Vägen Hem

Überstressad i själen, känns som pulsen är värre än värst, och till viss del är den det. Mår skit rent ut sagt, och till råga på allt så har jag varit däckad i stort sett hela veckan pga hög feber.
Så fysiskt sjuk, och psykiskt slut, är välan en enklare form av sammanfattning.

Har funderat, inte så ovanligt vad gäller mig, jag vet, men nu på en annan nivå. Jag har läst och läst, bloggar om det mesta, och kommit fram till en slutsats, som kanske inte bör nämnas här?

Jag har försökt, och försökt, och jag kan gott säga att enough is enough.
Eller som jag skrev i ett annat forum:

 Jag har levt ett liv, kämpat ett krig, förlorat en strid, och ännu en strid, och ännu en strid…
Är det då så fel, att resignera, att inte vilja kämpa, att inte vilja leva, att vara nöjd med det som har varit?

Längre ned i det inlägget skrev jag:

Det ordnar sig, det kommer att bli bra, om inte nu, så om en dag, en vecka, en månad, kanske ett år, har jag läst, jag har gett det många år, det ordnade sig inte, det blev inte bättre, det blev sämre.

Så är det, tankarnas krig, har fått ett stabilt fäste, och jag är nöjd..

Egentligen har jag inte så mycket att skriva, fast det känns så. Var inne på en av mina gamla sidor, såg att jag hade fått en förfrågan där om en text till en begravning. Vad svarar man på det, när man själv oroar sig över väninnan och hennes diagnos?

Jag vet att jag borde ägna mer tid åt skrivande, men just nu ligger större delen av fokus på henne, och så skall det ju vara. Jag sätter mig själv åt sidan, och ägnar tid åt henne, spelar ingen roll hur jag själv mår, det är irrelevant i sådana här sammanhang.

Skrivandet ja, det går på sparlåga om man så säger, hela jag går på sparlåga. Ett projekt håller jag i vart fall på med som bäst, hitta och boka rum i Stockholm, boka riksfärdjänst till och från Stockholm, och ringa runt i storstaden om färdtjänst där.
Anledningen är att, jag och en assistent skall gå i paraden på Pride, yeah,och jag kan inte minnas hur många år sen det är sist jag gjorde det.

Jo då, så att, S. är tvungen att tänka framåt för ovanlighetens skull. Men jag ser fram åt resan, upplevelsen, och gemenskapen.

Vad mer?, inte så mycket, köpte hem en rejäl bit melon idag som skall avnjutas i morgon, perfekt i värmen. Passade på och köpa hem lite grönt också, skall bli en sallad innehållande:

röd paprika
tomater
gurka
rödlök
ärtor
laktosfri salladsost

Underbart gott, passar också i värmen, ett enkelt sätt att få i sig vätska, som med melonen. Har hunnit avnjuta jordgubbarna och smultronen från mitt lilla land, gött även det. Funderar på att sätta lite fler plantor, kan aldrig skada.

Så har man sett den brittiska bröllopsceremonin, Kate (Catherine) fick sin prins William,och tituleras numer hertiginnan av Cambridge. Det var vackert, lite gåshud fick jag allt, men inget, absolut inget kan slå vår egen kronprinsessas bröllop.

Min kropp har fått en sockerchock, stackars den, så elakt av mig att, ge kroppen en sockerchock, men det var ju så gott.

Masade iväg till kyrkan i morse, med lite obehag, tänk om kyrkoherden var där, tänk om det var han som skulle hålla i mässan. Kom dit, och så var det inte han, pustade ut, tills… vi gick fram i halvcirkel för att ta emot nattvarden, då såg jag honom. Han hade tydligen smugit sig bak, och satt och tryckte mot väggen. Jag bestämde mig för att, på en fyraårings vis, ignorera honom, jag var där för min skull, andlig påtankning, eller vad man nu väljer att kalla det, en stunds ro helt enkelt.
Jag kan säga att jag och assistenten rusade ut efteråt, kläderna tog vi på oss ute i snålblåsten, men det var det värt. Tack gode Gud, för att det inte var kyrkoherden som höll i mässan, då vete fåglarna hur jag hade agerat, förmodligen med att vända på klacken, i mitt fall hjulen, och ut.
Andra halvan av mässan, så kom jag på mig själv med att svära inombords ”gubbjävel”, inte så moget, men det lugnade mig. Och så hade jag skrivit på en lapp, som jag hade i väskan, ”andas”, jag har förmågan att glömma av det, ångesten har den effekten på mig.

