Vägen Hem

Jag förstår inte varför jag tillåter mig själv att gråta, vad tjänar det till, mer än rödsvullna ögon, och rinnig näsa?
Igår kväll ringde det på dörren, lite tidigare än jag är van vid, men jag öppnar, och får panikkänsla. En vilt främmande människa stod i dörren, presenterade sig och sade att hon skulle hjälpa mig under kvällen. Jag förklarade, smått darrig på rösten, att det inte var förrän idag, onsdag, som hon skulle komma, men hon stod på sig, och jag valde att visa ett mail med dag för henne, och hon konstaterade att chefen skrivit fel, i mailet.

Vid det laget hade jag arbetat upp en rejäl ångest, men tänkte att det får gå som det går. Tjugo minuter senare ringde det på dörren, igen, och den här gången var det ett välbekant ansikte, Daniella, som såg minst lika förvånad ut, som mig.
Den nya fick gå hem, och jag försöka landa. Som jag skakade, inget hjälpte, det var så påfrestande psykiskt, så jag tyckte synd om Daniella som fick med ett skakande ångesttroll att göra, men hon gjorde det bästa av situationen, och efter en ångestdämpande och åtskilliga minuter senare, så började jag landa, men med ilska som ersättare för ångesten.

Så i morse, efter totalt en kvarts sömn, så tog jag mig upp, iväg till kyrkan, en lugn Fanny som sällskap, och några minuters själslig omvårdnad, skönt.
Sätter mig vid datorn, och vad får jag se, om inte ett mail, från the boss, ett anklagande sådant, och poff så försvann det tillfälliga själaplåstret jag nyss svept om mig, tack för det, boss.

Och för att återgå till inledningen av bloggen, om tårar, de kom i och med mailet, att en enda individ kan sänka mig så hårt, att jag tillåter henne påverka mig, shame on her, may she burn in […]

Så, vad gör S. i ett skört läge som nu, öser på destruktiv musik, inte så bra, men men.

För att mitt liv skulle bli komplett, så skulle jag vilja se en konsert med Peter Joback, hans gudabenådade röst som smeker bort en del ångest, ja och så filmen om Cornelis Wresvijk. Peter är ändå något jag önskat mig så länge, har skivor med honom, men inget slår ju en live konsert, att vara där och insupa den energi och magi som han utstrålar:

Texten hittade jag på nätet, och refrängen har jag fastnat extra för, och har lyssnat sönder, har blåmarkerat dem, lyssna och njut, ta in textens innebörd:

Allting gnistrar, allt är tyst.
Över vita gator som snön har kysst.
Barnen leker på bakgården.
Allt andas förväntan, i vinternatten.
Och stjärnorna glittrar på himmelens rund.
O, hela livet ryms i just denna stund.

Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Alla sover nu, alla utom jag.
Jag hör änglars steg på vårat tak.
Vi har haft sån tur, som många goda år.
så många chanser, som en männ'ska kan få.
och mitt hjärta har fyllts av stllhet och frid.
något tändes i natt, som räcker ett liv.

Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Så viskar jag en bön.

Var och träffade diakonen idag, finally. Inte ofta jag klarar av att ta mig utanför dörren, men med rätt peppning, och lite ångestdämpande så bar det iväg. Hoppas jag lyckas återge vår dialog någorlunda:

Diakonen: Hur har du det nu, får du någon hjälp?

Jag: (Suckar, fäster blicken på väggen som pryds av ett lapptäcke) Nej, det är inte mycket som fungerar.

Diakonen: Hur har den gångna veckan varit?

Jag: Kaotisk och katastrofal, är välan det enda jag kan beskriva det som.

Diakonen: Men du kom idag, då fick du hjälp i morse?

Jag: Ja, det var en tjej som fick hoppa in för en annan, som med största sannolikhet har gått in i väggen, efter all turbulens. Den här tjejen visste att jag verkligen ville gå, och peppade mig, skitbra gjort av en nyanställd måste jag säga.

