Vägen Hem

Så, i kväll skall jag skriva lite om ilska, oro, ledsamhet osv, och försöka hålla mig till en eller två enskilda händelser.

Just nu:

… är jag riktigt arg, och ledsen, och besviken, och orolig, toppat med en förhöjd dos ångest.

I vilken ordning skall jag börja?, tror det får bli med ilskan, ledsamheten, besvikelsen och oron.

En av de som jobbar hos mig, har gått in i väggen, rejält, ändock envisas hon med att komma tillbaka, på tok för tidigt, antagligen för att trygga ekonomin innan sjukskrivning, det är dock inte bara hon som drabbas, även jag hamnar i kläm.

Detta gör mig så arg, att inte lyssna på sin kropp, särskilt när man är så pass ung, jag blir arg för att hon fortsätter plåga sig själv, arg för att det är jag som får leva med det nu och sen. För efteråt anmäler sig skuldkänslorna för tjänstgöring, de känslorna som jag inte vill kännas vid. De tar sig uttryck i allehanda självskador, självförakt, maktlöshet inför situationerna osv.

Ledsen för att nyss nämnda inte är ärlig med mig, kom underfund med det idag, och ledsen för att hon tror att jag vill ha väck henne, hon som är en av de två bästa, det gör ont när hon tror något sådant absurt. Det är ledsamhet och besvikelse, allt i ett.

Jag blir ledsen för att jag är en stor del av hennes psykiska ohälsa.

Få se nu, vad hade jag mer på agendan?, jo, arg, ledsen och besviken för att, man kör över mig, pratar över huvudet på mig, något av det värsta jag vet, inte det värsta, men något av det värsta, för ordningens skull.

Jag är orolig för den utbrända assistenten, som inte lyssnar på sin kropp, men vad f*n skall jag göra, när hon vägrar lyssna, jag har gjort det jag kan, kortat ned arbetstiden av rädsla att det skall bli för mycket för henne. Det känns olustigt att ha någon här, som ser mer ut som en med utmattningsdepression, de timmar hon är här, lider jag i skuld.

Jag har sådan svår ångest över att varje dag upptäcka att det är en ny dag, med mig i livet, och att jag är tvungen att sätta på mig dagens mask, härda ut, tills jag kan svepa in mig i mörkret igen. Detta är inte hållbart.

Jag har gjort allt, vad jag kan, försökt få medicinsk vård, sökt möjligheten till att få medicinsk behandling på annan ort, gått till diakonen som oroar sig mer och mer för mig, hos henne kan jag vara mig själv, nästan, hon ser att jag mår dåligt, att jag befinner mig under ytan, även hon upplever denna omvälvande maktlöshet. Jag har försökt med avslappningsövningar, jag har sökt ACoA, men de anser att jag hade ett alldeles för tungt bagage, och att det kunde skada gruppen. Så, vad finns då kvar, när man tappat orken helt?