Ja, ja, det var då, på eftermiddagen så rullade jag ånyo till kyrkan, denna gång för att prata med diakonen, hej och hå. ”Vad sjutton skall vi prata om idag, vad kan hon tänkas leda in mig på för spår, orkar jag en timma, jag vill inte vara här, nej nu kommer hon”
Och jag ler, säger hej, och rullar in i det alltför välbekanta rummet, med väggbonaden, lapptäcket, klockan som fortfarande har ett batteri vars bäst före datum passerat med några månader.
Jag hinner notera att någon måste ha varit där innan, för där stod ett glas, med läppstiftsavtryck, och en kaffemugg, klockan stod på fel ställe, och krukan var vänd åt fel håll, och det börjar krypa i mig, förändring i det invanda, vad gör jag nu?
Jag gör det jag alltid brukar göra, fäster blicken på lapptäcket, räknar rutorna, men… ordningen på bordet stör mig, så jag lutar mig fram lite diskret, och lyfter på muggen, låtsas beundra mönstret, för att sen ställa den så den inte syns.
Sen får jag en sån där underlig känsla av att diakonen tittat på mig under tiden, och jag ser att hon försöker dölja ett leende.
Hon hade förmodligen observerat min ångest över att det inte stämde på bordet, och lät mig hållas.
Så det kan vara, en vanlig dag på kontoret, typ.

Minns inte redigt vad vi pratade om, men författare jag tycker om, och om jag fortfarande skriver dikter. Vi avverkade även manipulation, min manipulation, sömn, mat, shopping, och, våren. Vad svarade jag på det, ja på manipulationen, nej på sömnen, försöker på maten, nej på shoppingen, och nja på våren.
Hon fortsatte på ämnet dikter, hon vet att jag uttrycker mig bäst i skrift, och jag svarade henne att, jag har skrivkramp, jag har inte kunnat producera en enda dikt på tre, fyra månader. Jag kan inte skriva mig ur en skrivkramp, det finns vissa som kan det,  jag har försökt, men för mig funkar det inte.
Men visst, jag saknar det, att skriva av mig känslorna, lika mycket som jag saknar att sjunga, men mer än så är det inte.

Sömn ja, jag tröttar ut mig genom att lägga Harpan på datorn, till slut så går verkligen ögonen i kors, det är det enda som kan lugna mig något bortsett från ångestdämpande. Det, och en kanal med något totalt ointressant på, med dovt ljud. Framåt halv åtta, åtta på morgonen, klappar ögonen igen, och nej, jag sover inte bort hela dagen, vägrar, det händer bara när jag har haft tokmigrän. Just nu så har jag ingen susning om vad det är som sker i rutan, bryr mig inte, och jag börjar få aningens svårt att se vad jag skriver, har förstorat bilden väldigt mycket.

Med det sagt, så är det dags att stilla abstinensen med en snus.

Först lite skratt, sen en tväromvändning. Mitt liv in nuce, slår aldrig fel. Haft personliga ombudet här, fyllt i lite papper till sjukersättningen, eller jag skrev under, hon hade gjort förarbetet. Men när hon läste bilagan hon skrev, om att hon skrev i mitt ställe, då jag har svårt för att beskriva och uttrycka mig,blev som en kraschlandning, för så är det, jag blir bara så frustrerad. Vad var det mer hon skrev, något om att jag är sucid i tanke och handling, att jag är beroende av assistans, och att de för min talan utåt, och ja, så är det, är det inte mitt personliga ombud som gör det, så är det assistenterna, jag klarar inte av det. Och så var det en massa om att assistenterna måste arbeta si och så med mig, och ja, jag vet inte vad. Allt skall ju skrivas ned, men att se det svart på vitt, det är jobbigt, att bli påmind om sina handikapp, som hon beskriver som multihandikapp. Både fysiskt och psykiskt handikapp, ätstörning, som kräver att personal motiverar mig att äta, hygien, allt.

