Vägen Hem

Igår hade jag mitt personliga ombud här, och min god man. Han hade något viktigt att ta upp med mig, och jag kände en stenhård klump i magen.
Jag vågade inte titta på honom, så rädd var jag för vad som än skulle sägas.

Han berättade att politikerna bestämt att han har för många ärenden som god man, och därför måste säga ifrån sig några. Jag kände hur marken rämnade under mig.
Han fortsatte med att säga att han absolut inte ville släppa mig, och det vi byggt upp.

God man:  Hur känner du för det här?

Jag:  Katastrof, hur skall jag klara mig nu, det gick ju inte innan du kom, och nu börjar jag få lite reda i all oreda, hur kan de göra så? Jag, ja, vad f*n skall jag ta mig till nu?

God man:  Jag förstår dig, det gör jag, och jag är minst sagt förbannad på politikerna som jag agerat som sakkunnig åt. Det finns två alternativ. Det ena är att de lämnar över till en ny god man, vilket de vill. Det andra är att jag fortsätter hjälpa dig som en vän.

Personligt ombud: Jag kan inte se att S skall börja om på nytt, med ett nytt ansikte. Det tar tid att komma S inpå livet, ja du vet ju själv, vad har det tagit, ett år?

God man: Nej precis, och det är så jag känner, och jag känner att jag personligen inte vill lämna dig S, och allt runtomkring dig.

Jag: Jag fixar inte ett nytt ansikte… (ser ner på mina fingrar, tränger bort tårarna)

God man: S, du behöver inte vara orolig, för jag lämnar inte dig, vi gör så här, jag lämnar in papper, säger upp uppdraget osv, och så hjälper jag dig som en vän.

Personligt ombud: Så det betyder att du gör det oavlöant, på frivillig basis?

God man: Precis, jag fungerar som förut, men oavlönad. Jag kan fortsätta hjälpa dig S, vi kan fortsätta som förut, och du kan ringa mig när det är något. Känns det okey?

Jag:  Ja, det känns okey, jag är tacksam (så tacksam att jag förlorar talet)

Så, politikerna bestämmer sig för att rycka undan den lilla delen av mattan som fanns kvar, under fötterna på mig, om jag är förvånad?, inte det minsta, frustrerad?, så in i Norden.