Vägen Hem

Jag vågar placera ett försiktigt litet leende på mina stela läppar. Varför?, jo för jag tror, ta i trä, att skrivkrampen börjar lätta. Så skönt att kunna få ned sin känsla i ord, det skrivna ordet är makt, förlåtelse, och lärande. Att med några få enkla ord, kunna uttrycka det allra innersta, jösses, jag får gåshud bara jag tänker på det, det riktigt kliar i fingrarna, sitter med mitt block och min penna i knäet, och brainstormar, så underbart, magiskt att se hur något växer fram, bildar ett sammanhang.
Jag lovar att jag i sinom tid delar med mig av något alster, givetvis skriver jag utefter nu rådande sinnesstämning, och man får ta det för vad det är, punkt slut.

vinterns vackra vita skrud
nu lämnar oss
vårens väna grönska
tar nu vid
snart står sommaren brud
från vinterns båt
vi nu kasta loss
mot våren vi länge önskat

Ops, det ramlade ned några rader här, lite tunt, lite lamt, men, det är en början. Har som mål att skriva en ny dikt till kyrkan inför sommaren, och att utmana mig själv och skriva en uppföljare till en av mina få favoriter, den nedan:

BEFRIELSEN

Jag andas döden
Tillgången är
 knapp

detta liv är ej
ämnat för mig

mina sista ord i livet
är om döden
mitt enda syre

dödens befrielse
Lämnar er
Sörjande

detta liv är
ämnat för er

ensam besegrades
jag av
sorg och saknad

motgångarnas hårda
vindar
hindrade mig ej

själen är
svårt skadad

minns mig
med glädje
och med sång

min kärlek till er
var obegränsad
för er gav jag livet

själen är befriad

Min kropp har fått en sockerchock, stackars den, så elakt av mig att, ge kroppen en sockerchock, men det var ju så gott.

Masade iväg till kyrkan i morse, med lite obehag, tänk om kyrkoherden var där, tänk om det var han som skulle hålla i mässan. Kom dit, och så var det inte han, pustade ut, tills… vi gick fram i halvcirkel för att ta emot nattvarden, då såg jag honom. Han hade tydligen smugit sig bak, och satt och tryckte mot väggen. Jag bestämde mig för att, på en fyraårings vis, ignorera honom, jag var där för min skull, andlig påtankning, eller vad man nu väljer att kalla det, en stunds ro helt enkelt.
Jag kan säga att jag och assistenten rusade ut efteråt, kläderna tog vi på oss ute i snålblåsten, men det var det värt. Tack gode Gud, för att det inte var kyrkoherden som höll i mässan, då vete fåglarna hur jag hade agerat, förmodligen med att vända på klacken, i mitt fall hjulen, och ut.
Andra halvan av mässan, så kom jag på mig själv med att svära inombords ”gubbjävel”, inte så moget, men det lugnade mig. Och så hade jag skrivit på en lapp, som jag hade i väskan, ”andas”, jag har förmågan att glömma av det, ångesten har den effekten på mig.

Ja, ja, det var då, på eftermiddagen så rullade jag ånyo till kyrkan, denna gång för att prata med diakonen, hej och hå. ”Vad sjutton skall vi prata om idag, vad kan hon tänkas leda in mig på för spår, orkar jag en timma, jag vill inte vara här, nej nu kommer hon”
Och jag ler, säger hej, och rullar in i det alltför välbekanta rummet, med väggbonaden, lapptäcket, klockan som fortfarande har ett batteri vars bäst före datum passerat med några månader.
Jag hinner notera att någon måste ha varit där innan, för där stod ett glas, med läppstiftsavtryck, och en kaffemugg, klockan stod på fel ställe, och krukan var vänd åt fel håll, och det börjar krypa i mig, förändring i det invanda, vad gör jag nu?
Jag gör det jag alltid brukar göra, fäster blicken på lapptäcket, räknar rutorna, men… ordningen på bordet stör mig, så jag lutar mig fram lite diskret, och lyfter på muggen, låtsas beundra mönstret, för att sen ställa den så den inte syns.
Sen får jag en sån där underlig känsla av att diakonen tittat på mig under tiden, och jag ser att hon försöker dölja ett leende.
Hon hade förmodligen observerat min ångest över att det inte stämde på bordet, och lät mig hållas.
Så det kan vara, en vanlig dag på kontoret, typ.

