Vägen Hem

Så, äntligen är det dags att ställa om klockorna till vintertid, ni har inte missat det va? Natten till söndag, i natt alltså, när klockan är 03.00, så vrider vi tillbaka timvisaren en timma till 02.00, och får sova en timma längre, och något jag mest välkomnar mer mörker. Som jag längtat efter denna dag, denna natt, nu har jag nedräkning. Jag har ljuslyktor på nattygsbordet, stämningsfullt, Peter Jöback sjunger för mig emellanåt, när jag inte ser på filmen.

I kväll var det så dags för nypremiären på Så mycket bättre. Artisterna i år är, Eva Dahlgren, Mikael Wiehe, Laleh, Martin E-Type Eriksson, Jason Timbuktu, Lena Philipsson, och
Tomas Ledin. Kvällens värd var Tomas Ledin. Jag vet inte vilka minnen ni har till hans musik, men sommarlov, grillning, fylla, olycklig kärlek? Något har välan de flesta av oss minnen i samband med musiken. Programmet var bra, jag hade inga direkta förväntningar på det denna gång, inte efter förra årets dundersuccé, men det blev bra som sagt.

Jag är ett steg från att nå mitt första delmål, och det delmålet är i morgon, men just nu känns det så främmande, och jag är faktiskt vettskrämd, jag mår illa, och har arbetat fram en stress, som i sin tur utlöst en migrän, som jag motat i grind med en spruta. Jag kanske i kan ro det här i land, det här med mitt delmål som jag kämpat med i två månader nu, pga. ja, migrän kanske. Jag vet inte jag, va, vad sade ni flykt, old news.

Nåja, ponera att jag klarar delmålet, vilket i nuläget inte är sannolikt, men ändock, då följer en enligt mina mått mätta utvärdering. Min egna utvärdering går till som så att jag sätter mig ned med min lilla vän datorn, och listar ut vad som skett med mig, vilka utvecklingar deltagandet har lett fram till, vad finns det att vinna på en fortsättning, och i så fall, vilka mål, och delmål skall jag då sätta upp?

Jag avskyr när jag blir sån här, rädd, misstänksam, ångestfylld, utsatt, fram och tillbaka, och den som får lida, är den som följer med mig, om jag kommer iväg.