Vägen Hem

Sitter, eller snarare halvligger i ängen, alla lampor är släckta, tvn är avstängd, mobilerna avstängda, inget ljud, bara datorn på. Och det är så skönt, bara jag och mörkret.

Har inte företagit mig något alls idag, varit upp ur sängen en kort sväng, på en så där två timmar, efter det har jag tgit plats på/i det enda trygga jag har, min säng.

Jag har försökt finna något positivt att glädja mig åt, men det är omöjligt. Det hade givetvis varit skillnad om jag var en levnadsglad individ, med små dippar som vem som helst kan ha i livet, men jag är inte det, en levandsglad individ alltså. Ja, jag vet att jag borde uppskatta livet, som en fantastisk gåva, och att jag borde vara tacksam för att vara vid liv, men jag är inte tacksam för att vara vid liv, att leva. Jag kan inte se det fantastiska i att leva, och ja, livet är för de som vill leva, och kämpar för att få leva, i alla möjliga konstellationer, jag tillhör inte dem.

Det var ju inte meningen att jag skulle bli till, än mindre födas. Ett ”misstag”. Och sådant sker ju, ofta, inget konstigt med det. Men kvinnan ville verkligen inte ha mig, men behöll mig, i tortyr. Att bli grovt misshandlad, fysiskt och psykiskt, det var vardagsmat för mig, att bli hatad av sin egen mor, det var naturligt för mig, att bli undernärd av nyss nämnda,  ja det var också naturligt för mig,  jag visste ju inget annat.

Idag kan jag tycka att det är vansinne, att sådant överhuvudtaget fick ske, att jag som sexåring skrev ett brev till en f.d anhörig, och önskade att jag vore död, det är fruktansvärt. Men så var det då, skolan blundade, och misshandeln fortskred, tills en dag, när jag var tolv år, och på besök hos en f.d anhörig. Hon fick nog av min blåslagna kropp, min rädsla för allt. När jag kom hem, så dröjde det inte många dagar förrän en bil parkerade utanför vårt hus. Jag har inget minne av detta, men har fått det återberättat för mig. De kom in, förde mig ut till bilen, körde mig till två okända människor, och sade att  ”här skall du bo, nu blir allt bra”  (just de orden minns jag).

Jag bodde i det kaotiska hemmet i fyra år, sen flyttade jag hemifrån. Inte en endaste gång, fick jag stödsamtal eller liknande, så jag byggde välan upp min egen värld, för att överleva. Det gick nog inte så bra, jag började misshandla min kropp, överdrev träningen, svalt mig själv, och straffade mig själv på olika sätt. Inte en enda gång,  kände jag att livet var värt att leva, att livet var fantastiskt, att livet var en ynnest, att livet var underbart. Jag ville inte leva, jag vill inte leva, det var inte meningen att jag skulle födas,  jag var ”ett misstag”.

Jag tycker inte synd om mig själv, det som var då, det var då, det är mer synd om kvinnan som födde mig. Jag kan inte förändra det förflutna, min framtid dock, kan jag förändra, men jag vill inte, jag vill inte ha en framtid, jag vill inte ha morgondagen.

Jag önskar liv, åt alla som vill leva, åt alla som kämpar  för att överleva, åt alla som nyss sett dagens första ljus, åt dig och åt dig.

Igår hade jag mitt personliga ombud här, och min god man. Han hade något viktigt att ta upp med mig, och jag kände en stenhård klump i magen.
Jag vågade inte titta på honom, så rädd var jag för vad som än skulle sägas.

Han berättade att politikerna bestämt att han har för många ärenden som god man, och därför måste säga ifrån sig några. Jag kände hur marken rämnade under mig.
Han fortsatte med att säga att han absolut inte ville släppa mig, och det vi byggt upp.

God man:  Hur känner du för det här?

Jag:  Katastrof, hur skall jag klara mig nu, det gick ju inte innan du kom, och nu börjar jag få lite reda i all oreda, hur kan de göra så? Jag, ja, vad f*n skall jag ta mig till nu?

God man:  Jag förstår dig, det gör jag, och jag är minst sagt förbannad på politikerna som jag agerat som sakkunnig åt. Det finns två alternativ. Det ena är att de lämnar över till en ny god man, vilket de vill. Det andra är att jag fortsätter hjälpa dig som en vän.

Personligt ombud: Jag kan inte se att S skall börja om på nytt, med ett nytt ansikte. Det tar tid att komma S inpå livet, ja du vet ju själv, vad har det tagit, ett år?

God man: Nej precis, och det är så jag känner, och jag känner att jag personligen inte vill lämna dig S, och allt runtomkring dig.

Jag: Jag fixar inte ett nytt ansikte… (ser ner på mina fingrar, tränger bort tårarna)

God man: S, du behöver inte vara orolig, för jag lämnar inte dig, vi gör så här, jag lämnar in papper, säger upp uppdraget osv, och så hjälper jag dig som en vän.

Personligt ombud: Så det betyder att du gör det oavlöant, på frivillig basis?

God man: Precis, jag fungerar som förut, men oavlönad. Jag kan fortsätta hjälpa dig S, vi kan fortsätta som förut, och du kan ringa mig när det är något. Känns det okey?

Jag:  Ja, det känns okey, jag är tacksam (så tacksam att jag förlorar talet)

Så, politikerna bestämmer sig för att rycka undan den lilla delen av mattan som fanns kvar, under fötterna på mig, om jag är förvånad?, inte det minsta, frustrerad?, så in i Norden.

Kommer dit, går in i ett minimalt (skrubbliknande) rum. Tystnad, tick tack, tick tack, klockan ekar i det skrämmande trånga utrymmet, och hennes ögon, stirrandes på mig, händerna vilar på anteckningsblocket, jag väljer att fästa blicken på just den boken.

Psykologen: Jag vill börja med att säga att vårt kontrakt med vårdcentralen, löper ut i årsskiftet
I mitt huvud: Krasch, bang, booooom
Jag: Okey, (ser lite frågande ut)
Psykologen: Hur har du det med maten då, äter du som du skall?
I mitt huvud: Eh, har jag någonsin gjort det?
Jag: Njae, försöker ta en brödbit på kvällen.
Psykologen: Så du är inne i din anorektiska period nu då alltså?
I mitt huvud: Gaaaaaaaah, jag har en övervikt, kalla det inte för en anorektisk period.
Jag: Tycker jag inte, då äter man absolut ingenting ju.

Blev inte så mycket sagt, fick en lapp med ny tid i näven, 29/11, och den skall jag avboka, varför försöka med något, som ändå skall avslutas innan det ens är halvklart?

Jaha ja, då skall jag försöka mig på att förstå mig själv, oh boy, vi får välan se vad det leder till, vägen hem kanske?!

Jag är hopplöst vilse i mig själv,  fastnat i ett virrvarr av mörker, och i höljd av dunklet slår mina hjärtslag, hårt.
Sårbar, otrygg, deprimerad, humörsvängningar,  ja you name it, skulle kunna göra listan hur lång som helst, men just den nyss nämnda beskrivningen stämmer så väl in på mig. Har b la diganosen Emotionell Instabil Personlighetsstörning/Borderline

Jag var en sökare, en gång i tiden,  idag är jag en tvivlare, och i ständig strid med mina känslor, det blir oftast en frontalkrock, pyspunka, och därefter platt hårt fall, det är livet det, i en mycket komprimerad version.

Jag lever inte ett liv, har aldrig funnit de verktyg som krävs för att gå från A till B, och jag betvivlar att jag någonsin lyckas. Jag är färdig med livet, som inte fungerar för mig.