Vägen Hem

Jag förstår inte varför jag tillåter mig själv att gråta, vad tjänar det till, mer än rödsvullna ögon, och rinnig näsa?
Igår kväll ringde det på dörren, lite tidigare än jag är van vid, men jag öppnar, och får panikkänsla. En vilt främmande människa stod i dörren, presenterade sig och sade att hon skulle hjälpa mig under kvällen. Jag förklarade, smått darrig på rösten, att det inte var förrän idag, onsdag, som hon skulle komma, men hon stod på sig, och jag valde att visa ett mail med dag för henne, och hon konstaterade att chefen skrivit fel, i mailet.

Vid det laget hade jag arbetat upp en rejäl ångest, men tänkte att det får gå som det går. Tjugo minuter senare ringde det på dörren, igen, och den här gången var det ett välbekant ansikte, Daniella, som såg minst lika förvånad ut, som mig.
Den nya fick gå hem, och jag försöka landa. Som jag skakade, inget hjälpte, det var så påfrestande psykiskt, så jag tyckte synd om Daniella som fick med ett skakande ångesttroll att göra, men hon gjorde det bästa av situationen, och efter en ångestdämpande och åtskilliga minuter senare, så började jag landa, men med ilska som ersättare för ångesten.

Så i morse, efter totalt en kvarts sömn, så tog jag mig upp, iväg till kyrkan, en lugn Fanny som sällskap, och några minuters själslig omvårdnad, skönt.
Sätter mig vid datorn, och vad får jag se, om inte ett mail, från the boss, ett anklagande sådant, och poff så försvann det tillfälliga själaplåstret jag nyss svept om mig, tack för det, boss.

Och för att återgå till inledningen av bloggen, om tårar, de kom i och med mailet, att en enda individ kan sänka mig så hårt, att jag tillåter henne påverka mig, shame on her, may she burn in […]

Så, vad gör S. i ett skört läge som nu, öser på destruktiv musik, inte så bra, men men.

För att mitt liv skulle bli komplett, så skulle jag vilja se en konsert med Peter Joback, hans gudabenådade röst som smeker bort en del ångest, ja och så filmen om Cornelis Wresvijk. Peter är ändå något jag önskat mig så länge, har skivor med honom, men inget slår ju en live konsert, att vara där och insupa den energi och magi som han utstrålar:

Texten hittade jag på nätet, och refrängen har jag fastnat extra för, och har lyssnat sönder, har blåmarkerat dem, lyssna och njut, ta in textens innebörd:

Allting gnistrar, allt är tyst.
Över vita gator som snön har kysst.
Barnen leker på bakgården.
Allt andas förväntan, i vinternatten.
Och stjärnorna glittrar på himmelens rund.
O, hela livet ryms i just denna stund.

Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Alla sover nu, alla utom jag.
Jag hör änglars steg på vårat tak.
Vi har haft sån tur, som många goda år.
så många chanser, som en männ'ska kan få.
och mitt hjärta har fyllts av stllhet och frid.
något tändes i natt, som räcker ett liv.

Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.

Så viskar jag en bön.