Jag vet inte varför jag är så irriterad just nu, men det är kanske verkligheten, att psykiatrer skrivit att mina psykiska funktionshinder är varaktiga, bestående, eller något i allt det ombudet skrev, jag vet inte. Det var bra ett tag, skrattade åt andra, kom bort ifrån min svarta värld en stund, eller bort och bort, sköt undan det, det svarta är en del av mig, så det försvinner aldrig, från lugnt till motsatsen, kaos, ja men det låter som S. in nuce.

Med det sagt/skrivet, så sätter jag punkt.

Inte riktigt mig själv idag. Blundar jag så ser jag mig begravning framför mig. Vita och rosa blommar, och så den här vackra musiken som flödar i kyrkan:

Jag och sömn, det går inte ihop, ingen nyhet kanske, snarare ett konstaterande, med en tillhörande djup suck som ekar i cyberrymden.

Håller på att krackelera totalt, och de små bitarna yr runtom mig, inte mjukt och smidigt, nej, mer hårt och irriterande.

Diakonen jagar mig, hon är som en spårhund med ett sjätte sinne. Det är som om hon vet när jag mår riktigt dåligt, sämre än jag till vardags mår. Som ett brev på posten så plingar det till i min mobil, med sms från nyss nämnda, där hon undrar hur jag har det, hon är orolig osv. Hon skall ha cred kvinnan, som aldrig ger sig, hon är den som står kvar, trots att jag stundtals inte ger ett livstecken från mig, hon ger sig aldrig.

Vad mer kan denna positiva kvinna tänkas skriva, jo, jag har ledsnat på de begynnande blåsorna jag får under läppen, av 24 timmar snusande, så det får vara nog, och hej och hå, vad munter jag kommer att vara då.

S. In Nuce

För några timmar sedan så dansade fingrarna på tangentbordet, det var då. Just nu, så känns det som om fingrarna lagt på sig, viktmässigt, men sanningen är snarare den att, mina små hjärnspöken i skrivandets stund, idkar något slags gängrelaterat samkväm.

Jag vet bättre än att, försöka analysera mig själv, men jag har inget bättre för mig, och pressar därför in det, till mina fantastiska hjärnspöken, så varsågoda, banka skiten ur självanalyserna.

”Våga lita på andra”, är ett dolt mantra, som jag dammar av ett par gånger om året, tragiskt nog så har jag redan avverkat ett ”våga lita på andra”, och mig veterligen så är det mer än 11 månader kvar, av år 2011.

Mantrat, som för övrigt är ett hopplöst idiotiskt mantra, skapade jag för att, ge efter, och i en slags meningslös förhoppning, sätta tillit till.

Slutprodukten är densamma, varje gång, ett öppet sår som någon strött salt på, och masserat in med högst ohygieniska fingrar.

Att släppa lite på garden, fungerar inte för mig, och jag kan bara hoppas att, jag i framtiden inte faller för det, ”att våga lita på andra”

Så jag stänger dörren, förbättrar cementet runt muren, och kliver tillbaka i min comfort zone, det är trots allt där jag trivs bäst, och lyckas hålla mig hopplöst vid liv.

Fin avslutning, nu skall jag peta in fetvadd i mitt värkande öra.

Jag mår bättre än på mycket länge, och det är till stor del tack vare en assistent som såg till att jag fick uppleva nattmässan i natt. Själva mässan,åh, underbart, värmande, och igenkännande.  Min kör sjöng, och körledaren undrade om inte jag skulle vara med, han är så go.

Men visst, jag vill vara med, jag mår bra av sång och musik, blir glad av det, men det finns tyvärr mörka moln i det, eller snarare hinder, och det är assistans, alla storhelger, så är det ingen somvill jobba,  ja i natt hoppade en assistent in extra, för att jag verkligen skulle få fira jul på mitt sätt, i kyrkan, men annars så är det kört.

Men som sagt, den här kvällens upplevelser kan INGEN ta ifrån mig, den bär jag med mig, med stor glädje. Tack snälla, om du bara visste hur mycket detta betydde för mig!!!