1 timma med diakonen, del 1
Jag träffade diakonen idag, jag lyckades ta mig dit, jag var där…
Som vanligt fäste jag blicken på lapptäcket på väggen, och på den lilla klockan på bordet, som fortfarande står still, inget batteri byte där inte.
Diakonen: Vad glad jag är att du kom idag S., jag såg inte dig på mässan i morse.
Jag: Ja ,jag hoppade mässan imorse.
Diakonen: Tänker du på förra mässan?
Jag: Jo, jag gör ju det, och jag har ju aningens svårare för att släppa enskilda händelser, än andra.
Diakonen: Men när du pratade med G. (kyrkoherden) så uttryckte du sig så väl.
Jag: Gjorde jag?, det kändes mest som att jag var ledsen och besviken över G:s ordval, och liknelse, som fick församlingen att skratta igenkännande. Jag tror inte alls att han förstod, vad jag ville ha sagt, poängen nådde inte ända fram, förstår du?
Diakonen: Vi var några stycken i församlingen som reagerade på hans ordval, och tyckte att han gick över gränsen, och de som skrattade vill jag tro att, de gjorde så för att de inte visste riktigt hur de skulle reagera. Det är vad jag tror.
Jag: Okey…
Diakonen: Hur har du det med assistenter nu, funkar det som det skall, eller är det som förut?
Jag: (Skrattar till lite lätt) Tragiskt nog så är det som vanligt, de jag har går på knäna, ibland får jag ingen hjälp alls.
Diakonen: Hur går det med medicinen då (ser menande på mig)?
Jag: Det blir som det blir, det är väl inte det mest optimala att ställa fram ett gäng mediciner till mig, ja det ju du.
Undviker att möta hennes blick, för jag vet att hon vet, jag har aldrig hymlat med något. Så jag väntar på att hon skall byta samtalsämne, i tron att hon kan släppa medicinfrågan.
Diakonen: S. du ser trött ut, kan du sova något om nätterna?
Jag: Nej, men jag är van, har ju haft sömnstörning sedan tidiga tonåren.
Diakonen: Men hur får du natten att gå, jag förstår att du har ångest, det har du berättat för mig, men det är många timmar på en natt.
Jag: Sliter hår, gömmer det, bloggar, försöker skriva på boken…
Diakonen: Läser du andras bloggar?
Jag: Nej, jag försöker undvika det, jag hämtar inspiration från musiken, och skriver rakt uppifrån och ned, inte för någon annan.
Däremot så har jag en morbid fascination av att studera begravningsbyråer. Jag vill veta allt, ifrån kista, storlek, gravsten, till ceremonin, om jag får min sista vilja igenom vad gäller musik osv. Jag kan ägna timmar åt att läsa om allt detta, det är som om jag får de sista pusselbitarna att falla på plats.
Hejdar mig själv, och inser att jag svävat ut lite för öppenhjärtigt, lite för avslöjande, men inser snart att det hade kommit fram förr eller senare ändå, och på något vis känns det skönt att ha introducerat min vilja för någon som senare kan tala för mig.
forts. följer