Oordning
Min kropp har fått en sockerchock, stackars den, så elakt av mig att, ge kroppen en sockerchock, men det var ju så gott.
Masade iväg till kyrkan i morse, med lite obehag, tänk om kyrkoherden var där, tänk om det var han som skulle hålla i mässan. Kom dit, och så var det inte han, pustade ut, tills… vi gick fram i halvcirkel för att ta emot nattvarden, då såg jag honom. Han hade tydligen smugit sig bak, och satt och tryckte mot väggen. Jag bestämde mig för att, på en fyraårings vis, ignorera honom, jag var där för min skull, andlig påtankning, eller vad man nu väljer att kalla det, en stunds ro helt enkelt.
Jag kan säga att jag och assistenten rusade ut efteråt, kläderna tog vi på oss ute i snålblåsten, men det var det värt. Tack gode Gud, för att det inte var kyrkoherden som höll i mässan, då vete fåglarna hur jag hade agerat, förmodligen med att vända på klacken, i mitt fall hjulen, och ut.
Andra halvan av mässan, så kom jag på mig själv med att svära inombords ”gubbjävel”, inte så moget, men det lugnade mig. Och så hade jag skrivit på en lapp, som jag hade i väskan, ”andas”, jag har förmågan att glömma av det, ångesten har den effekten på mig.
Ja, ja, det var då, på eftermiddagen så rullade jag ånyo till kyrkan, denna gång för att prata med diakonen, hej och hå. ”Vad sjutton skall vi prata om idag, vad kan hon tänkas leda in mig på för spår, orkar jag en timma, jag vill inte vara här, nej nu kommer hon”
Och jag ler, säger hej, och rullar in i det alltför välbekanta rummet, med väggbonaden, lapptäcket, klockan som fortfarande har ett batteri vars bäst före datum passerat med några månader.
Jag hinner notera att någon måste ha varit där innan, för där stod ett glas, med läppstiftsavtryck, och en kaffemugg, klockan stod på fel ställe, och krukan var vänd åt fel håll, och det börjar krypa i mig, förändring i det invanda, vad gör jag nu?
Jag gör det jag alltid brukar göra, fäster blicken på lapptäcket, räknar rutorna, men… ordningen på bordet stör mig, så jag lutar mig fram lite diskret, och lyfter på muggen, låtsas beundra mönstret, för att sen ställa den så den inte syns.
Sen får jag en sån där underlig känsla av att diakonen tittat på mig under tiden, och jag ser att hon försöker dölja ett leende.
Hon hade förmodligen observerat min ångest över att det inte stämde på bordet, och lät mig hållas.
Så det kan vara, en vanlig dag på kontoret, typ.
Minns inte redigt vad vi pratade om, men författare jag tycker om, och om jag fortfarande skriver dikter. Vi avverkade även manipulation, min manipulation, sömn, mat, shopping, och, våren. Vad svarade jag på det, ja på manipulationen, nej på sömnen, försöker på maten, nej på shoppingen, och nja på våren.
Hon fortsatte på ämnet dikter, hon vet att jag uttrycker mig bäst i skrift, och jag svarade henne att, jag har skrivkramp, jag har inte kunnat producera en enda dikt på tre, fyra månader. Jag kan inte skriva mig ur en skrivkramp, det finns vissa som kan det, jag har försökt, men för mig funkar det inte.
Men visst, jag saknar det, att skriva av mig känslorna, lika mycket som jag saknar att sjunga, men mer än så är det inte.
Sömn ja, jag tröttar ut mig genom att lägga Harpan på datorn, till slut så går verkligen ögonen i kors, det är det enda som kan lugna mig något bortsett från ångestdämpande. Det, och en kanal med något totalt ointressant på, med dovt ljud. Framåt halv åtta, åtta på morgonen, klappar ögonen igen, och nej, jag sover inte bort hela dagen, vägrar, det händer bara när jag har haft tokmigrän. Just nu så har jag ingen susning om vad det är som sker i rutan, bryr mig inte, och jag börjar få aningens svårt att se vad jag skriver, har förstorat bilden väldigt mycket.
Med det sagt, så är det dags att stilla abstinensen med en snus.