den spelas på radion framöver. Så vi får välan se hur det går för lillpojken.

I övrigt var det aningens förvirrande när Adam Alsing redovisade Europas röster på de svenska bidragen, what? Jag har i och för sig inte följt de senaste årens melodifestivaler, men ändå, är jag så hopplöst efter? Ja ja, nu har jag gett det en chans, sett och lyssnat, lidit av dåliga bidrag, och klarat av hela festivalen, så en klapp på axeln förtjänar jag nu, ”klappar mig på axeln”.Har rensat hårddisken, full av skit, ordnat med mapparna, så nästa får lättare att navigera runt. Känns befriande, var sak på sin plats, ett bra avslut.

Nu skall jag göra just ingenting.

Jag: Jag vill vara säker på att min sista vilja efterlevs, även om jag inte tillhör de mer bemedlade. Det kostar ju, kista, gravsten osv., och de pengarna finns inte nu, de kommer aldrig att finnas, så hur blir det då, hur lir det för de som inte har några som helst medel, får de ett värdigt slut? Det är sådana frågor som jag söker svar på, via olika begravningsbyråers hemsidor.

Kommer på mig själv, med att pilla försiktigt under tröjärmen, på ett sår. Anstränger mig en aning, och lyfter blicken, möter diakonens ögon, och funderar på vad sjutton det var jag sade alldeles nyligen. Det är som det är, nu är det sagt, och jag är ju här för att prata, lätta på hjärtat om man så vill.

Diakonen: Alla får ett värdigt slut, oavsett medel eller ej.

Va?, Vad är det hon säger. Förvånad över hennes svar, trodde jag skulle bli serverad en moralkaka av något slag. Känner mig ändå nöjd, med att få svar på en del av de frågor jag grubblat på

Diakonen: Läser dina assistenter din blogg?

Jag: Det är en öppen blogg, men jag har gett ut adressen till två tre stycken, som jag har haft hos mig länge.

Diakonen: Vad säger de om det du skriver?

Jag: Vi pratar inte om det, det är nog svårt för de att veta hur de skall tackla det. Jag menar, jag har ju redan en som är utbränd, delvis eller mycket beroende på mig, och de andra vet inte om bloggen än. Jag skriver ju inte för någon annan, jag skriver för mig själv, bloggterapi.

Nu följer, vad jag upplever som, en lång tyst minut, innan diakonen tar till orda. Den här gången  är det inte jag som febrilt letar efter nytt samtalsämne ,nej då, diakonen hade en väntandes i bagaget.

Diakonen: Men hur mår du, hur mår S? Du berättar om de andra, din oro över dem osv., men hur mår du egentligen.

Jag blir ställd, och undrar stilla varifrån den frågan kom, och varför, och vad skall jag svara? Jag går på ärligheten, för hos diakonen är jag ärlig, det går inte ens att dra en nödlögn för henne.

Jag: Ja, hm, vad skall jag svara på det? Trött, jag är trött själsligt, det är mycket nu, och det tar energi. Att vara orolig över sina assistenter konstant, det tar energi. Jag vet inte vad jag skall på frågan du nyss ställde.

Diakonen:  Du svarade just på den, och din själsliga trötthet får jag ihop, efter allt vi pratat om tidigare. Du har svårt för när rutiner bryts, när du inte får hjälp, när du inte blir bemött med respekt av chefen eller assistenterna, så att du är trött S. det är inte så konstigt, men det är mer än så, eller hur?

Jag: Jo, så kanske det är, men jag orkar inte bry mig längre, för utförarna är jag en handelsvara, som dekan göra vad de vill med, som t ex att lämna mig utan någon som helst hjälp. Eller tjejerna som pratar över huvudet på mig, det går bort, en rak och tydlig, öppen kommunikation är a och o här, och det vet de, men ändå så behandlas jag som skit ,mindre förstående, och det är tungt, och det påverkar så klart mitt mående. Det är mycket kring utförare och assistenter som ställer till det i mitt huvud och handlande.

Drar ett djupt andetag, det var visst mycket som skulle ut, och nu kom det ut en hel del. Funderar på hur mycket klockan är, den på bordet visar fortfarande tjugo i tio, Kan det vara tio minuter kvar av vårt samtal. Skruvar lite besvärat på mig, snurrar armbandet två varv, och rättar till håret, enkom för att upptäcka att jag slitit av en rejäl hårtuss, hm, var skall jag gömma den så hon inte ser. Yes, jag låtsas sträcka på mig, och sen bak i ryggen.

Vi hinner avhandla en hel del, under denna timma, och jag noterar att jag mår bra i det, jag får nya frågor, andra infallsvinklar än ursprunget, ja, jag har glädje av att gå till diakonen, ser framemot nästa tid, och det är högst ovanligt, jag ser sällan fram till inbokade tider, men denna ser jag verkligen fram till. Vi avslutar samtalet.

Diakonen: Vi skall väl boka in en ny tid va S.?

Smart där, hade hon sagt skall vi boka en ny tid, så hade autopiloten gått på, med det inprogrammerade svaret: Nej!

Jag: Ja, tack.

Diakonen: Och jag skickar sms, samma dag, ett par timmar innan, för att påminna dig, som vanligt

Jag: Tack

Diakonen: Var rädd om dig nu S.

Jag: Försöker, hej då

Diakonen: Hej då S.

Ibland, ofta, mest hela tiden, så är det så svårt att förklara psyk.status.Jag har vid få tillfällen, förklarat min person, med ett uttryck ”den bästa skådisen är bordisen”. Ett ansikte utåt, och ett annat inåt, ibland ser man igenom det, men oftast lyckas jag, och så är det för många.