Minns inte redigt vad vi pratade om, men författare jag tycker om, och om jag fortfarande skriver dikter. Vi avverkade även manipulation, min manipulation, sömn, mat, shopping, och, våren. Vad svarade jag på det, ja på manipulationen, nej på sömnen, försöker på maten, nej på shoppingen, och nja på våren.
Hon fortsatte på ämnet dikter, hon vet att jag uttrycker mig bäst i skrift, och jag svarade henne att, jag har skrivkramp, jag har inte kunnat producera en enda dikt på tre, fyra månader. Jag kan inte skriva mig ur en skrivkramp, det finns vissa som kan det,  jag har försökt, men för mig funkar det inte.
Men visst, jag saknar det, att skriva av mig känslorna, lika mycket som jag saknar att sjunga, men mer än så är det inte.

Sömn ja, jag tröttar ut mig genom att lägga Harpan på datorn, till slut så går verkligen ögonen i kors, det är det enda som kan lugna mig något bortsett från ångestdämpande. Det, och en kanal med något totalt ointressant på, med dovt ljud. Framåt halv åtta, åtta på morgonen, klappar ögonen igen, och nej, jag sover inte bort hela dagen, vägrar, det händer bara när jag har haft tokmigrän. Just nu så har jag ingen susning om vad det är som sker i rutan, bryr mig inte, och jag börjar få aningens svårt att se vad jag skriver, har förstorat bilden väldigt mycket.

Med det sagt, så är det dags att stilla abstinensen med en snus.

Hm, såg att de senaste inläggen postats dubbelt upp, märkligt, försökt redigera det nu.

Jag borde inte, men jag vill, men borde inte, men YEEEES, jag slapp kliva ur min comfort zone idag. Men, och jo, det finns ett men med i det hela, jag är tvungen att göra det på fredag istället.

Just nu, ligger jag, inte helt oväntat, och ser på Pluras kök, love it. Plura är Plura, utan krusiduller, krims krams, eller tingel tangel. Jag tycker om denna man, för att han är sig själv, rakt uppifrån och ned, han hymlar inte om något, han får gärna vara min far, hur han nu skall förklara det.

TV ja, det är ingen hemlighet att jag är tv nörd. Jag har mina måsten i programutbudet, får nästan abstinens, blir stirrig om jag inte får se mina program. Jag har till och med förklarat krig mot mina medpatienter på psykavdelningen, för att få se åtminstone den viktigaste, jag vann, jag är nog inte den man vill reta upp när det gäller, har jag kommit underfund med, jag som är så snäll.
Vad har jag för måste i utbudet då, jo det skall jag tala om, CSI Miami, CSI New York, Criminal Minds, Criminal Minds Suspect Behaviour, NCIS, Law and Order, Medium, Borgen, Bones, Varg Veum. Och så musik, Körslaget och Så ska det låta. Lite humor från den högst dysfunktionella familjen Harper, 2½ män. Det är mina måste, i övrigt blir det lite ströprogram. Yy det blir definitivt inte Big Brother igen, inte ens under tvång.

TV tittandet är givetvis en verklighetsflykt, jag är fullt medveten om det. Må så vara, jag trivs med den flykten.

I morgon blir det till att rulla iväg till kyrkan, så inget sängläge då inte, först rullar jag dit till 08.30,sentill 16.30 för samtal med diakonen. Inte alls upplagd för samtal…

Att gå i ide, det var inte min grej, nej, inte när det kliar i fingrarna som nu, så jag kryper fram igen.
Har syndat rejält idag, kalorimässigt sett. Yy bjöd på min favoritpizza, och hur konstigt det än låter, så är det inte en ifrån pizzerian, nej, det är Coops egna mozzarellapizza. Och nu, så här mitt i natten, så har jag avnjutit choklad, min tredje last.
Tredje, ja, nummer ett är ju snuset, två är tuggummi, och så nummer tre choklad, värdelös info.

