Vägen Hem

Sitter, eller snarare halvligger i ängen, alla lampor är släckta, tvn är avstängd, mobilerna avstängda, inget ljud, bara datorn på. Och det är så skönt, bara jag och mörkret.

Har inte företagit mig något alls idag, varit upp ur sängen en kort sväng, på en så där två timmar, efter det har jag tgit plats på/i det enda trygga jag har, min säng.

Jag har försökt finna något positivt att glädja mig åt, men det är omöjligt. Det hade givetvis varit skillnad om jag var en levnadsglad individ, med små dippar som vem som helst kan ha i livet, men jag är inte det, en levandsglad individ alltså. Ja, jag vet att jag borde uppskatta livet, som en fantastisk gåva, och att jag borde vara tacksam för att vara vid liv, men jag är inte tacksam för att vara vid liv, att leva. Jag kan inte se det fantastiska i att leva, och ja, livet är för de som vill leva, och kämpar för att få leva, i alla möjliga konstellationer, jag tillhör inte dem.

Det var ju inte meningen att jag skulle bli till, än mindre födas. Ett ”misstag”. Och sådant sker ju, ofta, inget konstigt med det. Men kvinnan ville verkligen inte ha mig, men behöll mig, i tortyr. Att bli grovt misshandlad, fysiskt och psykiskt, det var vardagsmat för mig, att bli hatad av sin egen mor, det var naturligt för mig, att bli undernärd av nyss nämnda,  ja det var också naturligt för mig,  jag visste ju inget annat.

Idag kan jag tycka att det är vansinne, att sådant överhuvudtaget fick ske, att jag som sexåring skrev ett brev till en f.d anhörig, och önskade att jag vore död, det är fruktansvärt. Men så var det då, skolan blundade, och misshandeln fortskred, tills en dag, när jag var tolv år, och på besök hos en f.d anhörig. Hon fick nog av min blåslagna kropp, min rädsla för allt. När jag kom hem, så dröjde det inte många dagar förrän en bil parkerade utanför vårt hus. Jag har inget minne av detta, men har fått det återberättat för mig. De kom in, förde mig ut till bilen, körde mig till två okända människor, och sade att  ”här skall du bo, nu blir allt bra”  (just de orden minns jag).

Jag bodde i det kaotiska hemmet i fyra år, sen flyttade jag hemifrån. Inte en endaste gång, fick jag stödsamtal eller liknande, så jag byggde välan upp min egen värld, för att överleva. Det gick nog inte så bra, jag började misshandla min kropp, överdrev träningen, svalt mig själv, och straffade mig själv på olika sätt. Inte en enda gång,  kände jag att livet var värt att leva, att livet var fantastiskt, att livet var en ynnest, att livet var underbart. Jag ville inte leva, jag vill inte leva, det var inte meningen att jag skulle födas,  jag var ”ett misstag”.

Jag tycker inte synd om mig själv, det som var då, det var då, det är mer synd om kvinnan som födde mig. Jag kan inte förändra det förflutna, min framtid dock, kan jag förändra, men jag vill inte, jag vill inte ha en framtid, jag vill inte ha morgondagen.

Jag önskar liv, åt alla som vill leva, åt alla som kämpar  för att överleva, åt alla som nyss sett dagens första ljus, åt dig och åt dig.