Vägen Hem

Åh, så skönt, äntligen har jag Internet igen, efter 3 dagar utan. Tänk att 3 dagar kan kännas som en hel månad. Det var hemskt, jag ägnar en hel del tid på nätet, som en slags terapi, eller flykt om man så vill, och nu har det verkligen krupit i kroppen på mig. Vet inte varför de satte på det nu, klockan 00.52, spelar ingen roll, jag är tacksam.

Jag har ju så mycket som jag skulle vilja ösa ur i min älskade blogg, att jag inte vet var jag skall börja, så det få bli lite ryckigt mellan raderna.

Idag råkade jag ut för assistent nummer 4, tror jag, som hotar med att sluta om inte jag är glad och trevlig. Bad luck, säger jag bara, jag varken kan eller vill ändra på min personlighet. Jag orkar inte vara glad hela tiden, eller ha gladmasken på mig. Så nu förbereder jag mig på att ytterligare en assistent säger upp sig inom kort. Men till mitt försvar kan tilläggas att, jag vid varje intervju pratar om hur jag fungerar, om t ex affekthandlingar, vad man skall göra då, eller inte göra, om när jag är låg, i ett skov, att det beror på mig, och ingen annan, och kan man inte ta det, så innebär det problem, då det till stor del ingår i utförandet.

Vad mer kan jag skriva om, kanske att jag dragits med något magvirus, bott på wc, mer eller mindre, och nu är jag helt slut, skulle behöva sova ikapp en dag, känns det som.

Jag har aktiverat min digitalbox igen, blev tomt utan de kanaler jag brukar titta på, som dessutom fungerar som alternativ sömnmedicin, eller mer som kompletterande medicin. Bara att sätta på något som är dåligt, så går ögonen i kors efter några timmar.

Har jag avhandlat det viktigaste nu, kära blogg?, eller finns det mer, jag kan höra din försiktiga viskning ”det finns mer”, men jag väljer att ignorera det, den här gången.