Varför?, kan man undra, och det undrar jag själv ibland också.
För mig så handlar det nog, märk väl, nog, om att skydda min fleråriga mur, raseras den, raseras jag, då går jag sönder.Om min mur skulle raseras, så skulle jag regridera till barndomen, och det vill jag inte återuppleva, been there done that.

Och så tappade jag bort mig helt, tankarna kör speedway, plattan i botten rakt av, energikrävande för petit moi.

Om jag försöker greppa några tankar så är det ”måste köpa hem snus”, ”vad är det för dag i dag”, ”måste fortsätta skriva på min bok”, ”hur blir det i kväll”, ”vad skall jag låtsas äta idag”, och detta är bara några av hundratalet tankar som gasar på. Jag hinner inte fånga in dem, och bearbeta dem, får hoppas att de åker på soppatorsk vad det lider.

Vad började jag med?, psyk.status var det, ja, no comment!

Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

More lyrics: http://www.lyricsmode.com/lyrics/m/marie_fredriksson/#share

Snöat in på denna underbara sång, ”Ensamhetens hav”, med en minst lika underbar stämma, Göran Fristorp. Försökte hitta texten på nätet, men lyckades inte, så jag lyssnade och skrev av, för den är så vacker.
………………..

Men åren gå och ensamheten växer
du står en dag vid stranden av dess hav.
Det kastar ej semesterblå reflexer,
det var din vagga – det ska bli din grav.

Det är din lut, det är din stränga skola.
Det smakar fosfor och metall och salt
när dessa bittra vågor överspola
med mörk kemi din innersta gestalt.

Du märker plötsligt hur de tystnat alla:
menageriers, alla städers ljud,
och plötsligt ville du till jorden falla
som fromma göra när de möta gud.
Som fromma göra när de möta gud.

Ägnat större delen av kvällen till att rensa mina minneskort till mobilen. Kan säga som så mycket så att, de gråa hårstråna om envist ploppar fram, nu hr sällskap av betydligt fler. Vilken tid det tog, och tålamod, men det var det värt, få skingra all ilska, och en procents ångest, på något som tar tid och kräver energi, positiv energi. 

Just nu lyssnar jag till denna. 

Mer musik, i brist på ord. Mauro Scocco för mig är 80-tal, och just denna text tilltalar mig, det är som om han sjöng om mig. Återigen har jag funnit texten på nätet, källa: http://artists.letssingit.com/

Det är en hård värld där utanför
Full av ensamma människor
Ingen som hör dig
Ingen som ser dig när du går

Och det verkar som kärleken
Är till för några få
När du bäst behöver nån
Är det ingen som orkar höra på (höra påååå)

Refr:
Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom

Ingen frågar när du kommer
Ingen saknar dig när du går
Ingen delar din dröm
Ingen undrar hur du mår

Och jag ser människor omkring mig
Ser dom jobba dygnet runt
För att slippa känna efter
hur dom egentligen mår (hur dom mååår)

Refr:
Det här är
en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom

Mitt hjärta gick med tunga steg
Nerför gatan till vårt hus
Och jag minns när vi flyttade in där
Det var 1987 och hur som helst så
Jag stod där en bra stund
Medan molnen drog förbi
Och från ett öppet fönster
Hördes en melodi

Refr:
(Den lät såhär)... En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är

Refr:
En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
Denna sången är till dom
Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
(att dela sin glädje och sorg)
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är

En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med

För att mitt liv skulle bli komplett, så skulle jag vilja se en konsert med Peter Joback, hans gudabenådade röst som smeker bort en del ångest, ja och så filmen om Cornelis Wresvijk. Peter är ändå något jag önskat mig så länge, har skivor med honom, men inget slår ju en live konsert, att vara där och insupa den energi och magi som han utstrålar:

Texten hittade jag på nätet, och refrängen har jag fastnat extra för, och har lyssnat sönder, har blåmarkerat dem, lyssna och njut, ta in textens innebörd:

Allting gnistrar, allt är tyst.
Över vita gator som snön har kysst.
Barnen leker på bakgården.
Allt andas förväntan, i vinternatten.
Och stjärnorna glittrar på himmelens rund.
O, hela livet ryms i just denna stund.

Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Alla sover nu, alla utom jag.
Jag hör änglars steg på vårat tak.
Vi har haft sån tur, som många goda år.
så många chanser, som en männ'ska kan få.
och mitt hjärta har fyllts av stllhet och frid.
något tändes i natt, som räcker ett liv.

Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Så viskar jag en bön.

Jaha ja, då skall jag försöka mig på att förstå mig själv, oh boy, vi får välan se vad det leder till, vägen hem kanske?!

Jag är hopplöst vilse i mig själv,  fastnat i ett virrvarr av mörker, och i höljd av dunklet slår mina hjärtslag, hårt.
Sårbar, otrygg, deprimerad, humörsvängningar,  ja you name it, skulle kunna göra listan hur lång som helst, men just den nyss nämnda beskrivningen stämmer så väl in på mig. Har b la diganosen Emotionell Instabil Personlighetsstörning/Borderline

Jag var en sökare, en gång i tiden,  idag är jag en tvivlare, och i ständig strid med mina känslor, det blir oftast en frontalkrock, pyspunka, och därefter platt hårt fall, det är livet det, i en mycket komprimerad version.

Jag lever inte ett liv, har aldrig funnit de verktyg som krävs för att gå från A till B, och jag betvivlar att jag någonsin lyckas. Jag är färdig med livet, som inte fungerar för mig.