Vägen Hem

Jag och sömn, det går inte ihop, ingen nyhet kanske, snarare ett konstaterande, med en tillhörande djup suck som ekar i cyberrymden.

Håller på att krackelera totalt, och de små bitarna yr runtom mig, inte mjukt och smidigt, nej, mer hårt och irriterande.

Diakonen jagar mig, hon är som en spårhund med ett sjätte sinne. Det är som om hon vet när jag mår riktigt dåligt, sämre än jag till vardags mår. Som ett brev på posten så plingar det till i min mobil, med sms från nyss nämnda, där hon undrar hur jag har det, hon är orolig osv. Hon skall ha cred kvinnan, som aldrig ger sig, hon är den som står kvar, trots att jag stundtals inte ger ett livstecken från mig, hon ger sig aldrig.

Vad mer kan denna positiva kvinna tänkas skriva, jo, jag har ledsnat på de begynnande blåsorna jag får under läppen, av 24 timmar snusande, så det får vara nog, och hej och hå, vad munter jag kommer att vara då.

S. In Nuce

För några timmar sedan så dansade fingrarna på tangentbordet, det var då. Just nu, så känns det som om fingrarna lagt på sig, viktmässigt, men sanningen är snarare den att, mina små hjärnspöken i skrivandets stund, idkar något slags gängrelaterat samkväm.

Jag vet bättre än att, försöka analysera mig själv, men jag har inget bättre för mig, och pressar därför in det, till mina fantastiska hjärnspöken, så varsågoda, banka skiten ur självanalyserna.

”Våga lita på andra”, är ett dolt mantra, som jag dammar av ett par gånger om året, tragiskt nog så har jag redan avverkat ett ”våga lita på andra”, och mig veterligen så är det mer än 11 månader kvar, av år 2011.

Mantrat, som för övrigt är ett hopplöst idiotiskt mantra, skapade jag för att, ge efter, och i en slags meningslös förhoppning, sätta tillit till.

Slutprodukten är densamma, varje gång, ett öppet sår som någon strött salt på, och masserat in med högst ohygieniska fingrar.

Att släppa lite på garden, fungerar inte för mig, och jag kan bara hoppas att, jag i framtiden inte faller för det, ”att våga lita på andra”

Så jag stänger dörren, förbättrar cementet runt muren, och kliver tillbaka i min comfort zone, det är trots allt där jag trivs bäst, och lyckas hålla mig hopplöst vid liv.

Fin avslutning, nu skall jag peta in fetvadd i mitt värkande öra.