Diakonen: Vad säger du, är det så illa?, men vilken tur att hon fick iväg dig idag då.

Jag: Mm, en är på väg in i väggen, trots sin ringa ålder, en annan undrar om hon sökt rätt jobb…

Diakonen: Vad gör chefen åt det hela, för något ansvar måste hon ju ha i det hela?

Jag: (Skrattar uppgivet till) ja, det kan man tycka, men det enda hon gör är att ignorera deras försök till dialog och förändring. Jag orkar inte mer, hon haar lyckats med konststycket att sänka mig psykiskt, och mina assistenter.

Diakonen: Kära hjärtanens, så här har du haft det i två år nu.

Jag: Är det så länge?

Diakonen: Ja, och det är inte okey, jag ser ju att du far illa av det.

Jag: Jo, men så är det, det är min lott i livet, aldrig något positivt. Jag har läst gamla bloggar, och kan inte finna en enda positiv händelse.

Diakonen: S. jag ser att du är trött, ledsen, och uppgiven, finns det något jag kan göra för dig?

Jag: Nej, jag orkar inte mer (stirrar ånyo på lapptäcket på väggen, för att hejda tårarna)

Diakonen: Hur går det med maten, får du i dig något?

Jag: (funderar på att dra en nödlögn och säga att det går bra, men besinnar mig, och väljer att säga som det är) 4 ggr på ett 3 veckorsschema, så har jag ju assistenten som jobbat hos mig länge nu, som på något märkligt sätt lyckas få i mig, men annars går det inte alls.·[…]
————————————-

Vad mer kan jag berätta, jag har gjort mig ovän med nyss nämnda chef, satt ned foten, och förtydligat att hon sänkt mig psykiskt, och att det inte passar att vi träffas f.n.
Jag vet ju hur jag fungerar i vissa situationer, och ur affekthandligar kommer inget gott, så därför avstår jag kontakt med henne nu.

Att vara fysiskt och psykiskt funktionshindrad och beroende av hjälp, är inte roligt, att alltid behöva känna dåligt amvete för att jag behöver hjälp, är energikrävande. Att inte kunna planera för någon aktivitet, pga. avsaknad av personal, är frustrerande. Ibland funderar jag på att avsäga mig den hjälpen, och ruttna bort, och i nuläget så är det inte långt ifrån, för jag orkar inte mer, jag mår redan skit.

Att få ha en bra dag, utan magont och ångest, de drömmarna har jag övergett för länge sen, jag tror inte på det, och för att kunna förändra sig själv, sitt beteende så behöver man tro på sig själv, och det gör inte jag.
Viljan att, finns inte, verktygen att, saknar jag. Det var som någon sade för något år sedan, –  S. vill du bli frisk, och mitt svar då, utan en sekunds tvekan – nej,  vilket jag jag står fast vid  än idag.

Nej, nu skall jag roa mig med att läsa mail, varav mer än hälften är reklam.

Tänkte försöka mig på att skriva något positivt, hör och häpna, ingen lätt uppgift, men jag ger det ett försök, så får vi se vart det landar.

*Njuter av vinterhalvåret.
*Myser  med tända ljus.
*Har haft en tv-fri dag, för att ge plats för andra sinnesintryck.
*Lagt ifrån mig kniven.

Oj, inte illa va?! Fyra positiva punkter, nästan så jag blir förvånad själv.
Det här med en tv-fri dag, det kan låta märkligt, men min tv står på dygnet runt, för att skingra tankarna lite, så att från att ha tv-apparaten på, till att ha den helt avstängd, det är nästan overkligt i min värld, men jag har lyckats. Kolsvart i rummet, lite soft musik i bakgrunden, och inget mer. Men några nya sinnesintryck blev det inte, bara tv-abstinens *s*.

Den sista punkten är jag både nöjd och missnöjd med. Nöjd för att jag gjorde något bra för min kropp, missnöjd för att jag nu inte har något att döva smärtan med. Dock faller den punkten in bland fyra positiva punkter.

Så, nog om positivt nu, skall inte gå till överdrift, finns en viss risk att jag då börjar analysera sönder det som är positivt.