Jag brukar färga mitt hår, mahognyrött, men nu har jag allvarliga funderingar på att bleka håret först, och sen ta en redigt röd färg. Det är nog en så där, 10-11 år sen som jag blekte håret innan färgning. Det är bara det där med att, få tummen ur…

Ligger just nu, och funderar på det här med förändringar. En del menar att förändringar är bra, och det är det säkert, om man klarar av förändringar. För min del så är förändringar, förvirrande, ångestladdade, skrämmande, jobbiga, ja, det och mer därtill. Tror jag har nämnt det förut, att kliva ur min comfort zone, det är jobbigt.
1 gång i månaden försöker jag fara in till köpcentret, för att införskaffa lite livsmedel, om man nu kan kalla bubbelvatten, micropopcorn och ost för livsmedel vill säga. När vi anländer dit, så har jag en bestämd rutt, vi börjar med att gå in i en butik, sedan kaffepaus, och efter det, nästa butik, och sen avslutar vi med Willys, innan hemfärden. Det har hänt att vi avvikit från denna bestämda ordning, och då har det blivit oordning uppe på hjärnkontoret, rörigt med andra ord, jag blir skakig, och mer slut än vanligt, så nej, förändring är inte bra, för mig. Det kan vara allt från det minsta, som att min säng bäddats fel, till det större. För andra så kanske det räcker med en axelryckning, och jag önskar att det vore lika enkelt för mig, men si det är det inte.

I morgon skall jag och Xx till ett nyöppnat café här hemma, 5 minuter hemifrån, men, och det finns ett men, det är nytt för mig, jag vet inte hur det ser ut, hur möblerna är placerade, hur de som jobbar där ser ut, vad det finns för utbud, med andra ord, en förändring i det jag är van vid. Och varför är jag så dum och utsätter mig för det då, kan man ju undra. Ja, det undrar jag med, fick ett infall idag, och föreslog att vi skulle testa det i morgon, och nu har jag ångest för det, kanon!

Ja, jösses, vad rörigt det är uppe på hjärnkontoret, och till råga på allt så försöker jag, just nu att utstå ett avsnitt av Big Brother, tro det eller ej. Få se nu, en Norrlänning, ”ha ha ha, ja jävlar i helvete, jag måste berätta en sak, halleluja, halleluja, det här med öl det är underbart” (i bikten), en skåning ”jag svär på Gud, om du vore min dotter, jag svär på Gud”, en gurka ”chilla, chilla, kom här din jävla björn” (om norrlänningen som behöver spy). Varför i hela fridens namn följer man det här? Nu har jag sett ett helt avsnitt, tack och lov så är det slut nu, men ingen kan säga att, jag inte kan veta om programmet är bra eller inte, för nu har jag sett det, och det är skit.

Går i ide, stänger om mig, stänger ut, enough is enough. Orkar inte ta på mig min mask idag, inte efter gårdagen, enklare att stänga ute dem, de får inte komma hit som vanligt, jag har fått nog, behöver sörja det som varit, ja kanske till och med älta det som varit, i ide. Innan jag går helt i ide, så är det en del praktiska tråkigheter som skall ordnas. Jag har redan hunnit avboka hotellet, nu skall jag jaga bussresan och avboka den skiten med, så ingen Pride-helg-semester för mig, lika så bra det. Jag har också hunnit ringa kommunen ang., den hjälpen jag får, jag har fått nog, givetvis var tanten inte inne, hinner jag ångra mig, förmodligen, jag vet ju att detta räknas som affekthandlingar, men jag orkar inte ta med det i beräkningen, det är som det är.

Just nu är jag så arg, rosenrasande, men inte på Yy, eller Xx, eller Pp, eller någon av assistenterna, utan på deras chef Cc. Jag har lagt ihop två och två, och kommit fram till att jag började sjunka långt ned, efter att en annan assistent Gg hastigt slutade, Yy trodde det berodde på Cc, och nu har alltså Yy fått nog pga mig, och jag blir vansinnig av hela situationen, tack Cc, och nej hon har tyvärr inte hittat hit. Det är inte sunt att vara så här ilsk, det tar onödigt med energi, men vad skall jag göra, du är ju min blogg, min partner i nöd och skuld, du delar ju min glädje och min sorg, så du får vackert ta mina ord nu.

