Vägen Hem

Sist jag var hos diakonen, så diskuterade vi hur jag gör när det är en fika paus i halvlek. Vad är det jag skriver, jag menar, när jag är på körsång, så har vi alltid paus- för kaffe med dopp, det var det jag menade med fika i halvlek, svårt för er att klura ut kanske.
I alla fall, så sade jag att, det var en stor del, eller en mycket avgörande faktor till varför jag hoppade av kören sist, tror jag. Det är ett problem, inte för mig, utan för de andra. Jag deltar inte i fikat. Jag fixar inte att sitta där ute med alla körmedlemmarna, ljudnivån, och känslan av ”vad gör jag här”. Jag får panik, ångesten får sådant grepp om mig, och jag förlorar kontrollen helt, verkligheten suddas ut totalt, jag flyr, och sen är det bye bye, med det jag tycker om…

Igår kom så den där dagen, det där tillfället, jag visste skulle komma, som jag på något sätt var förberedd på, genom samtalet med diakonen innan. Jag sitter inne i kyrkan, med Ö i lugn och ro, njuter av lugnet, fuktar min torra strupe med Ramlösa och bara är när en körmedlem kommer in och insisterar på att vi skall komma in och äta bulle med de andra. Jag ser att Ö tittar lugnande på mig, jag känner hur pulsen drastiskt ökar, och jag sväljer innan jag svarar att ”jag är allergisk, och har alltid med mig eget”, och så pressar jag fram ett leende, samtidigt som jag tänker bered dig nu på följdfrågan. Hon ger sig inte, utan tycker att vi ändå skall komma och sitta med och fika med de andra, och ha trevligt, istället för att sitta här inne ensamma. Jag förstår hennes välvilja, det gör jag, samtidigt som jag nu känner hur jag håller på att krypa ur mitt eget skinn, hur jag vill vända rullstolen och fara hem, till tryggheten, där jag får vara jag, utan att förklara mig, men jag anstränger mig, hårt, jag anstränger mig hårt, och säger något i stil med ”<em>jag tycker det är lugnare här”. Nu står hon och trampar lite, himlar lite med ögonen, innan hon slutligen går.

Jag känner hur tårarna pulserar, i takt med något annat, och jag fingrar på min stora ring, som jag kallar för stressring, skall fota den någon gång, och lägga ut den här. Så säger jag till Ö ”jag tror jag får prata med K (körledaren* nickname) ”.

Efter två timmars körsång, så dröjde jag mig kvar, och K kom fram, med sitt härliga leende, som bara han har. Jag kände genast att, jag ville vända, men nej, nu skulle jag ta tag i det här, så det inte blev ett bye bye, igen, och en saknad och längtan efter körsång år efter år.

Jag: Jo, hm, jag tänkte att jag behövde prata med dig. Du vet ju att jag sitter kvar när ni dricker kaffe, och..Längre hinner jag inte i den meningen.

K: Jo, men vet du, de har undrat och så, och jag sagt att du kanske vill ha det lite lugnt, och ja…

Jag: Ja, jag har svårt att vara bland mycket folk, och klarar inte av det. Nu känner jag att jag inte riktigt vet vad jag skall säga. Men det är okey att du berättar det för de som undrar, det är inget konstigt, det är bättre det än att det pratas.

K: Det ska jag göra, och du gör det som känns bra för dig vet du S, okey. Och så ler han så där härligt igen.

När vi rullar hemåt får jag kämpa mot tårarna, för jag känner att jag inte lyckades förmedla mig på ett bra sätt, men det får duga. Jag tror han förstår. Han är bra. Och sen är det så, att på något sätt så måste man kunna acceptera varandras olikheter, en del tycker om att umgås i större sammanhang, en del i mindre, andra inte alls, en del tycker om tomater, andra morötter, andra inget av nyss nämnda, huvudsaken är väl ändå att man respekterar varandras olikheter på något sätt, och kan man inte göra det, ja då, ja, jag vet inte? Det vi har gemensamt just i detta forum, det är ju sången, och musiken, och det är den vi delar, punkt slut.