Vägen Hem

Jag vågar placera ett försiktigt litet leende på mina stela läppar. Varför?, jo för jag tror, ta i trä, att skrivkrampen börjar lätta. Så skönt att kunna få ned sin känsla i ord, det skrivna ordet är makt, förlåtelse, och lärande. Att med några få enkla ord, kunna uttrycka det allra innersta, jösses, jag får gåshud bara jag tänker på det, det riktigt kliar i fingrarna, sitter med mitt block och min penna i knäet, och brainstormar, så underbart, magiskt att se hur något växer fram, bildar ett sammanhang.
Jag lovar att jag i sinom tid delar med mig av något alster, givetvis skriver jag utefter nu rådande sinnesstämning, och man får ta det för vad det är, punkt slut.

vinterns vackra vita skrud
nu lämnar oss
vårens väna grönska
tar nu vid
snart står sommaren brud
från vinterns båt
vi nu kasta loss
mot våren vi länge önskat

Ops, det ramlade ned några rader här, lite tunt, lite lamt, men, det är en början. Har som mål att skriva en ny dikt till kyrkan inför sommaren, och att utmana mig själv och skriva en uppföljare till en av mina få favoriter, den nedan:

BEFRIELSEN

Jag andas döden
Tillgången är
 knapp

detta liv är ej
ämnat för mig

mina sista ord i livet
är om döden
mitt enda syre

dödens befrielse
Lämnar er
Sörjande

detta liv är
ämnat för er

ensam besegrades
jag av
sorg och saknad

motgångarnas hårda
vindar
hindrade mig ej

själen är
svårt skadad

minns mig
med glädje
och med sång

min kärlek till er
var obegränsad
för er gav jag livet

själen är befriad