Fick iväg ett kort sms, att något tråkigt och tungt har hänt, och så skrev jag deras arbetstid resten av veckan, mycket kort arbetstid, för jag orkar inte spela teater nu, jag orkar inte le, jag vill inte lyssna, jag kan inte glädjas med Xx över hennes husflytt, jag vill inte ha film och pizzakväll. Jag vill komma underfund med hur jag går vidare, igen, jag vill komma underfund med om jag orkar resa mig igen, damma av misslyckandet. Attt dra täcket över huvudet, och hoppas på att allt skall bli bra igen, är inte realistiskt, men att gå i ide, och sörja, gråta, några dagar, det är realistiskt, trots at det är något jag avskyr, tårar, mina egna tårar.

Utanför hör jag grävskopan, det har visst snöat inatt, som jag misstänkte att det skulle göra. Just nu vill jag stena grävskopan, den stör mig, i mitt ide, det är kanske befogat denna gång, att dra täcket över huvudet, och hoppas att den försvinner, jag menar det är inte helt orealistiskt, för någon gång måste den ju fara vidare, grävskopan alltså, eller?

Så får det bli, täcket över huvudet, tv avstängd, allt ljud avstängt, bara jag och en påse bullar. Har slutat skriva dagbok hemma, och pausar bloggandet för nu.

Lite frånvarande just nu, ringde pissakuten (psykakuten) och fick prata med en människa som nog undrade vad hon själv hade där att göra.

Jag: Jag vill prata med X, hon sade att jag kunde ringa idag.

Skötaren: Du kan inte välja vem du vill prata med, så berätta nu vad det är, eller så lägger vi på nu.

Jag: Men det är svårt, jag… hon vet ju om mig… jag…

Skötaren: Som sagt, du kan inte välja vem du vill prata med.

Jag kan visst välja vem jag vill prata med, så ledsen jag blev då. Det hör ju inte direkt till vanligheterna att jag pratar, än mindre tar initiativ till att prata, med någon. Jag hade turen för någon dag sen, att få prata med en skötare som känner till mig, hon kände igen mig på rösten, hur vanligt är det. Hon visste att ställa de rätta frågorna, och hon kunde direkt peka på mitt problem, som råder. ”orsak och verkan” sade hon, och jag fick tänka till, vad var orsaken, och vad var verkan, ”pling”, utförare och utförandet ledde till försämring i måendet. Hjälp, var det så enkelt?

Det var då, nu ringde jag för jag, kände en frustration, för allt jag tar vid, krackelerar, blir till sand, som rinner ut, bort. Ni vet, det där som inte fick hända, har hänt, det har hänt. När någon som står en nära, och i mitt fall är det inte knappt en handfull, när någon misstolkar mig. Ja, det har hänt, och jag har försökt förklara mig, men efter att sänt iväg förklaringen så fick jag panik, tänkte ”det där blev inte bra”, jag fick ångest över att inte kunna förklara med enkla ord.

Och inte fick jag prata med skötaren heller, om situationen som råder just nu, just nu, just nu. Personliga ombudet som jag haft, är bortrest, och sen finns det ingen mer. Vad har hänt, kan man undra, ja, det som inte fick hända, en betydelsefull person söker sig nu bort från mig, pga. mig, och ja, jag vet att, jag borde ha förklarat affekthandligar tydligare, men nu är det som det är, och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom kvällen, skjuter på allt nu.

Tänk er följande scen:

Okey, det är Xx som jobbar idag, skönt på ett sätt, för hon är ju världsmästare på att skratta och prata om alla sina underbara barn, det är bara för mig att flika in en standardfråga med jämna mellanrum, och sen är hon igång.

Xx: Hej S. Hur är det?

Jag: Är det kallt ute?

Xx: Ja, fy fan, men det blir väl du glad åt ditt as.

Vi har den jargongen här hemma, så ingen blir förskräckt.

Xx: Men hur är det då?

Jag: Du får inget svar på det.

Xx: Nähej.

Xx: Vi tog huset, vi tog huset, vi gjorde det.

Yes, då fokuseras dagens samtalsämne på huset, bara för mig att flika in något, när hon tar en andningspaus, och så le, det funkar alltid.

***

Detta var en scen, mitt skådespel i min vardag, tänk er nu nästa scen:

***

Okey, det är Yy  som jobbar idag, vad skönt, jag behöver inte göra mig till.

