Vägen Hem

Var och träffade diakonen idag, finally. Inte ofta jag klarar av att ta mig utanför dörren, men med rätt peppning, och lite ångestdämpande så bar det iväg. Hoppas jag lyckas återge vår dialog någorlunda:

Diakonen: Hur har du det nu, får du någon hjälp?

Jag: (Suckar, fäster blicken på väggen som pryds av ett lapptäcke) Nej, det är inte mycket som fungerar.

Diakonen: Hur har den gångna veckan varit?

Jag: Kaotisk och katastrofal, är välan det enda jag kan beskriva det som.

Diakonen: Men du kom idag, då fick du hjälp i morse?

Jag: Ja, det var en tjej som fick hoppa in för en annan, som med största sannolikhet har gått in i väggen, efter all turbulens. Den här tjejen visste att jag verkligen ville gå, och peppade mig, skitbra gjort av en nyanställd måste jag säga.

Diakonen: Vad säger du, är det så illa?, men vilken tur att hon fick iväg dig idag då.

Jag: Mm, en är på väg in i väggen, trots sin ringa ålder, en annan undrar om hon sökt rätt jobb…

Diakonen: Vad gör chefen åt det hela, för något ansvar måste hon ju ha i det hela?

Jag: (Skrattar uppgivet till) ja, det kan man tycka, men det enda hon gör är att ignorera deras försök till dialog och förändring. Jag orkar inte mer, hon haar lyckats med konststycket att sänka mig psykiskt, och mina assistenter.

Diakonen: Kära hjärtanens, så här har du haft det i två år nu.

Jag: Är det så länge?

Diakonen: Ja, och det är inte okey, jag ser ju att du far illa av det.

Jag: Jo, men så är det, det är min lott i livet, aldrig något positivt. Jag har läst gamla bloggar, och kan inte finna en enda positiv händelse.

Diakonen: S. jag ser att du är trött, ledsen, och uppgiven, finns det något jag kan göra för dig?

Jag: Nej, jag orkar inte mer (stirrar ånyo på lapptäcket på väggen, för att hejda tårarna)

Diakonen: Hur går det med maten, får du i dig något?

Jag: (funderar på att dra en nödlögn och säga att det går bra, men besinnar mig, och väljer att säga som det är) 4 ggr på ett 3 veckorsschema, så har jag ju assistenten som jobbat hos mig länge nu, som på något märkligt sätt lyckas få i mig, men annars går det inte alls.·[…]
————————————-

Vad mer kan jag berätta, jag har gjort mig ovän med nyss nämnda chef, satt ned foten, och förtydligat att hon sänkt mig psykiskt, och att det inte passar att vi träffas f.n.
Jag vet ju hur jag fungerar i vissa situationer, och ur affekthandligar kommer inget gott, så därför avstår jag kontakt med henne nu.

Att vara fysiskt och psykiskt funktionshindrad och beroende av hjälp, är inte roligt, att alltid behöva känna dåligt amvete för att jag behöver hjälp, är energikrävande. Att inte kunna planera för någon aktivitet, pga. avsaknad av personal, är frustrerande. Ibland funderar jag på att avsäga mig den hjälpen, och ruttna bort, och i nuläget så är det inte långt ifrån, för jag orkar inte mer, jag mår redan skit.

Att få ha en bra dag, utan magont och ångest, de drömmarna har jag övergett för länge sen, jag tror inte på det, och för att kunna förändra sig själv, sitt beteende så behöver man tro på sig själv, och det gör inte jag.
Viljan att, finns inte, verktygen att, saknar jag. Det var som någon sade för något år sedan, –  S. vill du bli frisk, och mitt svar då, utan en sekunds tvekan – nej,  vilket jag jag står fast vid  än idag.

Nej, nu skall jag roa mig med att läsa mail, varav mer än hälften är reklam.