Vägen Hem

Går i ide, stänger om mig, stänger ut, enough is enough. Orkar inte ta på mig min mask idag, inte efter gårdagen, enklare att stänga ute dem, de får inte komma hit som vanligt, jag har fått nog, behöver sörja det som varit, ja kanske till och med älta det som varit, i ide. Innan jag går helt i ide, så är det en del praktiska tråkigheter som skall ordnas. Jag har redan hunnit avboka hotellet, nu skall jag jaga bussresan och avboka den skiten med, så ingen Pride-helg-semester för mig, lika så bra det. Jag har också hunnit ringa kommunen ang., den hjälpen jag får, jag har fått nog, givetvis var tanten inte inne, hinner jag ångra mig, förmodligen, jag vet ju att detta räknas som affekthandlingar, men jag orkar inte ta med det i beräkningen, det är som det är.

Just nu är jag så arg, rosenrasande, men inte på Yy, eller Xx, eller Pp, eller någon av assistenterna, utan på deras chef Cc. Jag har lagt ihop två och två, och kommit fram till att jag började sjunka långt ned, efter att en annan assistent Gg hastigt slutade, Yy trodde det berodde på Cc, och nu har alltså Yy fått nog pga mig, och jag blir vansinnig av hela situationen, tack Cc, och nej hon har tyvärr inte hittat hit. Det är inte sunt att vara så här ilsk, det tar onödigt med energi, men vad skall jag göra, du är ju min blogg, min partner i nöd och skuld, du delar ju min glädje och min sorg, så du får vackert ta mina ord nu.

Fick iväg ett kort sms, att något tråkigt och tungt har hänt, och så skrev jag deras arbetstid resten av veckan, mycket kort arbetstid, för jag orkar inte spela teater nu, jag orkar inte le, jag vill inte lyssna, jag kan inte glädjas med Xx över hennes husflytt, jag vill inte ha film och pizzakväll. Jag vill komma underfund med hur jag går vidare, igen, jag vill komma underfund med om jag orkar resa mig igen, damma av misslyckandet. Attt dra täcket över huvudet, och hoppas på att allt skall bli bra igen, är inte realistiskt, men att gå i ide, och sörja, gråta, några dagar, det är realistiskt, trots at det är något jag avskyr, tårar, mina egna tårar.

Utanför hör jag grävskopan, det har visst snöat inatt, som jag misstänkte att det skulle göra. Just nu vill jag stena grävskopan, den stör mig, i mitt ide, det är kanske befogat denna gång, att dra täcket över huvudet, och hoppas att den försvinner, jag menar det är inte helt orealistiskt, för någon gång måste den ju fara vidare, grävskopan alltså, eller?

Så får det bli, täcket över huvudet, tv avstängd, allt ljud avstängt, bara jag och en påse bullar. Har slutat skriva dagbok hemma, och pausar bloggandet för nu.