Vägen Hem

Jag: Jag vill vara säker på att min sista vilja efterlevs, även om jag inte tillhör de mer bemedlade. Det kostar ju, kista, gravsten osv., och de pengarna finns inte nu, de kommer aldrig att finnas, så hur blir det då, hur lir det för de som inte har några som helst medel, får de ett värdigt slut? Det är sådana frågor som jag söker svar på, via olika begravningsbyråers hemsidor.

Kommer på mig själv, med att pilla försiktigt under tröjärmen, på ett sår. Anstränger mig en aning, och lyfter blicken, möter diakonens ögon, och funderar på vad sjutton det var jag sade alldeles nyligen. Det är som det är, nu är det sagt, och jag är ju här för att prata, lätta på hjärtat om man så vill.

Diakonen: Alla får ett värdigt slut, oavsett medel eller ej.

Va?, Vad är det hon säger. Förvånad över hennes svar, trodde jag skulle bli serverad en moralkaka av något slag. Känner mig ändå nöjd, med att få svar på en del av de frågor jag grubblat på

Diakonen: Läser dina assistenter din blogg?

Jag: Det är en öppen blogg, men jag har gett ut adressen till två tre stycken, som jag har haft hos mig länge.

Diakonen: Vad säger de om det du skriver?

Jag: Vi pratar inte om det, det är nog svårt för de att veta hur de skall tackla det. Jag menar, jag har ju redan en som är utbränd, delvis eller mycket beroende på mig, och de andra vet inte om bloggen än. Jag skriver ju inte för någon annan, jag skriver för mig själv, bloggterapi.

Nu följer, vad jag upplever som, en lång tyst minut, innan diakonen tar till orda. Den här gången  är det inte jag som febrilt letar efter nytt samtalsämne ,nej då, diakonen hade en väntandes i bagaget.

Diakonen: Men hur mår du, hur mår S? Du berättar om de andra, din oro över dem osv., men hur mår du egentligen.

Jag blir ställd, och undrar stilla varifrån den frågan kom, och varför, och vad skall jag svara? Jag går på ärligheten, för hos diakonen är jag ärlig, det går inte ens att dra en nödlögn för henne.

Jag: Ja, hm, vad skall jag svara på det? Trött, jag är trött själsligt, det är mycket nu, och det tar energi. Att vara orolig över sina assistenter konstant, det tar energi. Jag vet inte vad jag skall på frågan du nyss ställde.

Diakonen:  Du svarade just på den, och din själsliga trötthet får jag ihop, efter allt vi pratat om tidigare. Du har svårt för när rutiner bryts, när du inte får hjälp, när du inte blir bemött med respekt av chefen eller assistenterna, så att du är trött S. det är inte så konstigt, men det är mer än så, eller hur?

Jag: Jo, så kanske det är, men jag orkar inte bry mig längre, för utförarna är jag en handelsvara, som dekan göra vad de vill med, som t ex att lämna mig utan någon som helst hjälp. Eller tjejerna som pratar över huvudet på mig, det går bort, en rak och tydlig, öppen kommunikation är a och o här, och det vet de, men ändå så behandlas jag som skit ,mindre förstående, och det är tungt, och det påverkar så klart mitt mående. Det är mycket kring utförare och assistenter som ställer till det i mitt huvud och handlande.

Drar ett djupt andetag, det var visst mycket som skulle ut, och nu kom det ut en hel del. Funderar på hur mycket klockan är, den på bordet visar fortfarande tjugo i tio, Kan det vara tio minuter kvar av vårt samtal. Skruvar lite besvärat på mig, snurrar armbandet två varv, och rättar till håret, enkom för att upptäcka att jag slitit av en rejäl hårtuss, hm, var skall jag gömma den så hon inte ser. Yes, jag låtsas sträcka på mig, och sen bak i ryggen.

Vi hinner avhandla en hel del, under denna timma, och jag noterar att jag mår bra i det, jag får nya frågor, andra infallsvinklar än ursprunget, ja, jag har glädje av att gå till diakonen, ser framemot nästa tid, och det är högst ovanligt, jag ser sällan fram till inbokade tider, men denna ser jag verkligen fram till. Vi avslutar samtalet.

Diakonen: Vi skall väl boka in en ny tid va S.?

Smart där, hade hon sagt skall vi boka en ny tid, så hade autopiloten gått på, med det inprogrammerade svaret: Nej!

Jag: Ja, tack.

Diakonen: Och jag skickar sms, samma dag, ett par timmar innan, för att påminna dig, som vanligt

Jag: Tack

Diakonen: Var rädd om dig nu S.

Jag: Försöker, hej då

Diakonen: Hej då S.

Idag har jag intagit sängläge, feber och hostig. Men det går över, vill inte ha två veckors skit som sist, nej det går över.
I Övrigt så funderar jag lite på mitt och diakonens samtal vi förde igår. Hon lyckas alltid lämna mig med flerfrågor, men även en del svar på frågor jag inte visste jag hade. Värsta partytricket, om man nu kan säga så.

Och jag går på det varje gång, en kan tycka att jag vid detta laget borde kunna förutspå utgången av våra samtal, men icke.

Pratade med psykakuten för ett par dagar sedan, bad dem föra in i deras anteckningar att jag ville ha en genomgång av mina antidepp, och sömntabletter. Jag tryckte på att jag behöver mer sömn, och att skovet är för svårt, och då bör man fundera på byte av antidepp. De skulle vidarebefordra det till psyk,läkare, så får jag se.

Vad mer, jo, det är något som jag skulle vilja skriva, men inte vet hur., så det får välan eka tomt i mitt välfyllda huvud.