Yy: Hej S.

Jag: Hej Yy.

Tittar på Yy, tycker mig ana en trötthet, fortfarande, hur skall jag tackla det, vill inte göra fel. Nej ,bäst jag är tyst om det, så jag inte gör bort mig. Rör mig ut på terrassen, ropar till Yy att jag väntar ute. Usch, vad kallt det är, ja ja, då vet man att man lever i alla fall. Lyssnar inåt, för att höra om hon är på väg, men hör inget. Efter en stund rullar jag in och frågar om hon kommer, och det gör hon.
Vi förgiftar våra lungor i tystnad, och jag funderar på om jag skall fråga om hennes läkarbesök, men vet fasen inte hur.

Jag: Skall vi spela yatzy?

 Det är något vi har gemensamt, spelandet, det spelet kan vi spela i flera timmar, utan att ledsna. Men dagens spel sker i tystnad, och jag börjar skruva lite lätt på mig, något är fel, vad tänker hon på? Vi spelar några omgångar, innan vi rör på oss ut till terrassen igen. Det får bära eller brista, nu måste jag fråga.

Jag: Hur gick det hos läkaren?

Yy: Jag får inga svar, de säger bara att det är stressmage, de är dumma i huvudet, jag skall byta vårdcentral.

Jag: Men om du säger att du vet varför du mår dåligt, och pga. det behöver vara hemma så du kan ta igen dig?

Yy: Ja, men de lyssnar ju inte.

Jag: För mig känns det lite olustigt, att du mår dåligt och jobbar.

Yy: Jag skall prata med chefen och se om hon kan få in någon ett par dagar.

Undrar om hon missförstod mig nu, det händer ju alltför ofta att jag missförstås pga min oförmåga att i tal förklara hur jag tänker. Förstod hon att jag ville underlätta för henne, genom att hjälpa henne på det sätt jag kan, kortare arbetsdag t ex, eller tog hon det som ett påhopp på att jag inte vill ha henne här. Herregud, vad har jag ställt till med den här gången, helvete, jag skulle ha hållit mun, jag skulle inte ha sagt något, utan istället varit tyst. Jag är så jäkla korkad, misslyckad […]

***

Ja, detta var en annan scen, men utan ett skådespel från min sida. Om jag hade valt skådespel i scen nummer två, så kanske ingen skada hade skett, eller?
Utomstående som t ex Yy uppfattar mig som glad med andra och tyst med henne, utan att egentligen förstå varför. Och då händer det, som jag inte ville skulle ske.

Och inte får jag prata med skötaren heller, kanon, mitt liv in nuce. Finns det någon on off knapp på/till nedvärderingskänslorna? Kan man kliva ur sin egen kropp, och vara en glad, frisk S? Varför kan man inte pausa livet?

Tittade på melodifestivalen idag, för första gången på länge, och ja, vad skall jag säga, hellre lillpojken Eric Saade, än Linda Bengtzing eller Swingfly, vilka märkliga bidrag. Jag tyckte om Brolle givetvis, och så var mannen i den gula outfiten bra, minns inte namnet, men det gjorde inte svenska folket. Men visst, Popular är klatschig, och funkar internationellt, tilltar alla småflickor som riskerar att svimma varje gång den spelas på radion framöver. Så vi får välan se hur det går för lillpojken.

I övrigt var det aningens förvirrande när Adam Alsing redovisade Europas röster på de svenska bidragen, what? Jag har i och för sig inte följt de senaste årens melodifestivaler, men ändå, är jag så hopplöst efter? Ja ja, nu har jag gett det en chans, sett och lyssnat, lidit av dåliga bidrag, och klarat av hela festivalen, så en klapp på axeln förtjänar jag nu, ”klappar mig på axeln”.Har rensat hårddisken, full av skit, ordnat med mapparna, så nästa får lättare att navigera runt. Känns befriande, var sak på sin plats, ett bra avslut.

Nu skall jag göra just ingenting.

Jag: Jag vill vara säker på att min sista vilja efterlevs, även om jag inte tillhör de mer bemedlade. Det kostar ju, kista, gravsten osv., och de pengarna finns inte nu, de kommer aldrig att finnas, så hur blir det då, hur lir det för de som inte har några som helst medel, får de ett värdigt slut? Det är sådana frågor som jag söker svar på, via olika begravningsbyråers hemsidor.