Jag plockade i mig piller jag inte har, så det kan vara, men jag orkar bara inte med.
Ibland när jag får små ljusa stunder, så tänker jag att jag skall föra krig mot psykvården, så jag får hjälp, men de ljusa stunderna dör ut lika snabbt som de föddes, som nu.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till?

Sitter, eller snarare halvligger i ängen, alla lampor är släckta, tvn är avstängd, mobilerna avstängda, inget ljud, bara datorn på. Och det är så skönt, bara jag och mörkret.

Har inte företagit mig något alls idag, varit upp ur sängen en kort sväng, på en så där två timmar, efter det har jag tgit plats på/i det enda trygga jag har, min säng.

Jag har försökt finna något positivt att glädja mig åt, men det är omöjligt. Det hade givetvis varit skillnad om jag var en levnadsglad individ, med små dippar som vem som helst kan ha i livet, men jag är inte det, en levandsglad individ alltså. Ja, jag vet att jag borde uppskatta livet, som en fantastisk gåva, och att jag borde vara tacksam för att vara vid liv, men jag är inte tacksam för att vara vid liv, att leva. Jag kan inte se det fantastiska i att leva, och ja, livet är för de som vill leva, och kämpar för att få leva, i alla möjliga konstellationer, jag tillhör inte dem.

Det var ju inte meningen att jag skulle bli till, än mindre födas. Ett ”misstag”. Och sådant sker ju, ofta, inget konstigt med det. Men kvinnan ville verkligen inte ha mig, men behöll mig, i tortyr. Att bli grovt misshandlad, fysiskt och psykiskt, det var vardagsmat för mig, att bli hatad av sin egen mor, det var naturligt för mig, att bli undernärd av nyss nämnda,  ja det var också naturligt för mig,  jag visste ju inget annat.

Idag kan jag tycka att det är vansinne, att sådant överhuvudtaget fick ske, att jag som sexåring skrev ett brev till en f.d anhörig, och önskade att jag vore död, det är fruktansvärt. Men så var det då, skolan blundade, och misshandeln fortskred, tills en dag, när jag var tolv år, och på besök hos en f.d anhörig. Hon fick nog av min blåslagna kropp, min rädsla för allt. När jag kom hem, så dröjde det inte många dagar förrän en bil parkerade utanför vårt hus. Jag har inget minne av detta, men har fått det återberättat för mig. De kom in, förde mig ut till bilen, körde mig till två okända människor, och sade att  ”här skall du bo, nu blir allt bra”  (just de orden minns jag).

Jag bodde i det kaotiska hemmet i fyra år, sen flyttade jag hemifrån. Inte en endaste gång, fick jag stödsamtal eller liknande, så jag byggde välan upp min egen värld, för att överleva. Det gick nog inte så bra, jag började misshandla min kropp, överdrev träningen, svalt mig själv, och straffade mig själv på olika sätt. Inte en enda gång,  kände jag att livet var värt att leva, att livet var fantastiskt, att livet var en ynnest, att livet var underbart. Jag ville inte leva, jag vill inte leva, det var inte meningen att jag skulle födas,  jag var ”ett misstag”.

Jag tycker inte synd om mig själv, det som var då, det var då, det är mer synd om kvinnan som födde mig. Jag kan inte förändra det förflutna, min framtid dock, kan jag förändra, men jag vill inte, jag vill inte ha en framtid, jag vill inte ha morgondagen.

Jag önskar liv, åt alla som vill leva, åt alla som kämpar  för att överleva, åt alla som nyss sett dagens första ljus, åt dig och åt dig.

Igår hade jag mitt personliga ombud här, och min god man. Han hade något viktigt att ta upp med mig, och jag kände en stenhård klump i magen.
Jag vågade inte titta på honom, så rädd var jag för vad som än skulle sägas.

Han berättade att politikerna bestämt att han har för många ärenden som god man, och därför måste säga ifrån sig några. Jag kände hur marken rämnade under mig.
Han fortsatte med att säga att han absolut inte ville släppa mig, och det vi byggt upp.

