Tårar till ingen nytta
Jag förstår inte varför jag tillåter mig själv att gråta, vad tjänar det till, mer än rödsvullna ögon, och rinnig näsa?
Igår kväll ringde det på dörren, lite tidigare än jag är van vid, men jag öppnar, och får panikkänsla. En vilt främmande människa stod i dörren, presenterade sig och sade att hon skulle hjälpa mig under kvällen. Jag förklarade, smått darrig på rösten, att det inte var förrän idag, onsdag, som hon skulle komma, men hon stod på sig, och jag valde att visa ett mail med dag för henne, och hon konstaterade att chefen skrivit fel, i mailet.
Vid det laget hade jag arbetat upp en rejäl ångest, men tänkte att det får gå som det går. Tjugo minuter senare ringde det på dörren, igen, och den här gången var det ett välbekant ansikte, Daniella, som såg minst lika förvånad ut, som mig.
Den nya fick gå hem, och jag försöka landa. Som jag skakade, inget hjälpte, det var så påfrestande psykiskt, så jag tyckte synd om Daniella som fick med ett skakande ångesttroll att göra, men hon gjorde det bästa av situationen, och efter en ångestdämpande och åtskilliga minuter senare, så började jag landa, men med ilska som ersättare för ångesten.
Så i morse, efter totalt en kvarts sömn, så tog jag mig upp, iväg till kyrkan, en lugn Fanny som sällskap, och några minuters själslig omvårdnad, skönt.
Sätter mig vid datorn, och vad får jag se, om inte ett mail, från the boss, ett anklagande sådant, och poff så försvann det tillfälliga själaplåstret jag nyss svept om mig, tack för det, boss.
Och för att återgå till inledningen av bloggen, om tårar, de kom i och med mailet, att en enda individ kan sänka mig så hårt, att jag tillåter henne påverka mig, shame on her, may she burn in […]
Så, vad gör S. i ett skört läge som nu, öser på destruktiv musik, inte så bra, men men.