Vägen Hem

Jaha ja, ny dag, nya grå hårstrån. Var inne på facebook, prenumererar på message from God, dagens meddelande var denna:

What you do today is important because you are exchanging a whole day of your life for it. When tomorrow comes, this day will be gone forever; and in its place will be something that you had left behind… let it be something good

Lite smålustigt måste jag tillstå. Varför?, jo, idag var jag över till grannen, och höll I ett litet liv, som fick mig att tänka “vad fantastiskt, ett litet okyldigt liv, så perfekt”, ja och så den underbara doften förstås. Hade ett givande samtal med 4 åringen i huset också, gav honom lite uppmärksamhet, fick en grundkurs i någon slags krabba som man kunde göra vad- det -nu- var man kunde göra med den, och om man samlar på några runda vad- det- nu var så kommer men längre i vad- det- nu var, puh. Han är för go. Han fick mina ögon att tåras också, när jag gick så sade jag i vanlig ordning hej då, till honom, och han uppmanade sin far att vinka, och sen säger han med glimten i ögat jag älskar dig, oj, jag blev så rörd, och jag gav honom en slängpuss som han tog emot, och han återgäldade den. Gissa om jag kommer att leva på den läääänge.

Så för att återgå till Gods Message, så , det jag gjorde idag,  ändrade hela dagen, det blev en bra dag. Tack M, L, Och A.

Två dagars migrän, och jag är helt slut. Bott under en huvudkudde, i princip dygnet runt. Har hunnit fundera en del, på livet, och någonstans så kom jag fram till slutsatsen att, så länge man har hopp, så finns det en anledning att kliva ur sängen, och jag har inget hopp what so ever, så varför kliva ur sängen?

Imorgon skall jag till diakonen, lägga fram min teori, och tacka för vår tid tillsammans. Hon skall få ett kuvert med alla detaljer kring en begravning, som jag vill att hon ombesörjer.

Jag är färdig nu.

Jupp, S. is struggling with her anxiety again, as always. Vet inte varför jag just skrev på engelska, trött kanske?

Trött på ångesten, som äter upp mig,  förgör mina sinnen. Vet inte vad jag skall skriva, så stirrig, klarar inte av att koncentrera mig på något alls, bara den där jäkla påsen över huvudet, som knappt släpper in något syre, samtidigt som det känns som om att någon står på min bröstkorg. Ångestmonster, ångestdemoner, släpp mig fri..

Ja, vad skall jag säga, idrott är inte min starka sida. Hade ett litet samtal med min vän igår, och hon tar sig för pannan, räknar långsamt bakåt från 100, och försöker på nytt, att få mig att förstå vad allsvenskan och elitserien är för något, och jag kan än idag inte förstå mig på de båda.

Vad jag, ofrivilligt, har koll på är hur HV71 ligger till, enkom för att mobba min vän, som är en ut i fingerspetsarna HV71-fan, ja hela hennes familj, maken, sönerna och dottern, jösses, de sover, äter, andas, (skiter?) HV71. Så för mig då, som inte har intresset, men vill retas lite, så håller jag ögonen på Luleå och Skellefteå, gillar Norrland jag. Och om inte jag läst helt fel i tabellen så toppar de väl, och det svider ju lite extra när jag gnuggar in det i vännens öga, den enda sanna glädjen är skadeglädjen, eller hur var det nu?

Nej då, jag är noll intresserad av sport, jag vet inte att Zlatan fick årets guldboll, för jag såg ju bara lite på galan, enkom för att se artister som alla bra galor har, och jag vet inte att Peter Jihde var programledare, eller konferencier eller vad han nu var. Det är så mycket jag inte vet om sport..

Få se nu, allsvenskan, är välan hockey, och elitserien fotboll, ja så måste det vara, det klingar fint i mina öron, och är det inte så, så har jag mitt egna lilla system från och med nu, för jag är ju totalt ointresserad.

Så, på med skridskorna, och sparka boll, och på med  fotbollsdojorna och jaga pucken, heja Sverige!

Ja, så nu är jag utskriven, sedan i måndags. Hade ett läkarsamtal, som innefattade två läkare, två skötare, en sjuksköterska, en läkarkandidat, och en kvinna från försäkringskassan.
Fick dubbla budskap under samtalet,”du kan inte och ska inte vara ensam”, ”du ska inte ha så många assistenter, ”nej, du ska inte gå på terapi, du kan anförtro dig åt dina assistenter” [...]
Jag har assistans i hemmet, för jag har vissa fysiska funktionshinder, men även psykiska funktionshinder. Mina assistenter är inte utbildade inom psykiatrin, de är undersköterskor, och de är just det, mina assistenter, inte samtalskontakt, men nej då, jag skall anförtro mig åt dem.
De som själva känner att de inte redigt hanterar situationen, med mig, de skall agera samtalskontakt?

Ja, jag är lite less, besviken, och uppgiven. Idag är jag tillbaka på ruta ett igen, fixar inte det där med maten, sömnen, de suicida tankarna, hopplösheten, dödslängtan, ledsamheten, sociala fobin, isoleringen osv. Och jag har inte någon anhörig som kan hjälpa mig, jag har mitt personliga ombud, men hon kan inte göra allt, de har så många klienter i behov av hjälp med diverse kontakter,dessutom så har jag haft hjälp av henne längre än normalt, så nu skall även det ta stopp.

Ibland tänker jag så här, jag är för gammal för det här beteendet, men i nästa sekund så inser jag att sjukdomar inte har någon ålder. Jag blir 38 i år.

Så psykvården i mitt län, är inte vård, det är förvaring, tyvärr.