Vägen Hem

Idag skulle jag kunnat ha gett Y en kyss på hjässan av tacksamhet, för hennes observation, och vakenhet. Hur hon lugnt och samlat satt med mig och mitt personliga ombud i ett möte med en annan person. Det uppstod en situation, där jag fick panikångest, och höll på att tappa bort mig själv. Jag kände verkligen hur jag ville fly, skrika, gråta. Men jag tittade på mitt ombud, vi har någon slags kod mellan oss, som funkar, och sen tittade jag på Y och hann nätt och jämnt uttala namnet oxascand, och hon gick och hämtade mitt lilla ångestdämpande piller. Under hela tiden förhöll sig Y lugn, daltade inte med mig, utan läste bara av mig.

Nog om det, mer om gårdagen. Jag är tacksam att jag hade G med mig till kören igår, för det var en upplevelse. Körledaren tog fram trummor, såna där stora som sitter ihop, kommer inte på namnet nu bara för det, han stod upp och trummade med händerna, och vi sjöng, det var magiskt, sån känsla, vilket tryck det blir. Det där har jag saknat, när han trummar. Han är duktig på många instrument. Jag vet en som hade velat vara där den kvällen, jag får försöka ordna det. Skönt att rätt person var med, så jag fick behålla lyckoruset en stund efteråt.

Mindre lyckat var den numer ständigt återkommande reprisen ”fikar inte du S.?” Den här gången utvidgade jag svaret ”nej. Jag tycker det är jobbigt att sitta med så mycket folk, så jag föredrar att sitta i lugnet”, tänkte, nu så, nu borde polletten trilla ned ”Aha, men så du fikar inte då?” Nu fick jag börja snabbt analysera innebörden i den egentliga frågan, för att kunna ge ett svar, som kanske var mer tillfredsställande än det första tydligen inte var. ”Nej, jag har med mig eget, jag är allergiker, så det är alltid enklare att ha med mig själv, och så var det där med att jag tycker att det är för jobbigt att vistas bland för mycket folk, jag klarar inte av det”. Nu då, nöjer hon sig med det svaret då, för nu börjar det bli jobbigt, nu vill jag hem, fly. Nej då, hon blänger lite snett på mig, rycker på axlarna, och sätter sig på stolen. Andra halvan av körövningen var inte lika behaglig, för jag hade det där fast etsat på näthinnan, och det ville inte ge med sig. Jag kunde känna hur tårarna brände, men jag skulle banne mig ta mig igenom denna kväll också. Jag är där för min skull, för mitt intresses skull, min passions skull, och kan omgivningen inte acceptera olikheter så dra då dit pepparn växer. Hoppsan det där behövdes visst ur systemet.

Nej, det är frustrerande och ledsamt, tungt, jobbigt, och ångestskapande varje onsdag kväll, inför, under, och efter kören. Och jag vet inte hur mycket mer jag klarar.

På lördag skall jag göra något roligt, tror jag. Jag och P skall till en annan kyrka på en heldag med Gospel. Det blir en prövning utan dess like, men det fungerar med X och med P, och nu är det alltså på som följer med. Det och ångestdämpande, skyddsänglarna, och snus så klart. Vi sade att vi hittar nåt ställe där borta att äta på, så kommer vi ifrån folket, och så kan det vara lite trevligt.

I övrigt så har jag stärkts mer och mer i besluten, de är olika, men i två av dem är jag fast i beslutet, känns som en lättnad.
Annars så sitter jag och inväntar en kallelse till psykiatern för utredning om litiumbehanding, om levervärden osv var bra, vilket de var, så skulle vi köra igång.

Allt gott!