Vägen Hem

Lite frånvarande just nu, ringde pissakuten (psykakuten) och fick prata med en människa som nog undrade vad hon själv hade där att göra.

Jag: Jag vill prata med X, hon sade att jag kunde ringa idag.

Skötaren: Du kan inte välja vem du vill prata med, så berätta nu vad det är, eller så lägger vi på nu.

Jag: Men det är svårt, jag… hon vet ju om mig… jag…

Skötaren: Som sagt, du kan inte välja vem du vill prata med.

Jag kan visst välja vem jag vill prata med, så ledsen jag blev då. Det hör ju inte direkt till vanligheterna att jag pratar, än mindre tar initiativ till att prata, med någon. Jag hade turen för någon dag sen, att få prata med en skötare som känner till mig, hon kände igen mig på rösten, hur vanligt är det. Hon visste att ställa de rätta frågorna, och hon kunde direkt peka på mitt problem, som råder. ”orsak och verkan” sade hon, och jag fick tänka till, vad var orsaken, och vad var verkan, ”pling”, utförare och utförandet ledde till försämring i måendet. Hjälp, var det så enkelt?

Det var då, nu ringde jag för jag, kände en frustration, för allt jag tar vid, krackelerar, blir till sand, som rinner ut, bort. Ni vet, det där som inte fick hända, har hänt, det har hänt. När någon som står en nära, och i mitt fall är det inte knappt en handfull, när någon misstolkar mig. Ja, det har hänt, och jag har försökt förklara mig, men efter att sänt iväg förklaringen så fick jag panik, tänkte ”det där blev inte bra”, jag fick ångest över att inte kunna förklara med enkla ord.

Och inte fick jag prata med skötaren heller, om situationen som råder just nu, just nu, just nu. Personliga ombudet som jag haft, är bortrest, och sen finns det ingen mer. Vad har hänt, kan man undra, ja, det som inte fick hända, en betydelsefull person söker sig nu bort från mig, pga. mig, och ja, jag vet att, jag borde ha förklarat affekthandligar tydligare, men nu är det som det är, och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom kvällen, skjuter på allt nu.

Tänk er följande scen:

Okey, det är Xx som jobbar idag, skönt på ett sätt, för hon är ju världsmästare på att skratta och prata om alla sina underbara barn, det är bara för mig att flika in en standardfråga med jämna mellanrum, och sen är hon igång.

Xx: Hej S. Hur är det?

Jag: Är det kallt ute?

Xx: Ja, fy fan, men det blir väl du glad åt ditt as.

Vi har den jargongen här hemma, så ingen blir förskräckt.

Xx: Men hur är det då?

Jag: Du får inget svar på det.

Xx: Nähej.

Xx: Vi tog huset, vi tog huset, vi gjorde det.

Yes, då fokuseras dagens samtalsämne på huset, bara för mig att flika in något, när hon tar en andningspaus, och så le, det funkar alltid.

***

Detta var en scen, mitt skådespel i min vardag, tänk er nu nästa scen:

***

Okey, det är Yy  som jobbar idag, vad skönt, jag behöver inte göra mig till.

Yy: Hej S.

Jag: Hej Yy.

Tittar på Yy, tycker mig ana en trötthet, fortfarande, hur skall jag tackla det, vill inte göra fel. Nej ,bäst jag är tyst om det, så jag inte gör bort mig. Rör mig ut på terrassen, ropar till Yy att jag väntar ute. Usch, vad kallt det är, ja ja, då vet man att man lever i alla fall. Lyssnar inåt, för att höra om hon är på väg, men hör inget. Efter en stund rullar jag in och frågar om hon kommer, och det gör hon.
Vi förgiftar våra lungor i tystnad, och jag funderar på om jag skall fråga om hennes läkarbesök, men vet fasen inte hur.

Jag: Skall vi spela yatzy?

 Det är något vi har gemensamt, spelandet, det spelet kan vi spela i flera timmar, utan att ledsna. Men dagens spel sker i tystnad, och jag börjar skruva lite lätt på mig, något är fel, vad tänker hon på? Vi spelar några omgångar, innan vi rör på oss ut till terrassen igen. Det får bära eller brista, nu måste jag fråga.

Jag: Hur gick det hos läkaren?

Yy: Jag får inga svar, de säger bara att det är stressmage, de är dumma i huvudet, jag skall byta vårdcentral.

Jag: Men om du säger att du vet varför du mår dåligt, och pga. det behöver vara hemma så du kan ta igen dig?

Yy: Ja, men de lyssnar ju inte.

Jag: För mig känns det lite olustigt, att du mår dåligt och jobbar.

Yy: Jag skall prata med chefen och se om hon kan få in någon ett par dagar.

Undrar om hon missförstod mig nu, det händer ju alltför ofta att jag missförstås pga min oförmåga att i tal förklara hur jag tänker. Förstod hon att jag ville underlätta för henne, genom att hjälpa henne på det sätt jag kan, kortare arbetsdag t ex, eller tog hon det som ett påhopp på att jag inte vill ha henne här. Herregud, vad har jag ställt till med den här gången, helvete, jag skulle ha hållit mun, jag skulle inte ha sagt något, utan istället varit tyst. Jag är så jäkla korkad, misslyckad […]

***

Ja, detta var en annan scen, men utan ett skådespel från min sida. Om jag hade valt skådespel i scen nummer två, så kanske ingen skada hade skett, eller?
Utomstående som t ex Yy uppfattar mig som glad med andra och tyst med henne, utan att egentligen förstå varför. Och då händer det, som jag inte ville skulle ske.

Och inte får jag prata med skötaren heller, kanon, mitt liv in nuce. Finns det någon on off knapp på/till nedvärderingskänslorna? Kan man kliva ur sin egen kropp, och vara en glad, frisk S? Varför kan man inte pausa livet?