Vägen Hem

Gick åt helvete nu, skar för mycket, fick be om ångestdämpande ,och hon såg läget och lade på kompress där plåstret inte gjorde någon verkan. Men det var det värt, tog bort det jobbiga för stunden, annan smärta, tar bort den själsliga smärtan. Kortsiktig lösning, med konsekvenser efteråt.

Det jag behöver, det har jag, i mängder, det är tiden jag måste skapa, för att fullfölja och avsluta. Brevet är skrivet, och brevet till en bekant som har en begravningsbyrå är skrivet, med alla detaljer. Bara några få dagar till, kämpar dessa sista dagar Plötsligt känner jag en inre frid spridas, en angenäm känsla, en känsla jag känner igen, och trivs med.

Det är så skönt, jag är färdig nu, allt svart är snart ett minne blott. Om jag skulle ge mig på att klä känslan i ord, så skulle det bli att, jag vet vad ljuset i tunneln är för mig, och det är den eviga vilan, det är då jag kan säga att jag har hittat vägen hem, som bloggen handlar om., vägen hem.

Obeskrivlig känsla, ett slags lyckorus, en inre frid, en befrielse. Denna gång lyckas jag, receptet på framgång inom just detta är numer memorerat, tack vare Internets förunderliga värld.

Så, i kväll skall jag skriva lite om ilska, oro, ledsamhet osv, och försöka hålla mig till en eller två enskilda händelser.

Just nu:

… är jag riktigt arg, och ledsen, och besviken, och orolig, toppat med en förhöjd dos ångest.

I vilken ordning skall jag börja?, tror det får bli med ilskan, ledsamheten, besvikelsen och oron.

En av de som jobbar hos mig, har gått in i väggen, rejält, ändock envisas hon med att komma tillbaka, på tok för tidigt, antagligen för att trygga ekonomin innan sjukskrivning, det är dock inte bara hon som drabbas, även jag hamnar i kläm.

Detta gör mig så arg, att inte lyssna på sin kropp, särskilt när man är så pass ung, jag blir arg för att hon fortsätter plåga sig själv, arg för att det är jag som får leva med det nu och sen. För efteråt anmäler sig skuldkänslorna för tjänstgöring, de känslorna som jag inte vill kännas vid. De tar sig uttryck i allehanda självskador, självförakt, maktlöshet inför situationerna osv.

Ledsen för att nyss nämnda inte är ärlig med mig, kom underfund med det idag, och ledsen för att hon tror att jag vill ha väck henne, hon som är en av de två bästa, det gör ont när hon tror något sådant absurt. Det är ledsamhet och besvikelse, allt i ett.

Jag blir ledsen för att jag är en stor del av hennes psykiska ohälsa.

Få se nu, vad hade jag mer på agendan?, jo, arg, ledsen och besviken för att, man kör över mig, pratar över huvudet på mig, något av det värsta jag vet, inte det värsta, men något av det värsta, för ordningens skull.

Jag är orolig för den utbrända assistenten, som inte lyssnar på sin kropp, men vad f*n skall jag göra, när hon vägrar lyssna, jag har gjort det jag kan, kortat ned arbetstiden av rädsla att det skall bli för mycket för henne. Det känns olustigt att ha någon här, som ser mer ut som en med utmattningsdepression, de timmar hon är här, lider jag i skuld.

Jag har sådan svår ångest över att varje dag upptäcka att det är en ny dag, med mig i livet, och att jag är tvungen att sätta på mig dagens mask, härda ut, tills jag kan svepa in mig i mörkret igen. Detta är inte hållbart.

Jag har gjort allt, vad jag kan, försökt få medicinsk vård, sökt möjligheten till att få medicinsk behandling på annan ort, gått till diakonen som oroar sig mer och mer för mig, hos henne kan jag vara mig själv, nästan, hon ser att jag mår dåligt, att jag befinner mig under ytan, även hon upplever denna omvälvande maktlöshet. Jag har försökt med avslappningsövningar, jag har sökt ACoA, men de anser att jag hade ett alldeles för tungt bagage, och att det kunde skada gruppen. Så, vad finns då kvar, när man tappat orken helt?

Just nu i skrivandets stund, ångest, en flod av ångest, som sköljer över mig.

ångest för att jag andas
ångest för att jag lever
ångest för att jag finns

ångest

andas ångest
lever i ångest
finns i ångest

ångest

ångest för att jag ler
ångest för att jag gråter
ångest för att jag ber

ångest

ler med ångest
gråter med ångest
ber med ångest

ångest

ångest för att misslyckas
ångest för att se
ångest för att göra

ångest

 misslyckas i ångest
ser i ångest
gör i ångest

ångest

Skall jag fortsätta? Nej, det är ångesten just nu, och natten har bara börjat. It’s going to be a long night, Lord have mercy on me.

Ibland, ofta, mest hela tiden, så är det så svårt att förklara psyk.status.Jag har vid få tillfällen, förklarat min person, med ett uttryck ”den bästa skådisen är bordisen”. Ett ansikte utåt, och ett annat inåt, ibland ser man igenom det, men oftast lyckas jag, och så är det för många.

Varför?, kan man undra, och det undrar jag själv ibland också.
För mig så handlar det nog, märk väl, nog, om att skydda min fleråriga mur, raseras den, raseras jag, då går jag sönder.Om min mur skulle raseras, så skulle jag regridera till barndomen, och det vill jag inte återuppleva, been there done that.

Och så tappade jag bort mig helt, tankarna kör speedway, plattan i botten rakt av, energikrävande för petit moi.

Om jag försöker greppa några tankar så är det ”måste köpa hem snus”, ”vad är det för dag i dag”, ”måste fortsätta skriva på min bok”, ”hur blir det i kväll”, ”vad skall jag låtsas äta idag”, och detta är bara några av hundratalet tankar som gasar på. Jag hinner inte fånga in dem, och bearbeta dem, får hoppas att de åker på soppatorsk vad det lider.

Vad började jag med?, psyk.status var det, ja, no comment!

Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

More lyrics: http://www.lyricsmode.com/lyrics/m/marie_fredriksson/#share