God man:  Hur känner du för det här?

Jag:  Katastrof, hur skall jag klara mig nu, det gick ju inte innan du kom, och nu börjar jag få lite reda i all oreda, hur kan de göra så? Jag, ja, vad f*n skall jag ta mig till nu?

God man:  Jag förstår dig, det gör jag, och jag är minst sagt förbannad på politikerna som jag agerat som sakkunnig åt. Det finns två alternativ. Det ena är att de lämnar över till en ny god man, vilket de vill. Det andra är att jag fortsätter hjälpa dig som en vän.

Personligt ombud: Jag kan inte se att S skall börja om på nytt, med ett nytt ansikte. Det tar tid att komma S inpå livet, ja du vet ju själv, vad har det tagit, ett år?

God man: Nej precis, och det är så jag känner, och jag känner att jag personligen inte vill lämna dig S, och allt runtomkring dig.

Jag: Jag fixar inte ett nytt ansikte… (ser ner på mina fingrar, tränger bort tårarna)

God man: S, du behöver inte vara orolig, för jag lämnar inte dig, vi gör så här, jag lämnar in papper, säger upp uppdraget osv, och så hjälper jag dig som en vän.

Personligt ombud: Så det betyder att du gör det oavlöant, på frivillig basis?

God man: Precis, jag fungerar som förut, men oavlönad. Jag kan fortsätta hjälpa dig S, vi kan fortsätta som förut, och du kan ringa mig när det är något. Känns det okey?

Jag:  Ja, det känns okey, jag är tacksam (så tacksam att jag förlorar talet)

Så, politikerna bestämmer sig för att rycka undan den lilla delen av mattan som fanns kvar, under fötterna på mig, om jag är förvånad?, inte det minsta, frustrerad?, så in i Norden.

Kommer dit, går in i ett minimalt (skrubbliknande) rum. Tystnad, tick tack, tick tack, klockan ekar i det skrämmande trånga utrymmet, och hennes ögon, stirrandes på mig, händerna vilar på anteckningsblocket, jag väljer att fästa blicken på just den boken.

Psykologen: Jag vill börja med att säga att vårt kontrakt med vårdcentralen, löper ut i årsskiftet
I mitt huvud: Krasch, bang, booooom
Jag: Okey, (ser lite frågande ut)
Psykologen: Hur har du det med maten då, äter du som du skall?
I mitt huvud: Eh, har jag någonsin gjort det?
Jag: Njae, försöker ta en brödbit på kvällen.
Psykologen: Så du är inne i din anorektiska period nu då alltså?
I mitt huvud: Gaaaaaaaah, jag har en övervikt, kalla det inte för en anorektisk period.
Jag: Tycker jag inte, då äter man absolut ingenting ju.

Blev inte så mycket sagt, fick en lapp med ny tid i näven, 29/11, och den skall jag avboka, varför försöka med något, som ändå skall avslutas innan det ens är halvklart?

Jaha ja, då skall jag försöka mig på att förstå mig själv, oh boy, vi får välan se vad det leder till, vägen hem kanske?!

Jag är hopplöst vilse i mig själv,  fastnat i ett virrvarr av mörker, och i höljd av dunklet slår mina hjärtslag, hårt.
Sårbar, otrygg, deprimerad, humörsvängningar,  ja you name it, skulle kunna göra listan hur lång som helst, men just den nyss nämnda beskrivningen stämmer så väl in på mig. Har b la diganosen Emotionell Instabil Personlighetsstörning/Borderline

Jag var en sökare, en gång i tiden,  idag är jag en tvivlare, och i ständig strid med mina känslor, det blir oftast en frontalkrock, pyspunka, och därefter platt hårt fall, det är livet det, i en mycket komprimerad version.

Jag lever inte ett liv, har aldrig funnit de verktyg som krävs för att gå från A till B, och jag betvivlar att jag någonsin lyckas. Jag är färdig med livet, som inte fungerar för mig.