Kommer på mig själv, med att pilla försiktigt under tröjärmen, på ett sår. Anstränger mig en aning, och lyfter blicken, möter diakonens ögon, och funderar på vad sjutton det var jag sade alldeles nyligen. Det är som det är, nu är det sagt, och jag är ju här för att prata, lätta på hjärtat om man så vill.

Diakonen: Alla får ett värdigt slut, oavsett medel eller ej.

Va?, Vad är det hon säger. Förvånad över hennes svar, trodde jag skulle bli serverad en moralkaka av något slag. Känner mig ändå nöjd, med att få svar på en del av de frågor jag grubblat på

Diakonen: Läser dina assistenter din blogg?

Jag: Det är en öppen blogg, men jag har gett ut adressen till två tre stycken, som jag har haft hos mig länge.

Diakonen: Vad säger de om det du skriver?

Jag: Vi pratar inte om det, det är nog svårt för de att veta hur de skall tackla det. Jag menar, jag har ju redan en som är utbränd, delvis eller mycket beroende på mig, och de andra vet inte om bloggen än. Jag skriver ju inte för någon annan, jag skriver för mig själv, bloggterapi.

Nu följer, vad jag upplever som, en lång tyst minut, innan diakonen tar till orda. Den här gången  är det inte jag som febrilt letar efter nytt samtalsämne ,nej då, diakonen hade en väntandes i bagaget.

Diakonen: Men hur mår du, hur mår S? Du berättar om de andra, din oro över dem osv., men hur mår du egentligen.

Jag blir ställd, och undrar stilla varifrån den frågan kom, och varför, och vad skall jag svara? Jag går på ärligheten, för hos diakonen är jag ärlig, det går inte ens att dra en nödlögn för henne.

Jag: Ja, hm, vad skall jag svara på det? Trött, jag är trött själsligt, det är mycket nu, och det tar energi. Att vara orolig över sina assistenter konstant, det tar energi. Jag vet inte vad jag skall på frågan du nyss ställde.

Diakonen:  Du svarade just på den, och din själsliga trötthet får jag ihop, efter allt vi pratat om tidigare. Du har svårt för när rutiner bryts, när du inte får hjälp, när du inte blir bemött med respekt av chefen eller assistenterna, så att du är trött S. det är inte så konstigt, men det är mer än så, eller hur?

Jag: Jo, så kanske det är, men jag orkar inte bry mig längre, för utförarna är jag en handelsvara, som dekan göra vad de vill med, som t ex att lämna mig utan någon som helst hjälp. Eller tjejerna som pratar över huvudet på mig, det går bort, en rak och tydlig, öppen kommunikation är a och o här, och det vet de, men ändå så behandlas jag som skit ,mindre förstående, och det är tungt, och det påverkar så klart mitt mående. Det är mycket kring utförare och assistenter som ställer till det i mitt huvud och handlande.

Drar ett djupt andetag, det var visst mycket som skulle ut, och nu kom det ut en hel del. Funderar på hur mycket klockan är, den på bordet visar fortfarande tjugo i tio, Kan det vara tio minuter kvar av vårt samtal. Skruvar lite besvärat på mig, snurrar armbandet två varv, och rättar till håret, enkom för att upptäcka att jag slitit av en rejäl hårtuss, hm, var skall jag gömma den så hon inte ser. Yes, jag låtsas sträcka på mig, och sen bak i ryggen.

Vi hinner avhandla en hel del, under denna timma, och jag noterar att jag mår bra i det, jag får nya frågor, andra infallsvinklar än ursprunget, ja, jag har glädje av att gå till diakonen, ser framemot nästa tid, och det är högst ovanligt, jag ser sällan fram till inbokade tider, men denna ser jag verkligen fram till. Vi avslutar samtalet.

Diakonen: Vi skall väl boka in en ny tid va S.?

Smart där, hade hon sagt skall vi boka en ny tid, så hade autopiloten gått på, med det inprogrammerade svaret: Nej!

Jag: Ja, tack.

