Vägen Hem

Sitter/ligger mad hörlurarna tätt intill öronen, musiken flödar in i öronen, behagligt, distraherande. Musik – kärlek, något universellt som förenar, musik-ett vapen, att ta till i strid mot skjutglada hjärnspöken. i 8/10 fallen besegras jag av de små j*v*n, never then less så hakar jag på mig hörlurarna, med extremt, om inte överdrivet högt ljud på.

Ljudet som strömmar in i mina öron är till större delen Peter Jöback, han har hjälpt mig igenom många svåra tider, så spellistan är nog minst 90% Jöback, och resten enstaka artist, som bjuder på en lugn stämma, och text med innebörd. För om jag mår som jag mår nu, svart, överdosnära, så är det av yttersta vikt att de elementen stämmer in, lugnt och innebörd.

Ja, så skall jag säga att jag är idag, eller 25, kvittar vilket. I år har jag inte förtärt kinesiskt, som jag annars brukar göra, och det känns …

Det blir värre för vart år som går, men just detta år idag, är hemskt. Det gör ont, det är ledsamt, ensamt, och så oerhört mörkt. Precis som 24/12, 31/12, midsommarafton, ont, ledsamt, ensamt och så oerhört mörkt.

Något positivt…inte idag.