Diakonen: Och jag skickar sms, samma dag, ett par timmar innan, för att påminna dig, som vanligt

Jag: Tack

Diakonen: Var rädd om dig nu S.

Jag: Försöker, hej då

Diakonen: Hej då S.

Idag har jag intagit sängläge, feber och hostig. Men det går över, vill inte ha två veckors skit som sist, nej det går över.
I Övrigt så funderar jag lite på mitt och diakonens samtal vi förde igår. Hon lyckas alltid lämna mig med flerfrågor, men även en del svar på frågor jag inte visste jag hade. Värsta partytricket, om man nu kan säga så.

Och jag går på det varje gång, en kan tycka att jag vid detta laget borde kunna förutspå utgången av våra samtal, men icke.

Pratade med psykakuten för ett par dagar sedan, bad dem föra in i deras anteckningar att jag ville ha en genomgång av mina antidepp, och sömntabletter. Jag tryckte på att jag behöver mer sömn, och att skovet är för svårt, och då bör man fundera på byte av antidepp. De skulle vidarebefordra det till psyk,läkare, så får jag se.

Vad mer, jo, det är något som jag skulle vilja skriva, men inte vet hur., så det får välan eka tomt i mitt välfyllda huvud.

Jag träffade diakonen idag, jag lyckades ta mig dit, jag var där…

Som vanligt fäste jag blicken på lapptäcket på väggen, och på den lilla klockan på bordet, som fortfarande står still, inget batteri byte där inte.

Diakonen: Vad glad jag är att du kom idag S., jag såg inte dig på mässan i morse.

Jag: Ja ,jag hoppade mässan imorse.

Diakonen: Tänker du på förra mässan?

Jag: Jo, jag gör ju det, och jag har ju aningens svårare för att släppa enskilda händelser, än andra.

Diakonen: Men när du pratade med G. (kyrkoherden) så uttryckte du sig så väl.

Jag: Gjorde jag?, det kändes mest som att jag var ledsen och besviken över G:s ordval, och liknelse, som fick församlingen att skratta igenkännande. Jag tror inte alls att han förstod, vad jag ville ha sagt, poängen nådde inte ända fram, förstår du?

Diakonen: Vi var några stycken i församlingen som reagerade på hans ordval, och tyckte att han gick över gränsen, och de som skrattade vill jag tro att, de gjorde så för att de inte visste riktigt hur de skulle reagera. Det är vad jag tror.

Jag: Okey…

Diakonen: Hur har du det med assistenter nu, funkar det som det skall, eller är det som förut?

Jag: (Skrattar till lite lätt) Tragiskt nog så är det som vanligt, de jag har går på knäna, ibland får jag ingen hjälp alls.

Diakonen: Hur går det med medicinen då (ser menande på mig)?

Jag: Det blir som det blir, det är väl inte det mest optimala att ställa fram ett gäng mediciner till mig, ja det ju du.

Undviker att möta hennes blick, för jag vet att hon vet, jag har aldrig hymlat med något. Så jag väntar på att hon skall byta samtalsämne, i tron att hon kan släppa medicinfrågan.

Diakonen: S. du ser trött ut, kan du sova något om nätterna?

Jag: Nej, men jag är van, har ju haft sömnstörning sedan tidiga tonåren.

Diakonen: Men hur får du natten att gå, jag förstår att du har ångest, det har du berättat för mig, men det är många timmar på en natt.

Jag: Sliter hår, gömmer det, bloggar, försöker skriva på boken…

Diakonen: Läser du andras bloggar?

Jag: Nej, jag försöker undvika det, jag hämtar inspiration från musiken, och skriver rakt uppifrån och ned, inte för någon annan.

Däremot så har jag en morbid fascination av att studera begravningsbyråer. Jag vill veta allt, ifrån kista, storlek, gravsten, till ceremonin, om jag får min sista vilja igenom vad gäller musik osv. Jag kan ägna timmar åt att läsa om allt detta, det är som om jag får de sista pusselbitarna att falla på plats.

Hejdar mig själv, och inser att jag svävat ut lite för öppenhjärtigt, lite för avslöjande, men inser snart att det hade kommit fram förr eller senare ändå, och på något vis känns det skönt att ha introducerat min vilja för någon som senare kan tala för mig.

forts. följer